måndag 5 november 2012

Färger gör mig glad!

Äntligen fick jag tummen ur och köpte målardukar!
Jag har varit sugen på att måla hela hösten men det har inte blivit av förrän nu.
Livet som bara en väldigt liten del lärare gör att mycket lust återkommer.
Lust som begravdes under tjocka lager av stress förr men som nu har skakat dem av sig och klivit fram i ljuset igen.
Jag som trodde det var åldern...

tisdag 28 augusti 2012

Om vänskap, på sätt och vis

"Jag är egentligen emot den här typen av tillställningar för  när jag var singel under åtta år blev jag aldrig bjuden och jag tycker det är exkluderande" säger den tidigare bästa vännen angående en social tillställning för par i medelåldern som går av stapeln i vårt område varje år. "Men nu har vi varit med i två år och det är i alla fall himla trevligt."
"Dessutom stör det mig att min bror har börjat höra av sig nu när jag är gift, och vill göra saker. Det ville han aldrig när jag var singel. När man var singel blev man aldrig inbjuden till par eller andra vänner än singlar. Som att man inte dög då, men nu går det bra när man har en man."
"Ja, det är väl så för vissa, att par helst umgås med par." försöker jag försiktigt.
"Ja, men det borde ju inte va så. Man borde ju kunna umgås ändå."
"Ja, vissa av oss kan ju det..."
"Men singlar umgås ju mest med singlar."
"För att de inte blir bjudna av de andra...?"

"Men ni två umgicks ju jättemycket förut, nu har jag inte sett dig häromkring på jättelänge" säger en granne i sällskapet med en nick mot mig.
"Nä..." säger jag.
"Nej, jag hinner inte umgås längre," säger väninnan "jag hinner ju knappt med familjen."


...

måndag 27 augusti 2012

Små sociala dilemman

Jag pratar med min kollega från grundskolan i telefon och vi konstaterar båda att helgen innehöll små dilemman i sociala sammanhang. Man är lärare och med det i andras ögon alltid en representant för sin skola.
För kollegans del handlade det om att hon träffade en förälder till en elev och hamnade i skolprat på en fest. Det brukar vara rätt OK för henne att prata jobb på fester, men när man är mentor och lärare för eleven vars förälder, som man tidigare bara träffat i skolsammanhang, efter några glas vin gärna vill prata om sitt barns prestationer och ens förtjänster som lärare blir det lite obekvämt.
För egen del träffade jag en förälder till yngre elever på skolan, bland annat en som gått i en mycket stökig klass som kanske inte har skötts så bra. Det har inte varit i "min" del av skolan och jag vet inte mycket om det, mer än lite korridorsnack som jag hört och som har gett mig känslan av en blandning av klantigt bemötande från skolans sida, häxjakt från föräldrars och en grupp väldigt okontrollerade barn. Men jag är inte insatt.
Men då blir jag alltså representant för skolan, och detta dessutom i ett sällskap där jag har sagts ta för mycket plats, bland annat med jobbprat. Jag försöker styra över samtalet på annat men lyckas inte och känner att om jag åtminstone svarar på frågorna, markerar att jag inte vet och sedan försöker prata om annat kan vi korta ner det. Det lyckas inte heller riktigt så snabbt som jag hade velat och till slut känner jag att jag blir väldigt kort i tonen mot denna, för mig dittills främmande, kvinna som bara vill vara trevlig och prata om ett gemensamt ämne - som man ju gör när man i sociala sammanhang möter nya människor. 
Så är det att vara lärare där man bor. "Alla" vet vem man är och har åsikter om ens jobb, ens arbetsplats, ens kollegor, skolpolitik et c. 
Oftast är det helt OK, ibland t o m trevligt, och man brukar kunna vara trevlig mot folk, men efter kritiken tidigare tänkte jag att jag anpassar mig och försöker avstyra. Resultatet blev ett väldigt klumpigt (från min sida) samtal där jag varken kunde representera min skola eller mig själv. Och antagligen dessutom framstod som bitsk och tråkig - inte heller det den bild jag vill ha eller ge av mig själv.
Och under gårdagen irriterade det mig. Inte för att jag gillar att prata jobb på fester, det har jag aldrig gjort. Men jag gillar heller inte känslan av att inte kunna prata om vad jag vill. 
Så kanske är det som jag sade till kollegan: man får låta bli att festa där man bor och jobbar...
Vilket kanske minskar ens möjligheter till fest, men kanske också vidgar ens vyer lite.

:((:



söndag 26 augusti 2012

Vad gör man när man inte jobbar...

...på en söndag?
Terminen är igång, och så även mitt "nya liv". Tisdag och torsdag förmiddag på gymnasieskolan i stan och samma eftermiddagar på grundskolan härute. Måndag, onsdag och fredag på nya jobbet: utbildning i svenska på företag. Jag har hunnit träffa en av mina elever där, och det var en helt ny känsla. Att sitta med en intresserad och välutbildad människa i ett konferensrum är inte samma sak som att stå framför 29 elever i ett klassrum.
En annan otroligt stor skillnad är att det är söndag idag och jag har inte jobbat! Helgen blev flera timmar längre, men framför allt försvann känslan av att ha något framför sig som måste göras.
Eller, rättare sagt: den försvann inte. Den dök ofta upp i huvudet, eftersom det ju är söndag och jag har varit lärare i 21 år. Men varje gång den dök upp slog det mig att det inte finns något jag måste planera idag. Hela söndagen är min att användas som jag vill.
Idag har det rensats lite härhemma. Inte så mycket som jag hade kunnat hinna...
Men, vad tusan! Det kommer ju fler obokade söndagar framöver!
Härlig känsla!

måndag 20 augusti 2012

Vad andra människor gör mot en...

...och hur det påverkar en, har under en tid upptagit stor del av mina tankar.

Hur mycket man ska låta det påverka. Hur mycket man kan förhindra att låta det påverka.
Hur vissa saker sakta men säkert nöter ner ens välvilja och förvandlar den till ovilja. Hur man kallar sig vän men tillåter sig att ha åsikter om hur man borde leva, äta, prata, tänka, vara, och tar sig rätten att försöka förändra en för att man ska passa i deras mallar.
Hur mycket negativitet och pikar man ska tåla för att andra mår dåligt och inte kan se något positivt. Hur man ska kunna bita ifrån när allt egentligen bara handlar om känslor och alla ju måste få uttrycka vad de tycker och känner. Och visst är det bättre att de säger det än bara går och tänker och inte ger en chans att förklara/bestrida/försvara det man i deras tankar anklagas för.
Men måste allt vara så svart!? Kan man inte bara försöka se något lite positivt!?
Idag lämnade jag en konferens igen, pga av gnäll och offermentalitet.
Jag låter inte människor suga min energi längre.

Men jag har också funderat på hur man kan bli en fantastisk fotbollsspelare utan föräldrastöd och med så många som har motarbetat en. Hur man kan bli en stark, närvarande och kärleksfull mamma trots att ens egen mamma aldrig visade en någon kärlek. Hur man orkar bygga upp en styrka som får en att kämpa vidare trots att olycka efter olycka drabbar en. Hur man orkar kämpa sig tillbaka till ett värdigt liv efter år av utnyttjande, misshandel, drogberoende, och misär.
Tänk så många fantastiska människor det finns!

söndag 19 augusti 2012

LCHF-kex


På begäran, men utan bild eftersom jag inte har bakat idag trots att jag hade tänkt det...

Min variant av LCHF-knäckebrödsrecept som jag gör mindre kex av och som är himla goda, både till ostbrickan och till frukost. Krispiga och med tydlig nötsmak.
c:a 250gr solrosfrön/pumpafrön
c:a 100gr linfrö/sesamfrö/psylliumfrö
2 msk fiberhusk
lite salt
c:a 0,5 liter vatten

Jag rostar pumpa- och solroskärnorna för att få starkare nötsmak och kör dem sedan snabbt i mixer så att några av dem blir hackade, men en del fortfarande är mer eller mindre hela.
Sedan blandar jag allt och låter stå i c:a 10 minuter (väntar man för länge är det svårare att bre ut smeten). 
Sedan lägger jag det mellan två bakplåtspapper och brer med händerna eller kavel ut ett jämnt, tunt lager på två bakplåtar och saltar med flingsalt.

Skär i bitar och grädda i varmluftsugn 150° i c:a 1,5 timme. Ibland har jag stängt av efter en dryg halvtimme och låtit stå till dagen efter. Det fungerar också.

Varianter: Jag skär mina i små bitar eftersom jag vill ha dem som smörgåskex och som salta snacks på stranden. Vill man ha knäckebröd kan man avstå flingsaltet och skära i större bitar. Jag har också testat olika kryddor som jag tycker om, och både kanel och kardemumma fungerar helt OK.

måndag 6 augusti 2012

Om Grekland, från Spanien


Jag sitter i Spanien nu, med bara sporadisk Internetuppkoppling. Men jag har några färdigskrivna inlägg om sommarens tidigare resor som jag tänkte dela med mig av. Här kommer det första, om Grekland. Senare berättar jag m Spanien.

 I den grekiska byn Aigos Giorgios gapar många restauranger tomma på kvällarna. Precis som i Faliraki på Rhodos förra året upplever jag känslan av att byn har livnärt sig på turism, men inte längre kan göra det. Vi funderar kring om det har med den ekonomiska krisen att göra, eller om det är så att turisterna helt enkelt har tröttnat på Grekland. Att det som blomstrade på 80- och 90-talen inte känns så nytt och fräscht längre. Men då borde det ju skramla lika tomt på restaurangerna i Spanien, och det upplever vi inte att det gör. 

All-inclusive-resandet är nog den största boven i dramat, tror Maxo som driver restaurang Gramophon mitt i byn. Det stora komplexet som ligger i den ena änden av byn är proppfullt och dess restauranger och barer verkar hysa alla de människor som liksom fattas på gatorna och de andra restaurangerna. Många människor reser helt enkelt på ett annat sätt. De vill betala i förväg för att få allt serverat, när de vill. 
Man lider med de restaurangägare som knappt får sin verksamhet att gå runt, och de som har fått klappa igen. Det känns som om byarna kanske kommer att avbefolkas och människor flytta för att hitta andra chanser till försörjning. Sorgligt! 

Men ger i alla fall All inclusive-komplexen arbetstillfällen och inkomster till landet i form av skatt? Nix. Det som ligger här i byn ägs till hälften av arabiska intressenter, vilket gör att hälften av vinsten förs ut ur landet. Arbetstillfällen för greker ger det inte heller enligt Maxo, eftersom majoriteten av de anställda är billigare arbetskraft från andra länder. Till och med de produkter som säljs är till stor del importerade, dels för prisets skull, dels för att passa medelturisten på anläggningen.

Jag har personligen aldrig gillat konceptet All inclusive eftersom det helt enkelt inte har lockat mig att tillbringa semestern på en anläggning, utan att direkt uppleva annat av landet än klimatet. Det vanliga charterresandet lockade mig heller aldrig. Nu såg jag på nära håll ytterligare en anledning att inte välja All Inclusive-alternativet: det utarmar den lokala ekonomin och tar ifrån människorna deras tidigare möjligheter att försörja sig. Det känns som om även resandet behöver en rättvisemärkning nu.

I ett annat inlägg ska jag berätta mer om Gramophon, den lilla grekiska restaurangen med både rättvisetänk och fantastisk mat!

söndag 15 juli 2012

Regn...

...och mulna dagar hjälper inte Sotluggs psoriasis alls!

Jag har varit hemma i fem dagar nu, och han har inte kunnat få en enda liten solstråle på sina ben. Dels för att solen bara har visat sig i mycket korta glimtar, så det har inte varit någon idé att tvinga ner honom i en solstol, dels för att han vägrar att sätta på sig shorts. Utslagen ser lite sämre ut än innan jag åkte, då han fortfarande solade, men inte så mycket. Men jag vill ju att de ska fortsätta förbättras! Jag ska försöka få ner honom till Grekland ett par veckor innan skolan börjar. Jag jobbar på att bearbeta fadern nu, och även Sotlugg själv, som ju helst bara vill vara hemma och leka. Imorgon får jag nog veta om jag har lyckats.

Jag vet inte riktigt hur vi ska smörja nu - ska vi använda kortisonsalvorna varje dag eller varannan, eller bara ett par gånger i veckan? Eller en? Sjukvården kan inte ge några svar. Barnhudkliniken sade i juni att i får prova oss fram. Men hur provar man sig fram när resultatet syns med så lång tids fördröjning? Och hur provar man sig fram om man inte har erfarenhet att lita till?
Jag önskar att det fanns ett fungerande forum för föräldrar till barn med psoriasis, så att man fick kontakt med andra föräldrar. Ung med psoriasis har en blogg, men det är bara en tjej som skriver där, och hon har annat fokus än att svara på frågor. Psoriasisförbundet har också en hemsida med berättelser av människor som på ett eller annat sätt lever med psoriasis, men där finns det bara två berättelser och ingen av dem kan vi relatera till.
Jag kände mig ganska omhuldad av Barnhudkliniken och psoriasisförbundet i början av den här sjukdomshistorien men nu känner jag mig bara vilsen och utlämnad åt mig själv.
Hur ska man veta vad man ska göra? Vad är rätt och vad är fel? Hur ska man behandla? Bemöta? Hur ska jag hjälpa honom? Hur ska jag övertala honom att smörja sig med mjukgörande två gånger om dagen när han inte vill? Hur ska jag få honom att sitta i solen när den behagar visa sig, när han inte vill? Och, framför allt: hur ska jag få honom att acceptera sjukdomen och inte se sig själv som ett freak, som han gör nu?
Jag är trött på det här nu, känner ibland att jag önskar att någon annan kunde ta kommandot och berätta för mig hur jag ska göra!

lördag 7 juli 2012

"It´s rainy season"...

En minut tidigare sken solen
...är svaret på alla frågor om väder.

"Tror du att det kan bli regn snart?" frågar man och tittar mot himlen för att se om det finns några moln. "It´s rainy season".
"Tror du att det kan komma regn när himlen är så molnfri?" - "It´s rainy season". "Undrar om det kommer att regna länge..." - "It´s rainy season". Som om det vore helt oförutsägbart.
Och oftast är det inte det. Ser man stora sjok av gråa, regntunga moln torna upp sig på himlen kan man ju ana att det kommer att regna.

Vart tog vägen vägen?
Men ibland kommer det verkligen som en överraskning! Man sitter på en restaurangs uteservering nere vid floden och njuter av solen och värmen. Ett svagt brus i bakgrunden växer snabbt till en allt kompaktare ljudridå och plötsligt kommer restaurangpersonalen rusande över gatan och säger "Go inside, we take this. Go inside, rain come now! Listen! Rain coming!" Man grabbar tag i det man hinner få med sig av väskor, tallrikar och glas och rusar in, och innan man ens har hunnit över vägen är regnet över en i stora, tunga droppar som snabbt blöter ner en in på bara kroppen. Tur då att det är 35 grader, så att man inte blir kall!

Men ibland kommer det med en förvarning i form av en riktigt stark virvlande vind. Man kan gå längs trottoaren i stillhet och solsken, känna vinden öka mycket snabbt och plötsligt känna att ögonen grusas igen och tungan klistras mot gommen av all sand man hunnit andas in innan man hunnit få upp en scarf över näsa och mun.
Då gäller det att söka skydd snabbt, gärna på ett ställe där man kan tänka sig att tillbringa en timme eller så, för det börjar med att ett par tunga droppar faller, och sedan, mycket snabbt, är en ogenomtränglig vägg av vatten över en och gatorna blir snabbt till en tjock röd sörja med upp till 30 centimeters djup. De flesta gatorna är ju inte asfalterade, utan består av röd lera/grus. Man vill inte riktigt tänka på vad det blandas med när de undermåliga (och till stor del i princip obefintliga) kloakerna snabbt fylls och svämmar över och de sophögar som ligger längs gatorna blöts upp...

Lika bra att ta vara på situationen och tvätta
moppen när det ändå inte går att köra...
Regnet kan vara grymt tungt och vräka enorma mängder vatten över staden en stund, men lika plötsligt som det kom drar det sedan förbi och solen kommer fram igen. Man kan återta sin plats i solstolen, på uteserveringen, på bänken i skuggan eller var man nu var. Och man torkar snabbt i värmen :)
Här finns det bara två årstider. "Rainy season" och "Dry season".
Jag, som inte är överförtjust i våra fyra årstider, inser att detta blöta inte heller är något behagligt alternativ...

Den sympatiske Mr Lin

Jag har strosat på stan idag. Shoppat presenter att ta med hem, men också lite prylar som jag ska försöka sälja hemma, eftersom pengarna går till välgörande ändamål.
Uppfinningsrikedomen här är stor, både när det gäller att överleva och när det gäller att hitta nischer för inkomstsäkring för minskadade, föräldralösa och kvinnor. Många fina korgar, smycken, väskor och prydnadsföremål tillverkas av det som naturen ger gratis: bambu, strån, kokosnötter, trä, palmblad, fröer osv.
Både väskor, necessärer, datorskydd och kläder tillverkas också av återvunnet material, som plast, ris- och cementsäckar, tidningar, textilier osv
Och så finns ju alla fina tyger som vävs av kvinnor, många gånger precis utanför det stånd på marknaden som de säljs i.
Eftersom jag har lärt mig att man inte ska handla där det finns barn med och säljer handlar jag till stor del av unga kvinnor, i övre tonåren eller runt 20.
Så om ni behöver korthållare i siden eller kambodjanska scarves till ett bra pris, och samtidigt göra en god gärning vet ni vart ni ska vända er ;)

Mr Lin. Han levde i flyktingläger i
Thailand i 10 år i sin barn- och ungdom.
Hans äldsta son är sex år och går i skolan
och ett norskt par ska sponsra honom så
att även femåringen får börja.
När jag var på väg tillbaka till hotellet ropade någon ivrigt "Madame" efter mig. Eftersom tuctucindustrin här i staden är ordentligt överetablerad ropar alla tuctucförare efter en på stan för att försöka övertyga en om att man borde åka med dem, så jag strosade bara vidare. Men ropen blev ivrigare och jag vände mig om. Där kom Mr Lin skyndande efter mig. Det är han som har skjutsat runt oss i några dagar när vi bodde utanför stan, tagit med oss ut på landet, på en båttur, till en sömmerska och till den helt kambodjanska marknaden. Han har tolkat åt oss, försökt ta reda på vilken typ av tyg det är jag har velat köpa för att kunna hjälpa mig att hitta det till ett bra pris, och han har tagit reda på vad vi gillar att äta, för att kunna rekommendera bra ställen. Han har varit en klippa, helt enkelt. Nu undrade han om jag ville ha skjuts till hotellet, men jag tackade nej, ville strosa dit. Han småpratade lite, önskade mig en bra dag och återvände till sin tuctuc.
En liten stund senare hörde jag honom ropa igen. Då hade han kommit ifatt mig och bad mig hoppa upp - "I go by Soria Moria". I hans tuctuc satt en äldre kvinna från Australien som inte såg helt förtjust ut över att han tänkte fylla på med fler passagerare när de redan hade kommit överens om ett pris.
Men nu var det väl bara att göra som han sa, man kan ju inte vara hur oartig som helst. "Excuse me, this my friend" sa han till kvinnan, och jag förklarade lite ursäktande hur det ligger till och hon smälte väl lite då och tyckte att det var gulligt av honom. Det visade sig förresten att även hon var lärare, fast här på semester. Nåväl, jag fick min skjuts hem och nu sitter jag här och försöker få i mig en liter vatten innan jag ska ge mig ut igen.
Har lite kvar att handla... :)

fredag 6 juli 2012

Checkar ut...

...och checkar in.
Fem nätter har jag tillbringat på Paradise Angkor Villa Hotel. Sköna dagar med en stor pool att komma hem till efter svettiga utflykter till lands och till sjöss. Har också tillbringat en heldag vid poolen och t o m fått lite färg även på magen. Har faktiskt lyckats jämna till skogshuggarsolbrännan på armarna också :)
Nästan sockerfri blå margarita :)
Nu packar jag för att åka tillbaka till Soria Moria inne i stan för de sista två nätterna. Det ska bli mysigt att komma tillbaka till den trevliga personalen! Soria Moria är ett härligt kapitel för sig som jag ska berätta om i ett inlägg när jag har lite mer tid. En historia som man blir glad av, precis som många andra här i Kambodja.


onsdag 4 juli 2012

Människor

Teng Dara föddes samma år som jag. 
23 år senare födde jag Linlugg och han 
förlorade båda sina ben till en landmina.

Hon säljer friterade gräshoppor på
marknaden tillsammans med sin syster.
Han går i skolan, men när jag träffar honom är det söndag
och han lurar turister vid ett tempel att ge honom
pengar för en guidning. Här är han frusen
och genomblöt efter en regnskur.
Det här är hennes yngsta son.
Hon säljer kalla drycker till turister vid ett
av templen på landsbygden.

måndag 2 juli 2012

Alla dessa intryck!

Så fort det här landet fick en plats i mitt hjärta!

Alla vackra färger och vänliga människor. Alla smaker och dofter. All den tunga men också mäktiga historien. Alla insatser för att resa landet på fötter och skapa bättre förutsättningar för framtida generationer.





Lite siffror:
  • Kambodja är Asiens näst fattigaste land
  • Landet har 14 milj invånare
  • Nästan hälften av befolkningen är under 18 år och majoriteten av de som är över är kvinnor.
  • Under Vietnamkriget släppte USA 2 miljoner ton bomber över Kambodja (Obs! De var inte ens i krig!)
  • Mellan 1,7 och 3 milj människor svalt ihjäl eller avrättades under Pol Pot och Röda Khmererna 1975-79, ungefär en fjärdedel av befolkningen
  • Hundratals människor dödas eller skadas varje år av de minor som fortfarande ligger kvar i stora delar av landet efter krigen
  • Bara en av tio familjer på landsbygden har tillgång till en latrin, bara 35% har tillgång till säkert dricksvatten
  • Eftersom många lärare avrättades under Röda Khmerernas styre och en hel generation växte upp utan att lära sig läsa eller skriva, är det stor brist på lärare i landet. 


Hur kan man hjälpa?
Vad jag har lärt mig:
Åk gärna hit, men strö inte dricks omkring er. Dricksen inom turistnäringen lockar många att inte utbilda sig och landet behöver fler utbildade medborgare för att komma på fötter.
Handla aldrig av barn och ge aldrig barn som tigger pengar! Handla heller inte av vuxna som har sina barn omkring sig vid turistattraktioner och på marknader. Om barnen drar in pengar kommer föräldrarna inte att sätta dem i skola och därmed förlora inkomst.




Om du vill stötta ekonomiskt, så stötta hellre organisationer som utbildar utbildare än en som går in i skolor och utbildar barn. Stöttar du utbildning för 300 kambodjanska lärare, t ex via TAB, så når de tiotusentals elever, även på landsbygden. Stöttar du en skola så når du bara den skolan.
Det finns många hotell, restauranger och annat inom turistnäringen som stöttar andra projekt eller ser till att människor får bra arbetsvillkor eller utbildning. Hittar du dem, så välj att bo och äta där.




Handla för landets framtid: många organisationer inriktar sig på att skapa arbete för kvinnor, man startar små företag som tillverkar produkter av återvunnet material och av naturmaterial. Fina kläder, väskor, smycken mm i vackra färger och former
Handla inte importerat, utan inhemskt.
Var rädd om miljön! Med alla minor och bombrester i markerna behöver man inte dessutom plast och annat som förstör. 

onsdag 27 juni 2012

Trötter

Är lite för trött för att skriva. Och om fem timmar ska jag upp, för att åka och se Angkor Wat i soluppgången. Kvart över fyra går bussen. Det tar inte lång tid att åka dit, en kvart ungefär. Men området är stort och det blir nog många timmar där.

Så istället för att skriva får ni här en länk till mitt senaste inlägg på Pedaggog Stockholm-bloggen.

En Bild bjuder jag också på, från ett skolbesök härom dagen :)

tisdag 26 juni 2012

Fullspäckade dagar

Dagarna är verkligen fullspäckade här! Det känns som om man är på väg någonstans hela tiden.
Idag har vi hunnit med lektionerna på dagen, och de gick bra. Det är så skönt att ha rösten tillbaka, för utan röst får man ingen kontakt med eleverna. Nu känns det jättebra, och snart är det slut... :(
Gruppen som vi har är verkligen helt underbar! De är färdiga lärare om den månad, och de är så sugna, och så nöjda med allt de får med sig och allt de får lära sig.

Igår var vi på ett museum här i stan och några killar slöt upp vid min sida så fort vi kom dit, och lämnade den inte på hela det två timmar långa besöket. Utom då jag lyckades glida ifrån dem lite i den stora gruppen under guidningen. Till en början kändes det lite obehagligt att de var så nära mig hela tiden, men efter en stund berättade en av dem att det här är den sista veckan han har chans att prata engelska innan han återvänder till sin by på landet, och där vill han lära barnen så mycket engelska han kan, för det är viktigt. Så han höll sin intill mig, pratade och berättade och försökte översätta allt som guiden sa. Han bad en av sina kompisar att ta anteckningar åt honom (alla antecknade som galningar, ställde frågor till guiden och fick honom att berätta mer hela tiden - en helt ny museibesök-med-elever-upplevelse för mig) så att han kunde ägna sig åt konversationen.




Idag har vi ägnat dagen åt metoder för att utveckla skrivande och den sista halvtimmen spelade vi charader. Jag tror vi höll på att skratta ihjäl oss allihop! Ingen av dem hade någonsin gjort det tidigare och de tyckte det var jättekul och gav verkligen järnet!







 Efter en snabblunch var vi på ett skolbesök på en skola som sänder många av sina lärare till de workshops som Teachers Across Borders håller på PTTC varje år. Mer om det finns att läsa på pedagogstockholm.se/tabsweden.
Skolan har 5133 elever i alla skolåldrar. Ett myller av barn! Och alldeles bedårande! Vi blev mottagna med sång och uppträdande av barn och fick sedan (efter några tal) möjlighet att gå runt i klassrummen och titta på när de undervisar. Alla ungar hälsar så glatt när man kommer in, och om man frågar hur de mår svarar de i kör att de mår bra och frågar hur man själv mår. Underbart!

En halvtimme hann jag sedan sätta mig på sängkanten med en kopp nescafé (äckligt! Nästa gång ska jag ta med mig pressokannan, hur kunde jag bara strunta i att ta med den!?) i en kvart innan det var dags att dra vidare igen. En av tjejerna hade fixat en meditationstimme med en munk på en pagod utanför stan. Det var en annorlunda upplevelse. På ett positivt sätt. Kanske ska jag börja meditera på riktigt...? Jag orkade i alla fall mer än jag trodde jag skulle göra.
I anslutning till pagoden visade det sig att det låg en skola för de omkringboende fattiga barnen. En skola som drevs av munkarna med hjälp av frivilliga gåvor och volontär personal (utöver munkarna själva). Vi fick titta runt även på den, samlade ihop motsvarande två månadslöner för en kambodjansk mellanstadielärare (60 dollar) och skänkte innan vi åkte tillbaka.

Väl tillbaka på hotellet skulle vi ha ett möte på takbaren. Men det visade sig att en av de svenska volontärerna hade blivit påkörd och körd till sjukhus. Vi ställde in mötet eftersom många var oroliga och alla kände sig nedstämda, och gick efter lite umgänge åt olika håll.
Jag har tillbringat ett par timmar nu, med att plocka ihop de presenter jag köpt till "min" klass och ladda över foton från kameran till datorn. Nu börjar det bli läggdags.

söndag 24 juni 2012

lördag 23 juni 2012

Första dagen

Första dagens undervisning är över, och det känns jättebra! Förutom att jag inte har någon röst...
Jag sov bara ett par timmar innan jag åkte ut till Arlanda, checkade in, växlade pengar och åt en härlig frukostbuffé med Linlugg. Redan då kände jag att halsen inte var helt frisk. Sedan gav jag mig iväg, och reser man ensam så pratar man ju inte så mycket, så visst kände jag att jag hade ont, men tänkte att det väl går över.
Efter ett inställt flyg i Vietnam med medföljande ombokning landade jag i Siem reap tre timmar senare än planerat, och kom till hotellet en halvtimme innan första mötet med hela gruppen lärare från Sverige, USA och England. Eftermiddagen och kvällen gick i ganska rask takt med möte, middag och sen en lektion i svenskt midsommarfirande på hotellets takterass och 37 timmar efter att jag lämnade min egen säng kröp jag till slut ner mellan hotellsängens svala lakan. Oj, vad gott jag sov! Och tänkte att halsen nog skulle må bra av vila.
Men icke! Jag hade ingen röst alls, kunde bara viska, när det var dags att gå upp vid kvart i sju, äta frukost och hoppa in i minibussarna som tog oss till skolan där vi ska undervisa. Vi radades upp på ett podium framför alla de blivande lärare vi ska undervisa och sedan talades det. Den ena talaren mer långrandig än den andra, och allt skulle tolkas, från khmer till engelska eller tvärtom. Jag roade mig lite med Rumble när det blev för segt. Man vill ju inte sitta och somna när så många tittar på en... (Ja, jag satt i andra raden, och höll telefonen lite hemligt, så ingen såg. Tror jag...;))

Efter en och en halv timme på den varma scenen var det så dags att undervisa. Vi hittade vår sal och vår grupp hittade oss och sedan körde vi igång. Richard är den jag undervisar tillsammans med och vi har en grupp på 20 elever och en tolk i klassrummet. Richard hade med sig ett färdigt upplägg (han har varit här förut), så det skulle bara vara att köra efter det. Bra, tänkte jag, för då kan han prata mest idag, så kan jag komma in efter hand. Men hans lektionsupplägg föll, eftersom det visade sig att de blivande lärare vi skulle undervisa har inriktningen lägre åldrar medan hans Creative Writing-upplägg riktade sig till undervisning i högre åldrar. Så vi tänkte om och tänkte till litegrann och kommer att få ändra upplägget ganska radikalt.
Men det känns bra för mig, för jag hade ju först tänkt att det skulle vara ganska skönt att bara vara lite assistent åt honom, men redan innan den första timmen i klassrummet hade gått kände jag att det inte är min grej att spela andrafiolen i ett klassrum. Ska jag undervisa behöver jag äga hela grejen, annars är det jättesvårt. Nu kan vi planera hälften var, så får han "assistera" på mina lektioner och jag på hans.

Men min röst är fortfarande borta och jag känner att jag inte är frisk, så efter en gemensam lunch fick de andra åka på den planerade skolinvigningen utan mig, och jag ligger på hotellrummet och vilar/bloggar.  
Invigningen är utomhus, det är c:a 35 grader och man visste inte innan man åkte iväg om det skulle finnas tak, eller om man hamnar mitt i solen. Det hade jag antagligen inte klarat. Ett par timmars sömn gör mig nog bättre!

Oj, så långt det blev... Behöver skriva oftare om jag ska kunna berätta allt jag vill!

torsdag 21 juni 2012

En stunds sömn, sen dags att dra...

...ut på äventyr.
Pass, bokningsnr, mobil och Visa-kort är ju egentligen det enda man inte klarar sig utan. Resten finns ju på plats, om det skulle vara något man glömt. Jag packade en "Ryanair-handbagae-mått-väska" och lade en större (mjuk) resväska inuti, tillsammans med mina kläder. Den blev proppfull, men räckte. Den får fungera som resväska. Skönt att slippa släpa på en större!
Dator och min sprillans nya systemkamera får åka i handbagaget.
Nu ska jag ta bort nagellacket och sedan sova ett par-tre timmar innan det är dags att åka. Ska göra sällskap med Linlugg i taxi, hon börjar jobba tidigt. Medan hon jobbar ett par timmar checkar jag in, växlar pengar och köper ett par böcker, sen hinner vi äta frukost innan mitt flyg går. Min fina unge!
Det blir en långsam start på resan - skönt!

onsdag 20 juni 2012

Barnen, vår framtid

Nationellt upprop för barns och ungdomars arbetsmiljö är länken till ett mycket viktigt upprop.
Alla försök att förändra den miljö som våra barn och ungdomar vistas i under dagarna är välkomna. Fler pedagoger och annan personal ger varje barn en ökad chans att bli sedd, att lära mer och att må bra. Skriv under!

måndag 18 juni 2012

Packar

Det är svårt att packa för ett äventyr som man inte riktigt vet hur det ser ut...
Jag är i alla fall bra på att packa necessärer,
för jag är galet förtjust i miniatyrer :)
Dress coden i klassrummen i Kambodja är kjol som når nedanför knäna och anständigt upptill (men det räcker med en liten ärm, måste inte täcka helt). Man får ha flipflops på fötterna (vi har lite dispens där...), eftersom det kan bli c:a 35 grader i klassrummen. De har ingen luftkonditionering. De kambodjanska blivande lärarna har uniform.
Under de sista dagarna, då vi håller seminarier för lärarna på lärarhögskolan (alltså inte de blivande lärarna) kommer vi däremot att jobba i salar med luftkonditionering. Det är skillnad på folk och folk ;)
På skolbesöken gissar jag att samma klädkod gäller som på lärarhögskolan.
På utflykter och annat behöver man ju lite bekvämare kläder som man är rörligare i och efter hela undervisningshistorien har jag ju tid att resa runt lite, då behöver man badkläder och annat. Och regnkläder, eftersom det är regnperiod...
Jag tänker att jag packar så lite som möjligt så att det finns plats i väskan ifall man vill handla. Både Kambodja och Vietnam är ju länder som behöver sponsring, så man får väl dra sitt lilla strå till stacken.

fredag 15 juni 2012

Pizza my way



Jag har hittat ett favoritrecept på LCHF-pizza! 
Ja, jag har skärpt mig på GI/LCHF-fronten de senaste månaderna och mår himla mycket bättre igen - piggare, lättare, starkare och mindre seeeg! Ja, och några kilo lättare även på vågen :)
Receptet har jag lånat från 56kilo.se, som i sin tur har lånat det från någon annan :) På just den bloggen hittar jag ofta recept som jag tycker om. 
Tänk, vad bra att man kan låna och dela med sig såhär! Nätet är ju alldeles underbart på det sättet!
Här är receptet (lite modifierat av mig, det finns i sitt ursprung på länken ovan):
50-100 gr riven parmesan eller liknande. Jag blandar även i annan ost ibland, idag Gouda.
2 ägg
knappt ca 0.5 dl grädde
1 msk fiberhusk
salt
Vispa ihop allt utom osten, och blanda sedan ner även den. Låt stå några minuter innan du smetar ut smeten på en plåt. Grädda ca 15 minuter i 175g och höj värmen till 250 när du tar ut den.
 Lägg på det du vill ha på den och grädda sedan tills osten smält och allt fått fin färg!

Jag hade lovat Sotlugg pizza att ta med till lunch på fotbollsskolan idag, sista dagen, och igår när jag var och köpte den bad jag också om en liten burk av deras pizzasås. Han såg lite frågande ut och jag sade att jag inte kan äta degen men vill att min pizza ska bli lika god som de andras. Han blev så smickrad, så han tog inte ens betalt för den :)
Nu står pizzan i ugnen med tomater, parmaskinka, massor av mozzarella, basilika och pinjenötter och doftar ljuvligt!

torsdag 14 juni 2012

Spökvandring


Ikväll har jag varit på spökvandring med tre tioåringar :)
Bild från www.stockholmghostwalk.com
Jag tycker det är svårt med presenter till ungar i den åldern och har börjat ge bort upplevelser tillsammans med Sotlugg (och mig) istället för prylar som hamnar i något hörn och samlar damm. En fördel med det är också att Sotlugg och jag kommer iväg och gör saker, vilket annars min lathet och hans enorma leklust oftast hindrar oss från. Tips till just denna aktivitet fick jag från Millas hälsoblogg.
Två kompisar har fått spökvandringen i födelsedagspresent under våren och nu var det dags, innan semestrar börjar och tiden rinner iväg.
Vi bokade med Stockholm Ghost Walk och fick oss en och en halv timmes blodig stockholmshistoria i Gamla Stan till livs. Den var inte barnanpassad men funkade bra för oss ändå. Guiden skrämde till allas förtjusning slag på oss med jämna mellanrum och jag tror att alla i gruppen uppskattade vandringen. 100 kr för barn och 200 för vuxen kändes också som ett bra pris.





Eftersom jag som vanligt var
ute i sista minuten tillverkade
jag ett kort själv.

Men det finns också presentkort
att köpa direkt på hemsidan

onsdag 13 juni 2012

Fjorton år...

...på samma arbetsplats är en lång tid. Jag skrev tretton nyss, för det är vad jag brukar säga. Men sedan räknade jag efter och inser att det är ytterligare ett.
Det känns konstigt att tänka på jag eventuellt inte kommer tillbaka alls.
Eventuellt, för imorgon ska jag besluta mig. Jag sa ju till chefen att jag ska fundera på att behålla min egen klass även under nästa år, under förutsättning att jag inte blir inblandad i annat.

Nu rensar jag skrivbord och slänger materiel i massor. Så otroligt mycket man hinner tillverka under sina år som lärare! Massor av arbetstimmar som aldrig syns i statistiken (eller lönekuvertet) men som gör att man kan bedriva undervisningen på ett sätt som passar en själv och eleverna bättre än vad som ekonomin tillåter i inköp av färdigt materiel. Och med vilken självklarhet man dagligen använder det och lämnar vidare till kollegor. Det är tur att lärare är ett solidariskt släkte, annars skulle många av oss aldrig orka!
Nu är mitt skrivbord rent, för första gången på evigheter, och imorgon ska jag på intervju om ett helt annat yrke. Eller ja... Lite likt är det...

Men ändå helt olikt.

Same same but different.

:)

tisdag 12 juni 2012

Benskydd och blodiga lakan

Sotlugg går på fotbollsskola hela veckan.
Sex timmar om dagen med benskydd på de såriga smalbenen.
Det ser inte värre ut än det brukar, jag tror att de stänger in lite fukt där, som väl gör någon slags nytta. Men det verkar klia mer. I går natt var han vaken från och till hela natten och kliade. Till slut kom han och kröp ner bredvid mig. Jag skulle ha gått hemifrån kl 7 på morgonen, och han vill helst att jag väcker honom då, men jag skickade ett meddelande till jobbet och stannade hemma ett par timmar extra. Han behöver ju sova också.
Sen tvättade jag dubbel uppsättning blodiga lakan innan jag gick till jobbet. Ikväll har jag kört fotbollskläder och fläckbehandlat hans ljusa chinos, som var fläckiga längs hela benen.
Innan han lade sig smorde vi in med kortisonsalvorna, satte "plattor" (jättestora gummiplåster som sitter i flera dagar) på smalbenen och sedan bandage ovanpå för att han inte ska klia sönder.
Det är över ett år sedan han var sår/utslagsfri på kroppen nu, och jag undrar om han någonsin kommer att bli det igen...

:(

måndag 11 juni 2012

Trötta lärare

Hela dagen har vi suttit och diskuterat Lgr11 (den nya läroplanen), betyg och bedömning. Grupper av lärare från kommunens alla högstadieskolor har satts i arbete för att försöka hitta ett gemensamt sätt att bedöma elevernas kunskaper och prestationer. Eller, det var vårt uppdrag.
Men i själva verket handlade den allra största delen av dagens diskussioner om hur lite tid vi har för att utföra vårt uppdrag, hur omöjligt det är att hinna serva alla föräldrar, skolledning och elever med allt de önskar, kräver och har rätt till, hur tråkigt det har blivit att jobba inom skola, då man springer benen av sig, jobbar sönder sina helger och ändå aldrig hinner fram till det som förr var kärnan i vårt uppdrag: undervisningen.

De flesta vill sluta, ingen vill att jobbet ska se ut som det gör idag.
Jag känner att jag valde rätt, även om man även i denna grupp blir lite bestört över att jag har sagt upp mig utan att ha något nytt. "Modigt!" säger de. "Kanske korkat" tänker jag.
Men på torsdag ska jag på intervju :)

Måtte skolan hinna förändras innan Sotlugg går ut!
Jag vill att hans lärare ska prata om kunskaper mer än om bedömning, och jag vill framför allt att de ska ha orken att undervisa honom, inte lägga all energi på att serva mig som förälder.

torsdag 7 juni 2012

Felprioriteringar

Den tiden på året då man som lärare är som mest stressad, har som mest rättning, möten, bedömning och annat är den tiden som jag tycker ar den finaste i Sverige på hela året. Då borde man vara ute mycket. Man borde gå i skogen, jogga, umgås med vänner och träna. Både för att det är vackert ute då (och ibland så skönt att man kan sitta utomhus) och för att träning, natur och umgänge gör att stressen minskar. Men man blir så stressad och har så mycket att hinna med att man väljer bort det.
Fast man borde veta bättre.
Det är också i de perioderna man borde unna sig själv lite mer. Ta hand om sig lite bättre.

Idag var jag hos en naprapat. Jag har försökt boka en tid i flera veckor, men det har hela tiden ramlat neråt i att-göra-listan. Nu när det äntligen blev av ångrar jag mig, för man mår ju så bra efteråt!
Han knakade och krasade loss det mesta av låsningarna i nacken, knakade tillbaka bäckenet och kotor i ryggraden i rätt läge och tryckte hårt på ilande punkter i höger skinka, som har gjort ont sedan i höstas och som har gjort att jag, när jag tränar eller vill gå snabbt eller springa, inte kan sträcka ut benet ordentligt utan måste ta kortare steg.
Jag blir så imponerad varje gång jag träffar en naprapat! De tittar på hur man står, och böjer och vrider sig, konstaterar vad ens problem är och kan sen gå rakt på de punkter som gör ont.
En liten lätt tryckning på höger sida av nacken
"Här gör det ont, va?"
"Flämt!".
En likadan tryckning på andra sidan
"Men här gör det inte lika ont, eller hur?"
Hur VET de!?
Ja, jag fattar att deras långa utbildning utbildning är till nytta, men jag blir ändå imponerad varje gång! Vi ser ju ändå alla olika ut, men de hittar muskler, punkter och annat utan att ens tveka. Alltid rakt på!

Det faktum att jag blir så imponerad kanske till viss del beror på den otroliga känsla av lättnad jag alltid känner när jag har varit där. Nu kan jag vrida huvudet långt till både höger och vänster, och jag har inte den där konstanta känslan av att vilja knäcka med nacken för att få den i rätt läge, som antagligen får mig att se lite smått autistisk ut ibland, med huvudet vaggande från sida till sida...

Jag ska dit om en vecka igen och han hoppas kunna klämma in mig ytterligare en gång innan jag åker till Kambodja.
Vilket jag gör om 12 dagar.
Tolv!!

:)

tisdag 5 juni 2012

Utskällning

Jag har sett min stressade kollega under flera veckors tid försökt få en elev att göra ett par kompletteringar på prov som han inte har klarat, för att han ska nå G i ämnet. Killen är ovillig, smiter undan, har oftast annat att göra, dyker inte upp till bestämda möten osv. Idag var sista chansen. Kollegan kom en timme tidigare till jobbet, eftersom de bestämt tid. Killen dök inte upp.
Under dagen ser kollegan honom ett par gånger men vill, eftersom killen är känslig och ofta känner sig illa behandlad av lärare, inte pressa honom och ytterligare gnugga in ett eventuellt misslyckande, utan utgår från att han inte har pluggat och alltså inte vill göra kompletteringarna.
På eftermiddagen kommer att argt mail från en förälder som anklagar läraren för att skita i hur det går, inte finnas på plats trots löfte och inte gett killen tillräckligt med chanser. Kollegan ringer då killen på mobilen, han säger att han har lämnat skolan och inte kan komma tillbaka.

Efter flera samtal kommer killen tillbaka, kollegan stannar kvar en timme extra även på eftermiddagen för att hjälpa honom, och medan han står utanför dörren till arbetsrummet och väntar på att läraren ska få med sig materialet ringer hans mamma upp och levererar en utskällning efter noter för att skolan inte ställer upp tillräckligt på hennes son, som under dagen enligt egen utsago "väntade på morgonen, men ingen kom, och sedan har sökt läraren vid ett flertal tillfällen under dagen. Hur kan man lova och sedan inte hålla!? Han är faktiskt förtvivlad, för han hade pluggat så mycket och om bara läraren hade ställt upp hade han helt säkert klarat det! Vilket sätt att svika!"
Jag satt bredvid, såg kollegan krympa ihop men till slut bita ifrån, och gå in till den motvilliga och oärliga eleven och jag kände att den väg skolan har slagit in på i att serva föräldrar och elever kommer det att vara svårt att ta sig ifrån.
Om det någonsin går.

Och då kommer inga lärare med självbevarelsedrift och yrkesstolthet att finnas kvar.

!

måndag 4 juni 2012

Lite övergiven

Direkt efter psoriasisdiagnosen blev det många besök på sjukhuset.
Vi var på smörjskola, träffade flera läkare och sjuksköterskor, och knöts dessutom till ett forskningsprojekt kring barn med psoriasis, vilket innebar ännu fler läkarbesök, provtagningar, mm. Vi introducerades också ganska snart för psoriasisförbundet eftersom Sotlugg behöver ljusterapibehandling flera gånger i veckan. Man fick stöttning i hur man skulle bedöma hans utslag och hur de läkte (eller inte), vilka salvor man skulle använda och hur ofta, av sköterskorna på KS. Läkarna tittade, undersökte och mätte och medan de höll på med det hann man ställa frågor, samtidigt som ännu fler dök upp i huvudet på vägen hem. Men dem kunde man lufta nästa gång, för man skulle ju alltid snart tillbaka.

Nu får jag dra på mig doktorströjan :(
(Bild Jollybambini.UK CC)
Nu ligger läkarbesöken mer sällan, nästa är inte förrän i höst. Och det slog mig härom dagen, då en av läkarna från KS ringde i en annan fråga och passade på att fråga hur det är med honom, hur läkningen har gått och på vilket sätt vi behandlar nu. Då insåg jag att jag nu är ensam i det här. Jag måste själv klura ut vilken behandling som fungerar bäst, vilka salvor vi ska minska ner på eller öka med. Om solen hjälper eller inte, vilka livsmedel som eventuellt kan påverka positivt eller negativt. 
Och då insåg jag igen att han ju inte kommer att bli frisk. Att detta är något vi ska hålla på med i många år framöver, och med tiden ska han klara det själv. Och eftersom man inte vet hur sjukdomen uppstår, vad som orsakar och påverkar den eller hur den botas kommer vi att tillhöra den skara som på nätet och i andra forum diskuterar olika behandlingar, biverkningar, framsteg och bakslag. 
Det var en ganska tung insikt.
Det är ju liksom inte så att det i övrigt är helt lätt att som förälder veta om man gör rätt eller fel, och nu fick man det här ansvaret också. 
Jag som är urusel på sjukdomar, och var nästan 40 innan jag kopplade ihop det ömma i högra delen av min mage varje månad med ägglossning...

söndag 3 juni 2012

För sent

I mötet med chefen i fredags fick jag chans att säga vad jag tycker. Ja, det brukar jag ju aldrig vara rädd för, utan snarare lite obekvämt tvångsmässig i mitt sätt att inte kunna hålla inne med mina åsikter.
Men nu blev jag lyssnad på. Och lovad att få allt det jag tidigare inte fått. Och dessutom få plugga på betald arbetstid för att få min behörighet.
-Hur vill du att din tjänst ska se ut?
Vem som helst skulle jubla för ett sånt erbjudande! Jag skulle också gjort det för ett år sedan.
Men det är för sent nu.
Det är som många små gruskorn som har legat och skavt alldeles för länge och som nu måste hanteras. Men man kan inte läka dem ett och ett. Man måste helt enkelt bort från gruset för att alla ska läka samtidigt. Innan det blir en infektion.

Han bad mig stanna bara ett år till, för att tänka över.
-Jag har tänkt. Undermedvetet. Jag är färdig.

Jag lovade en enda sak: att fundera över att eventuellt behålla min klass i engelska och spanska under det kommande året. Jag får ställa villkoren.
-När behöver ni ha svar?
-När du vill, jag håller platsen öppen för dig tills terminen börjar.

Han bad mig fundera över mer, men jag sa att det inte kommer att hända.

-Men vad ska du göra då?
-Jag vet inte än.
-Men du måste väl ha ett jobb?
-Jo, det har jag ju tänkt mig.

torsdag 31 maj 2012

UVB-strålning...


...eller ljusterapibehandling.


Här har Sotlugg stått tre gånger i veckan sedan i januari, med avbrott för de tre veckor vi var i Thailand. I går kom vi strax innan de stängde och jag fick följa med in och hålla honom sällskap utanför lådan, eftersom det inte fanns några andra män på avdelningen. Vi brukar leka "Gissa djuret på 20 frågor" eller bokstavsleken när vi åker till och från Psoriasisförbundet, i går kunde vi göra det genom dörren i lådan också.
Sotlugg gillar det för att det är kul, jag gillar det för att det är språkutvecklande - win win situation :)

Trodde inte att det skulle bli någon big deal...

...av min uppsägning.
Ja, utöver i mitt eget liv, förstås.
Chefen såg ut att ta det med ro. Han höll inte med om mina argument (att jag inte är den typ av lärare som efterfrågas i den nya organisationen, baserat på ett i mina ögon uselt lönepåslag och tjafs om övertid, bl a), men sa ett par gånger att det ju är varje människas eget val var man vill jobba.
Visserligen vet jag att det kom som en blixt från klar himmel för honom och jag slank in på hans kontor för att boka en tid för att säga det, men då han hade ont om tid sa jag att det tar ju egentligen inte så lång tid, så vi behöver inte boka utan jag kan ju ta det direkt, innan jag springer ner till nästa lektion - jag kommer att säga upp mig.
Ett par frågor, ett par svar. Så. Kort, koncist, klart. Och resten av eftermiddagen gick i ett svep med lektioner, handla, laga mat, åka och sola med Sotlugg...

Sen började telefonen ringa. Och mailen droppa in.

Han hade inte tagit det så coolt alls, utan ringt till min närmaste kollega och förhört sig om mina motiv, chanserna att övertala mig att stanna, visste hon varför, vad skulle jag göra sen, om jag sade upp mig utan att ha ett nytt jobb att gå till måste det väl vara för att jag var upprörd, han tyckte att jag hade låtit arg, visste hon om jag var arg...?

Nej, hon är inte arg, hon är less, nernött under flera års dåligt styre av skolan (den nuvarande har bara varit 1,5 år, innan hade vi två tomtar efter varandra som fick oss alla att se oss om efter skjutvapen eller cyanidkapslar så fort de kom i närheten. Min nästipp nuddade väggen innan den sista slutade)
Vi är båda trötta på att vara asduktiga lärare, vars klasser alltid har varit de bäst fungerande på skolan, vars föräldrar aldrig hör av sig till rektorn för att vi roddar runt allt så jäkla proffessionellt och aldrig få cred för det för att vi är för intelligenta och självgående för att springa upp till chefen och slå oss för bröstet så fort vi har gjort något bra. 
Hon är trött på fenomenet "ju duktigare du är, desto mer får du jobba" och att det inte syns i lönekuvertet längre och hon är trött på att du lyssnar på en enda mans skvaller när du sätter våra löner eller bedömer oss som arbetskraft och på förnedringen i att behöva tjafsa om timmar av beordrad övertid när vi jobbar flera hela arbetsdagar extra per månad för att få allt att gå ihop, utan att ens prata om det. Trött på att det alltid är de duktiga lärarna som lämnar skolan sist på dagen - timmar efter skolledning och den som egentligen ska låsa skolan, men ändå blir ifrågasatta. 
Trött på att du visionerar om framtiden och snygga lärmiljöer men föreslår att vi, om vi skänker skåpstommar och gångjärn till skolan för att få snyggare i klassrummet, också lägger ut pengar till luckor och en bänkskiva "så ser vi om ni kan få tillbaka dem under nästa budgetår". 
Trött, helt enkelt. 
Inte arg, men trött.
Ja, mycket mer sades där, för samtalet var långt och kollegan ringde upp och berättade när vi var på väg hem från strålningen. Han hade också ringt biträdande rektor och förhört sig om vad hon vet och om det finns något de kan göra för att få mig att stanna. I mailboxen fanns ett mycket bedjande mail om ett möte. Jag övervägde att vänta lika länge som honom med att svara (c:a en halv termin), men kände att det är ju inte riktigt jag, så jag svarade idag att visst kan vi ses.

Han vill att jag ska stanna och att jag ska tänka över hur jag skulle vilja att det såg ut för att jag ska göra det, alltså sätta upp villkor.
Jag har inga villkor, inga som han kan uppfylla. Jag vill att vi alla ska få bättre lön och arbetsvillkor så att vi orkar med våra jobb. Jag vill undervisa mer än jag servar föräldrar. Jag vill att han ska börja svara på mail. Men det kommer inte att få mig att stanna.

Det enda som känns tungt är att lämna mina blivande nior.
Dem hade jag gärna följt hela vägen ut...



onsdag 30 maj 2012

Mitt i livet...

...och mitt i arbetslivet.
Är det dags att byta yrke då? Jag halkade in i mitt på ett bananskal, har trivts och blivit erkänt duktig på det. Jag har gillat att undervisa och har haft lätt för att få ungdomar att vilja utvecklas och sträva. Det har liksom varit min grej - ordning och reda och alla vill framåt. Jag har någon slags medfödd utstrålning av "jag förväntar mig att ni tar ansvar och gör ert bästa" som har hjälpt till mycket, och som de flesta elever har levt upp till.
Jag har också gillat att klura ut hur jag ska få alla med på tåget, vilka övningar som skulle kunna vara så kul att de lockar ungarna att vilja gå ytterligare lite längre, anstränga sig lite till och lära sig lite mer. Men det hinns inte med längre, nu handlar det mest om administration och minst om undervisning.
I går eftermiddag tittade jag på min klass och undrade om jag verkligen skulle orka försöka vara mitt allra bästa i ett år till, tills de går ut nian.
I dag på förmiddagen tittade jag ut över en annan klass, med tolvåringar, och funderade på om jag egentligen VILL försöka få dem att vilja lära sig spanska i tre år till.
På lunchen ringde jag min närmsta kollega och berättade att jag tänkte säga upp mig och efter ytterligare en lektion gick jag upp till rektorn och sade upp mig.
Sen var jag glad hela eftermiddagen :) Fast jag lämnar en fast anställning utan att ha något nytt jobb. Och trots att jag aldrig kan komma tillbaka till skolans värld med mindre än att jag sätter mig i skolbänken i två år och läser in behörigheten (kommer inte att hända!).
Och nej, det kom inte som en blixt från klar himmel. Jag har, precis som en massa andra lärare i Sverige, ledsnat under ganska lång tid och det som fick mig att göra det just nu var att jag fick signaler om att jag faktiskt är attraktiv på den privata arbetsmarknaden.
Jag kommer aldrig att vara arbetslös. Jag vet bara inte än vad jag ska göra sen.

Den bästa morgonen...

...i arbetsveckan är onsdagar.
Då behöver jag inte gå hemifrån förrän strax före nio. Sotlugg smörjs, äter frukost och kilar iväg strax före åtta. Då sätter jag på kaffe, drar ner dimmern i badrummet och duschar länge. Sedan sätter jag mig och äter frukost i lugn och ro, inte stående vid diskbänken mellan allt som ska göras. Det här är den näst sista onsdagen denna termin.
Kanske den sista sovmorgonen i skolan...

tisdag 22 maj 2012

Kambodja

Kvällen har tillbringats på ett möte om resan till Kambodja. Jag har för första gången träffat övriga svenska deltagare - ett härligt gäng, som det verkar. Vi har pratat workshops, skolbesök, utbildning (inte bara av blivande lärare, utan av lärarutbildare på deras lärarhögskola också!) och schema och upplägg under tiden där.
Vi hann också prata lite om vad alla ska göra efter arbetets slut, och de flesta verkar stanna några dagar extra för att hinna se mer av Kambodja, Thailand eller (till min glädje inte bara jag!) Vietnam.
Mig lockar ju förstås Vietnam mest, eftersom jag flyger den vägen, men det är klart, Phnom Pen kanske är värt några dagar. Eller den kambodjanska kusten. Jag ska googla på det när jag får en stund över, och se vilket som lockar mest och hur det passar ekonomin.

På tal om ekonomin så finns det ju fortfarande en del smycken här. Bara att höra av sig och beställa. Jag har faktiskt gjort en del nya också, men har inte hunnit fota dem ännu, och inte hinner jag ikväll heller, för nu ska det rättas nationella prov. 
Hör av dig och fråga om det är någon färg du är sugen på, kanske har jag materiel att göra ett av, eller så kanske det redan finns ett färdigt.
Glöm inte att förtjänsten går till ett gott syfte!

Jag ser i alla fall fram emot resan till Kambodja ännu mer nu, ju mer den närmar sig!

:)

söndag 20 maj 2012

De där lögnerna igen

Jag skrev för en tid sen ett inlägg om att hamna mellan lögner och en som tror på dem. Jag tycker ju det är så jobbigt med lögner.
(Foto: xtrarant on Flickr- CC license)
Jag har fortfarande inte hanterat den situationen, utan istället avskärmat mig, för att slippa hantera den. Och hamnat i en ny liten situation, som jag kände att jag var tvungen att hantera eftersom den som borde hantera den inte brydde sig. Men det gick bra.

Jag har också tänkt under tiden, och kommit fram till att vissa lögner lever jag ju med hela tiden utan att känna att jag måste avslöja dem, eftersom jag själv i långa loppet är den som skulle förlora på det. Den kliande känslan har gått över efter lång tids nötande. Och kan jag leva med den kan jag väl antagligen leva med den nya situationen också.

Om en relation aldrig kommer att bli bra på djupet men är viktig att upprätthålla, kan man kanske leva med att aldrig lita på vad den andre säger.
Bara man är medveten om det.
Och bara man kan lita på att personen ändå finns där när det behövs.
Har man jobbat sig igenom svek och hårda ord för att komma fram till den relationen får man kanske acceptera resten, helt enkelt. Och blunda för det andra. Och inte avslöja lögnerna, utan veta vad det är man måste vårda.
Och hoppas på att någon annan avslöjar lögnerna, eller att någon själv upptäcker hur det ligger till. Eller slutar ljuga för sig själv.

Surt men sant.

Tror jag...

fredag 18 maj 2012

Om kläder och tvätt


Jag har tidigare alltid ansträngt mig att behandla fläckar på kläder och annat och inte slänga saker i första taget, dels av ekonomiska skäl, dels för att inte slösa på jordens resurser. Jag har också helst handlat av kvalitet av samma anledning - kläderna håller längre, sömmarna sitter rakt även efter tvätt, och man slipper slänga och kan också lämna vidare då de är urvuxna.
Men nu känner jag att det tar för mycket tid. Man kan inte behandla alla blodfläckar och fettfläckar med galltvål. Lakan, handdukar, byxor, strumpor, kallingar, pyjamasar och tröjor slängs istället när de blir för solkiga, och det köps trippelt av träningskläderna för att allt ska finnas till hands utan fläckar då det behövs. Innebandyn är svart, det är en fördel. Fotbollen är vit och blå och hittills är det bara strumpor och T-shirts som det har behövts extra av. Tyvärr är matchtröjan vit, jag hoppas vi lyckas hålla den blodfri även i fortsättningen...

Vita lakan tycker jag är fint. Eller ljusa, över huvud taget. De hjälper till att hålla ljust i sovrummet. Och i badrummet vill jag ha ljust limegröna handdukar på våren och sommaren, för badrummet går i övrigt i vitt och mörkbrunt trä så det behövs en färgklick. Men det blir ju himla solkigt, så nu har jag kommit fram till att det blir mörkt plommonfärgade eller rödbruna lakan - de har ju redan färgen av torkat blod - i min säng, för han kommer ju dit ibland. Och till Sotlugg köps de nu i en svart-grå skala, helst ganska småmönstrat, till hans grå-lila rum. Handdukar har jag köpt i svart till Sotlugg, och efter duschen får han använda de gamla badlakanen, som inte är färgstämda.

Men härom dagen kom han med tårar i ögonen med favorit-T-shirten i handen. En ljust rosa DC-T-shirt, nu med rostfärgade fläckar på ryggen. Och nu, en stor mängd galltvål och tre tvättar senare är den fläckfri :)
Vita jeans har han alltid gillat, och fördelen med dem är ju att de går att lägga i Klorin. Inte så miljövänligt, men en kille som gillar kläder måste ju få fortsätta klä sig snyggt...

tisdag 15 maj 2012

"Vad dåligt mitt liv blev"

-Vad dåligt mitt liv blev säger Sotlugg under kvällens smörjning. Mitt hjärta fryser till is.
-Vad menar du?
-Vad dåligt att jag fick psoriasis och alltid måste se ut såhär. Och aldrig kan duscha med de andra. Och inte vill vara med på gympan fast jag tycker det är kul. Och inte kan ha kläder som jag tycker är fina. Och nu har jag köpt den där nya T-shirten och så kan jag inte ha den.
Jag lutar mig tillbaka mot badrumsväggen och ser på honom. Hur ska jag tackla det? Vilket landar bäst?
-Men vet du gubben, du hade ju tur också. Ditt liv blev ju också himla bra.
-Tur?!
-Ja. Du har ju lätt för att lära dig saker i skolan, eller hur? Du är bra på matte och språk och att komma ihåg saker som du lär dig. Och på att tänka. Du är bra på idrott. Du är populär och har alltid haft många kompisar. Nästan alla vill ju leka med dig alltid. 
-Jo.
-Vet du att nästan alla har något som de är ledsna för och inte vill prata om.
-Nä, inte nästan alla.
-Jo, jag är lärare, jag har haft klasser i många år, jag vet vad barn inte vill berätta om. Tänk på dem som går till skolan varje dag och kämpar och kämpar för att lära sig att läsa, och som inte gör det fast alla andra redan kan. Tänk vad de får kämpa hela livet för att lära sig allt som står i böcker fast det är så svårt att läsa.
-Ja, J har ju dyslexi. Och några till, tror jag. 
-Ja, och tänk på dem som ofta hamnar i bråk och kanske slår någon fast de inte vill och stökar runt i klassen så att alla blir irriterade. De är ju ledsna för det. För att de inte kan vara stilla och så ofta blir osams så att ingen vill leka med dem.
-Ja, de som har ADHD.
-Och tänk på dem som går upp och går till skolan varje dag fast det aldrig är någon som vill leka med dem, och som de andra kanske till och med är elaka mot.
-L hittade en lapp i skolan som det stod "Hata L" på.
-Blev han ledsen då?
-Det vet jag inte.
-Skulle du ha blivit ledsen?
-Ja, det tror jag. Men det finns ju bara en med mitt namn på skolan. Fast det finns fem L.
-Jaha, så den kanske inte var till honom?
-Det var den nog. Men fröken rev sönder den. Men inte alla har något de är ledsna för. Faktiskt.
-Vem har inte, då?
-C.
-Hur vet du det?
-Han är duktig i skolan och på idrott och har många kompisar. Många vill vara med honom och han är typ bäst på matte.
-Men tror du inte att han saknar sin pappa? Han träffar honom ju nästan aldrig sedan hans föräldrar skildes? (fult kort att ta till, jag vet)
-Jo, det förstås. Han sa att det inte gjorde nåt men han var glad när han fick åka dit på påsken.
Ja, men ingen vet i alla fall att jag har psoriasis utom V och J.
-Nej, men du kommer att berätta sen, när du känner att det går bra. Kanske en dag när du inte har så många utslag och det inte gör så ont inuti av att prata om det.
-Kommer det att sluta göra ont? Sjukdomen sitter ju inuti också.
-...

Jo, den gör ju det...

Hur vet man om man säger rätt? Om man är för käck, för lättvindig, av rädsla för att göra en för stor sak av det. Om det slår åt fel håll?
Hur vet man hur det är att vara 9 år och ha psoriasis och vad man helst vill höra för att känna sig stöttad?