torsdag 22 mars 2012

Vikarier

Den har gått runt några varv på nätet. Så många, verkar det som, så att jag inte hittar ursprunget till den. Men den är bra och tänkvärd, så jag publicerar den igen.
Om ni vet vem som är upphovsman/kvinna till den, så berätta gärna så att rätt person får cred.

Ett genialiskt sätt att spara pengar i skolan är att inte sätta in lärare. Om en lärare blir sjuk skall ingen vikarie tillsättas första dagen, utan annan personal ska titta till klassen.

Förslaget är så bra att det borde genomföras även i lokaltrafiken. När en busschaufför blir sjuk, kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar. Han kan ju springa mellan bussarna och köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker att det går väldigt långsamt framåt gör väl inte så mycket. De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen, och han kan ju vara riktigt duktig fast han inte har körkort för buss.

En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratisk ordning kan man fastställa, vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tiden inte når sitt mål och kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut. Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!

Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och skulle någon sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. Man kan spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.

Det som duger åt barnen i skolan måtte väl duga åt en passagerare i en buss?

torsdag 15 mars 2012

Vad hände med yrket?

En sen natt på en busstation i HuaHin mötte jag Julie, en lärare i English Litterature från USA. Hon lämnade USA för 7 år sedan för att undervisa utomlands, senast tre år i Dubai. "Jag kände att det blev fel. Eleverna hemma var bra men föräldrarna tog för stor plats, ställde för höga krav. Fokus hamnade hela tiden fel." Nu är hon ute på en jorden-runt-resa och funderar på vad hon ska göra när hon kommer tillbaka till USA. Vill hon ens jobba som lärare där?

Hon gick i samma tankar som jag. Yrket var ju roligt en gång! Något att trivas i och vara stolt över.
Känslan när man efter lite klurande kom på hur man skulle nå den där eleven som bara inte hade lyckats lära sig ett visst moment! Glädjen när eleven lyckades! Man funderade på hur man kunde göra ett tråkigt moment lite roligare för att nå fler. Hur man skulle göra saker lättare att förstå. Hur man skulle få den där starka eleven att utvecklas vidare och inte bara luta sig tillbaka, nöjd med att det var ganska lätt.
Nu handlar det om andra saker. Tiden till att fundera på undervisning och enskilda elever finns inte. Det man funderar på och lägger energi på nu är hur man ska formulera sig i de olika dokumenten som ska skrivas. Hur ser man till att ha torrt på fötterna ifall någon kollar upp en.
Den tid som jag tidigare skulle ha lagt på Kalle och att försöka lösa hans svårigheter med att lära sig ett visst moment i språken lägger jag nu på att formulera mig i olika dokument för att hans föräldrar eller någon annan eventuellt ska kunna läsa vad vi i skolan har gjort. Jag kämpar i obetalda timmar för att skriva omdömen om hur det går för Kalle och vad han borde göra för att utvecklas bättre istället för att tillbringa lite mer tid med Kalle själv för att jobba fram ett sätt som fungerar för honom eller eller hela gruppen.
Den tid jag tidigare lade på att utveckla min undervisning, bli ännu bättre, nå ännu fler, få elever att VILJA lära sig mer. Den lägger jag nu på att i olika dokument, skrivna på olika sätt för att alla olika läsare (elever, föräldrar, kollegor, ledning, skolverk, ev granskande journalister) formulera vad jag ska göra och varför. På olika sätt i de olika dokumenten så att de alla ska förstå.
Där jag tidigare i början av varje läsår meddelade till vilken dag i veckan man hade läxa och sedan kontinuerligt varje vecka meddelade exakt vad läxan bestod av måste jag nu fylla i den digitalt för att föräldrarna ska veta exakt vilken läxan är och hur den ska göras. Och har jag missat att fylla i så anser både elever och föräldrar att den inte existerade och därmed kan det inte räknas att den inte var gjord. Som om det inte var kunskaperna som räknades, längre...

Länge har jag funderat på vart min glädje i yrket tog vägen, för jag hade den verkligen förut! Nu vet jag att den försvann i en aldrig sinande ström av dokument att fylla i och i att kontakten med eleverna nu till alltför stor del har bytts ut mot kontakten med föräldrar. Inget ont om föräldrar men jag känner nu att de tar alldeles för stor tid och fokus från sina barn.

Jag tänkte att några veckor borta från undervisning skulle ge mig lust att komma tillbaka, men jag har jobbat lite hela tiden, haft jobbet i bakhuvudet varje dag och min mailbox är full av mail om olika möten och annat som innebär massor av timmars övertid när jag kommer hem. Det enda jag inte har tänkt på är undervisningen...

Jag fortsätter att fundera på vilket yrke jag vill ägna mig åt i framtiden.

tisdag 13 mars 2012

Frustration

Jag har c:a 50 elevomdömen kvar att skriva av 164 och tiden rinner iväg, de ska vara klara imorgon kl 06:00 svensk tid. Ungefär 500 minuters arbete kvar  och jag vet inte riktigt hur jag ska få till det. Nu har jag tagit med mig datorn till poolen och försöker skriva här, men det går långsammare när man inte kan fokusera till 100%.
Sotlugg vill bada och att jag ska vara i poolen med honom. Jag blir frustrerad och fräser att han ju måste vara i solen. Men egentligen kan han lika gärna vara i vattnet, det är lika bra. Egentligen handlar det om att jag är stressad över omdömena och vill upp ur poolen för att beta av dem. Vi är på en rehabresa, försäkringskassan betalar min lön under den här tiden. Skolan betalar inget. Det är där min frustration borde ligga. Att jag har jobbat någon timme ungefär varannan dag fast jag inte borde. Men ändå inte har möjlighet att låta bli för jobbet måste göras.

Här har en läsare av Johan Kants blogg satt ord på en mycket stor del av anledningen till att jag känner att det är dags att byta karriär.

söndag 11 mars 2012

Romantisk middag... ;)

Igår åt vi middag på en thairestaurang alldeles runt hörnet. Men Sotlugg var sugen på att gå till restaurangen på "vår" strand eftersom han såg hur de drog ut lampor och ställde ut bord och stolar när vi gick därifrån på eftermiddagen, så vi gick dit för efterrätten som han hade blivit lovad.
En styck friterad glass och ett glas vitt intogs alltså med fötterna i den svala sanden, i skenet av fullmånen och kulörta lyktor och till ljudet av vågornas stillsamma skvalp mot strandkanten.

Synd bara att jag inte har en kamera som gör det hela rättvisa. Dags att spara ihop till en likadan som jag gav Linlugg i födelsedagspresent, tror jag!


lördag 10 mars 2012

Svårt att vara nyttig





Friterad glass Deep fried ice-cream
- vi trodde först att de hade skrivit fel

Jag åkte hit med intentionen att försöka ta igen lite av den träning jag inte hunnit med under våren och hitta tillbaka till rätt kost efter flera månaders slarv, men det vill sig inte riktigt. Thaimaten är god och billig, men den innehåller en hel del stärkelse och/eller kolhydrater som drar igång sötsug hos mig.
Det är också lite svårt att hålla mattiderna - timmarna går utan att man tänker på att man borde äta och plötsligt rasar hungern över en och man måste äta NU!
Kyckling med cashewnötter - Sotluggs favorit
Jag funderar också över E621. Det är ju i den här typen av mat det används mest... Väl...?
Kanske äter vi det varje dag nu och jag får Sotlugg att äta massor av det för att jag säger att han hellre ska välja thaimat än något med pommes.

Jaja, det blir väl att ta tag i det vid hemkomst istället då. Snickaren vill att vi ska gå på Box-pass tillsammans på SATS när jag kommer hem. Får se hur det går att som nybörjare köra Box mot en inte bara hockeyspelare utan thaiboxare också... Eller ja, han har tränat thaiboxning, inte tävlat. Men ändå.

Frukostutsikten idag P P Samui resort
Idag bytte vi hotell. Vi lämnade P&P Samui resort som tog betalt för svajande WiFi-tillgång enbart i receptionsområdet och bytte till ett som bara kostar hälften (mindre än 150 skr/natt för två pers) och som har gratis stabil uppkoppling på rummen. Det behövs, för jag har en hel del jobbtimmar kvar att göra och det tar en enorm tid om uppkopplingen inte funkar.
Vår säng de kommande 6 nätterna
Eftermiddagens utsikt AKWA Guesthouse´s pool
AKWA Guesthouse heter vårt nuvarande och här stannar vi tills vi åker hem på fredag morgon. Det här har små rum, men är rent och lite kul inrett. Det ligger inte direkt på stranden, utan man får gå över vägen för att komma dit. Det har heller inte en egen pool, men man är som gäst här välkommen att bada i poolen som tillhör resorten som ligger tvärsöver vägen. Man får också använda deras solsängar på stranden gratis. Det enda man inte får är att låna deras strandhanddukar gratis. Men vi har ju egna :) I gatuplan finns en bar/restaurang och där åt vi lunch idag, Pad Thai för mig och kyckling med cashewnötter för Sotlugg, kaffe och Smoothie efteråt, pris c:a 8o skr.
Vi har inte hunnit sova här ännu, men hittills gillar jag stället.

Efter lunch har vi varit på stranden och vid poolen och jag, som börjar se antalet soltimmar rinna ut nu, har tjatat på Sotlugg om att sola, men han har legat i blöt precis hela tiden. Det gör väl i och för sig också nytta, men imorgon måste vi få med hans bok till stranden så att han ligger stilla lite i solen också.

Utslagen har läkt bra. På stora delar av kroppen är de nästan borta, bara pigmentfläckar kvar, men på underbenens framsida är det en bit kvar. De har läkt mycket där också, men jag hade nog hoppats på mer. Nu ger vi järnet i solen de sista dagarna!

fredag 9 mars 2012

Snorkling, paddlig, bad och hämtning av vissa borttappade saker.


Vi byter träningsvärk från vaderna
till låren, strax över knäna
Igår bokade jag en utflykt. 1700 Baht/person (c:a 400 kr) betalade jag för en heldags snorklings- och paddlingsupplevelse i Anthung National Park.
Men när jag kollade yr.no på nätet innan jag somnade blev jag alldeles kall! Det skulle regna hela dagen idag! Och mycket riktigt, strax innan jag kröp isäng drog det igång ett dundrande oväder. Regnet vräkte ner och efter bara en liten stund gick strömmen. Då stod jag och borstade tänderna så jag fick famla mig tillbaka till sängen i mörkret. Där låg jag länge och funderade på vad tusan vi skulle göra med utflykten och vad man kan tänkas göra i Chaweng Beach en ösregnsdag. Som dessutom skulle följas av flera...
Men till slut somnade jag och när jag vaknade kl 7 sken solen utanför och vi slevade snabbt i oss några yoghurt innan avfärd.
Vi plockades upp utanför hotellet och kördes till piren för en lätt frukost (macka, banan och kaffe) innan avfärd i en High Speed Boat. Efter en timme stannade vi för att snorkla. Jämfört med tidigare snorklingsupplevelser i Israel och Egypten tycker jag att denna var mycket blek. Jag ångrade först lite att vi sparat snorklingen till Koh Samui, för jag inbillade mig genast att den skulle vara mycket bättre utanför Koh Tao.
Men Sotlugg tyckte det var jättehäftigt och då spelar det ju mindre roll. Det är en härlig känsla att glida fram i tystnaden strax under ytan tillsammans! Allt är liksom lite långsammare, färgerna gör en mållös (även när de är få, som här) och de speciella knastrande och knäppande dämpade ljuden som finns under ytan är på något sätt lugnande samtidigt som de gör en nyfiken när de tilltar eller minskar i styrka alltefter hur fiskstimmen rör sig. Man tittar, pekar och gör tecken för att man har sett, glider vidare, pekar i en annan riktning och glider sakta dit tillsammans. Man skulle vilja ta med sig allt därifrån bara för att det är så vackert, samtidigt som det ju egentligen är känslan man vill ha med sig därifrån. Den långsamma, sköna, gemensamma.
Emerald Lagoon, en saltvattensjö på en ö.
Vattnet kommer in genom gångar i berget.
Vi såg fler fiskar när vi snorklade på stranden på Koh Tao - bland annat stora stim av papegojfisk som lät jättemycket när de åt, Harlequin Sweetlips och någon som heter Nudibranch. Men även här fanns en hel del, bl a Long Fin Banner Fish och fantastiska havsanemoner.
Vi köpte en undervattenskamera innan vi gick hem igår och fotade nästan upp en rulle idag på roliga undervattensposer. Så frustrerande att inte kunna fota digitalt! Man vill ju se om bilden blev bra, förkasta eller spara, ta om för att få till det rätta. Nu får vi vänta tills vi kommer hem innan vi ens kan lämna in rullen. Tänk att det alltid var så förr!
Lunchutsikt






Efter snorklingen gled båten vidare mot nästa utflyktsmål som var en smaragdgrön saltvattensjö på en ö. Vackert, men för mig blev den upplevelsen också ytterligare en kamp mot höjdrädslan - som gick bra :) Många smala, höga och branta trappsteg c:a 100 meter upp och sedan ner igen. Man får extra träningsvärk av höjdrädsla kan jag berätta. Man spänner sig i hela kroppen för att fokusera på att sätta fötterna rätt, titta åt rätt håll, hålla i rätt saker så att man inte behöver byta grepp mitt i en trappa...  Men det gick bra, som sagt.
Vi lämnade fotspår :)
Vi åkte vidare mot ytterligare en fantastisk liten kritvit sandstrand där lunch intogs under palmerna innan det var dags att åka vidare mot det sista stoppet - kajakpaddling. Sotlugg har inta velat paddla sedan han för några år sedan hade en lite skrämmande paddlingsupplevelse på hemmaplan med en stressad rotweiler som fick hela kanoten att vobbla och fler än Sotlugg att bli lite nervösa. 
Men nu lyckades jag övertala honom och han tyckte också att det var kul! En både ansträngande (armarna är ju HELT otränade nu!) och skön upplevelse runt några öar i smaragdgrönt vatten som jag gärna gör om.
Hela utflykten var helt klart värd priset! Bara att få bada på alla de fina stränderna hade varit värt det! Ja, för vi låg ju förstås i blöt på varenda strandhugg!
Efter kajakpaddlingen var det dags för hemfärd och vidare transport till hotellet. Men först skulle vi samla in den borttappade ryggan med iPad mm och Linluggs mobiltelefon. Ryggan fixade vi, men mobilen var det lite svårare med. Den hade skickats till ett kontor strax bredvid, men det var inte bemannat nu. Efter mycket om och men fick vi till slut brevet och i det visade det sig ligga fel mobil! Jag lämnade den kvar där och sprang till den väntande minibussen (som avgick c:a 15 min senare pga mig, men ingen surade för det - inte synligt i alla fall).






Nu är vi tillbaka på hotellet och det är dags för dusch innan vi tar oss ut och antingen äter eller köper hämtmat, vi har inte bestämt oss ännu. Sedan måste jag kontakta hotellet på Koh Tao som skickade fel och se om det går att lösa...

torsdag 8 mars 2012

Glömska och första intrycket av Koh Samui

Vi lämnade Koh Tao klockan tre i går eftermiddag och två timmar senare klev vi av båten på Koh Samui. Linlugg upptäckte på båten att hennes mobil var borta och efter att ha gått igenom bagaget när vi kom iland kunde vi konstatera att så var fallet. Vi gick in på Lomprahyas kontor vid hamnen och de hjälpte oss med ett samtal till Ban´s Diving Resort. Mobilen fanns där och de skulle skicka den med första båten idag. Efter det ringde de efter en taxi åt oss och vi packade in oss i bilen för färd mot flygplatsen. Linlugg skulle hem till Sverige och valde att flyga från Koh Samui på hemvägen. Vi släppte av henne där och sedan fortsatte Sotlugg och jag i samma taxi till Chaweng Beach, vilket är den plats jag har hört mest talas om på  Koh Samui.
Där klev vi av och satte oss på en bar med WiFi för att surfa fram ett bra hotell. Det var där han upptäckte det: ryggsäcken med läxböckerna, nya kepsen, Angry Bird:en och iPaden var inte längre med oss!!!

Vi konstaterade att det antagligen var i taxin den blivit kvar (eller möjligen blev den urlastad med Linluggs bagage, men då hade hon antagligen försökt ringa för att meddela det. Om det nu var så att hon hittade en telefon, för hennes mobil låg ju på ett hotell två öar bort...) och att det faktiskt inte var så mycket vi kunde göra åt det på kvällen. Men inte blir man ju gladare av det konstaterandet...

Chawen Beach huvudgata var varm och svettig, folkrik, myllrig och stökig och överallt fanns det affärer, försäljare och märkeskopior i olika kvaliteter. Ett riktigt charterturistmål av den sort jag alltid har avskytt och på ett ögonblick besannades den negativa bild jag haft av Thailand innan jag kom hit. Ett Magaluf upphöjt till 10!! Det värsta jag kan tänka mig i semesterväg! Men Sotlugg tyckte det verkade rätt OK.

Vi gick till det hotell vi bokat in oss på - P&P Samui Resort - men fick veta att det nog inte var där vi bokat utan på något som heter P&P guesthouse, för de hade inte fått in någon bokning. "Men jag bokade alldeles nyss, kanske har den inte registrerats...?" Nej, det var nog inte där. Upp till vägen och sväng till vänster.
OK, vi gjorde det, släpandes våra tunga resväskor upp och nerför trottoarkanter bland en massa människor i den fuktiga värmen. Men hittade inget, hur mycket vi än gick och hur många vi än frågade. Till slut kom jag på den briljanta idén att hala upp den döende datorn och kolla. Och visst hade vi gått rätt från början!
Irriterade vände vi tillbaka och hävdade vår rätt till ett rum och jo då, nu kollade man lite noggrannare och visst fanns vår bokning där.

En äldre man visade oss till rummet och visade hur dusch och safetydepositboxen fungerar. Rummet var stort men spartanskt inrett och med sunkigt badrum. Allt kändes grått och trist och kanske inte helt rent.
På väg ut tittade mannen på Fabian och sa "Young boy" med ett snett leende. Hittills i Thailand har jag om Sotlugg hört "Nice boy" "Your son? You look same same" eller "You look not same same colours". Den här kommentaren gav mig en otrolig obehagskänsla!
Vi duschade i alla fall av oss och gav oss ut för att äta middag och strosa lite. Båda var ganska molokna av dagens förluster och mitt humör hamnade nästan under flip-flop-sulorna efter mötet med Chaweng Beach och hotellet. En god middag fick vi i alla fall, sedan kröp vi till kojs tidigt för att morgonen skulle komma snabbt och jag fick börja ta tag i det som behövde lösas.

Det bloggas efter frukost
Morgonen kom, frukosten på hotellet var riktigt god och kaffet var riktigt kaffe och kom i en liten kanna med nästan tre koppar. Bara till mig! Solen sken och hotellets lilla pool ligger precis vid stranden och havet var nästan lika ljuvligt som på Koh Tao. Kontoret hade öppnat och kvinnan där (som heter Beu Tee!) kunde lokalisera vår ryggsäck och se till att den levereras på kontoret senast imorgon. Jag bokade via henne en biljett till en snorklingsutflykt för morgondagen och på väg hem från den hämtar vi upp prylarna. Då slipper vi sitta och åka taxi fram och tillbaka bara för det.
Dagen har tillbringats på stranden med lek i vattnet och mycket sol.
Kvällen på stan med middag och en lång stund på marknaden för Sotluggs skull.
Slutet gott, allt gott!
Nu är det läggdags för om sex timmar ska jag upp. De hämtar oss för snorklingsutflykten kl 8.

:)

Koh Tao - barfotaön


Sköldpaddsön är en liten ö som ligger ett par timmars båtresa från Chumphon, i Siamviken, eller Thailandsviken. Den heter sköldpaddsön för att det förr levde en massa sköldpaddor här. Sköldpaddorna har flyttat vidare, ön är bebodd sedan 1950-talet och blev ett turistmål på 80-talet, då den upptäcktes av backpackers.
Ön är omgiven av fantastiska korallrev och är nu ett av de största dykresmålen i Thailand, både för vana dykare och nybörjare. Det finns massor av dykskolor och arrangörer på ön.
Vi bodde på Sairee Beach, c:a en km från piren i Mae Haad. När vi klev av båten kl 9 på morgonen stod en massa taxibilar och väntade och för 100 Baht/person fick vi en flaktur till vårt hotell, AC resort som breder ut sig från stranden och en bit upp mot bergen med bungalows och rum i olika (låga) prisklasser. Vårt rum kostade c:a 300 kr/natt för 3 personer (den minsta räknades inte) och var enkelt, inte särskilt snyggt inrett och utan städning under vistelsen. Pool fanns, gratis dyktestning i poolen och gratis WiFi i recepetionen och de barer och restauranger (3 st) som hör till resorten. Jag tyckte det var mycket prisvärt.
Utsikt från sovrummet på Ban´s Diving Resort
Sista natten tillbringade vi på Ban´s Diving Resort. En ännu större anläggning alldeles nära AC. Den är nyare och fräschare och kostade bara en hundralapp till/natt. Men vi fick den bungalow som ligger längst från receptionen. Det innebar en lång och jobbig promenad/klättring varje gång man skulle hem. Däruppe bodde man flott med utsikt över hela bukten och bergen, bungalowen hade fönster längs hela väggarna men ingen insyn eftersom den låg så högt. Perfekt för romantik. 
Sairee Beach
Dagarna tillbringades på den härliga vita stranden. Smal på förmiddagen och bredare framåt dagen när tidvattnet drar sig undan. Sotlugg och jag snorklade, och även om det inte fanns särskilt vackra koraller nära stranden var han ändå helt begeistrad över alla fiskar vi såg och hur nära de kom.
Måltiderna intogs på många olika restauranger och caféer, det finns massor av dem! Vi åt både thai och internationellt, vällagat, gott och prisvärt. En lunch för oss tre brukar kosta en bit under hundralappen och en middag en bit över om vi inte dricker vin till.

Sotlugg fastnade för kyckling med cashewnötter och ris och har säkert hunnit äta det sex gånger hittills under vår resa. Till frukost blev det ägg och bacon varenda dag. Äggulorna är starkt gula här och smakar ägg. Jag gissar att det beror på vad hönsen äter.
Barfotarike :)
På restauranger går man in utan skor. På de flesta av dem sitter man på kuddar på golvet och äter, så det kan ju vara en del av förklaringen. Men även på andra etablissemang, affärer, apotek, hotellobbies et c tar man av sig skorna och går in barfota. 

Från Sairee Beach kan man promenera längs den smala och bitvis branta vägen in till Mae Had. Det finns dock ingen gatubelysning (elektriciteten på ön kommer från anläggningarnas egna generatorer och bör förbrukas sparsamt) så ficklampan i mobilen kom väl till pass, det blir mörkt före 8. 

Man ska vara noga med hur man tar hand om sitt skräp på den här vackra ön. Det finns ingen sopstation, utan allt som inte kan brännas måste fraktas ifrån ön. Det finns heller ingen som är ansvarig för rengöring av allmänna områden, utan det är upp till var och en att hålla det rent och fritt från sopor. En fin tanke, tycker jag. Tyvärr tar inte alla sitt ansvar så det ligger soppor längsvägkanterna och i diken och dungar. Men andra tar desto större ansvar och städning av reven organiseras där dykare hjälps åt att städa upp under vattenytan. På land uppmanas man genom skyltar att hålla rent efter sig, aldrig slänga cigarettfimpar, inte ta emot plastpåsar i affärerna och alltid plocka upp efter sig och föregå med gott exempel för att hålla ön ren. 


Oj, mycket finns att säga om denna lilla pärla, men nu är inlägget redan alldeles för långt, så jag avslutar med att jag absolut kommer att åka tillbaka hit. Fantastisk ö!

Buss och båt i natten

Mae Haad, hit anländer man med
båten från Chumphon
Vi lämnade Hua Hin i fredags vid halv tolv på natten för vidare färd mot Koh Tao, en liten ö utanför Chumphon, på Thailands östkust. En buss från bolaget Lomprayah tog oss ner till Chumphon, en relativt bekväm femtimmarsresa i stor buss med fällbara säten. Man delade t o m ut filtar så det var bara att krypa ihop och försöka sova. Sotlugg somnade direkt och sov rätt gott, jag blundade mig igenom natten ömsom sovande, ömsom vaken, men fick i alla fall en del vila.
Klockan fem var vi framme vid färjeläget i Chumphon och hade två timmars väntan kvar tills båten skulle gå. Det kan ju tyckas onödigt att köra i så god tid, men på vägen såg Linlugg flera poliskontroller där turistbussar blev stoppade och genomgångna, så antagligen var det en säkerhetsmarginal.
Vi markerades med klistermärken i olika färger, både på bagage och oss själva - rosa för Koh Tao, orange för Koh Pangan och blått för Koh Samui.
Båten är en snabbgående Katamaran med "bussäten" i och på ett par timmar var vi framme på Koh Tao.
Väl incheckade på hotellet ställde jag klockan för att "bara vila en timme" och vaknade tre timmar senare, tung och trött i kroppen - resande tär!!

Utsikt från hotellets frukostterrass
Life´s good :)

Vi ligger till bords

Sairee Beach



Vi pallrade oss i alla fall ner till poolen medan solen fortfarande var uppe och piggnade till lite efter ett par timmar där. Tillräckligt för att ta oss ut och äta middag och ta en promenad på den ljuvliga stranden.

tisdag 6 mars 2012

Hua Hin

Stranden i Khao Takiab
Fyra härliga dagar tillbringade vi i HuaHin, Thailands äldsta semesterort, med mycket Thailändska turister men även internationella. Staden har ca 85 000 invånare och känns inte bara som en turistort, och det gillar jag.
Vi bodde på Seahorse resort som ligger ett par kilometer från centrum, i Khao Takiab, ett lugnt område med en fantastisk strand. Det blev några sköna stranddagar där, på lyxiga solsängar för bara 50 Baht (c:a 12 kronor) styck. På den delen av stranden finns flera restauranger att välja på och det blev stekt ris och sandwiches till lunch. Lunch för tre personer kostade runt en hundralapp.
Ett försök att övervinna höjdrädsla
I slutet av stranden ligger ett tempel - Khao Takiab-templet - som ofta kallas apberget på grund av de vilda apor (makaker) som lever där. De har blivit vana vid människor och springer ofta ner på stranden för att fiska musslor i tidvattnet. Templet har en jääääättelång trappa som vi gav oss på. Den är hög och har lite vinda, utande trappsteg och jag kände av höjdrädslan flera gånger. Men jag tog mig hela vägen upp till en fantastisk utsikt. Vad jag insåg några dagar efter var att jag definitivt borde ha stretchat efter klättringen. Idag, fyra dagar senare, har jag fortfarande svårt att gå i trappor, de första dagarna efter hade jag svårt att gå över huvud taget...


Songtaews
På kvällarna tog vi en songtaew in till centrum för 15 baht/person (c:a 3,50 skr). Där besökte vi det stora, moderna shoppingcentret Market Village men shoppade inget där. Där fanns det flera amerikanska och italienska restauranger om man tröttnat på thaimaten. De flesta i kedjeform, dock, och väldigt ogenuina.




En av kvällarna åt vi på Peppino, en italiensk restaurang som Linlugg hittat rekommendationer för på nätet. Fantastiskt god och vällagad italiensk mat! Man kunde beställa "due pasta" som innebar att man fick in två olika valfria pastarätter i halvportioner på samma tallrik. Smart idé för oss som ville smaka massor! Även pizzan och vinet var gott och väl värda sitt (något höga, med Thaimått mätt) pris. Något lägre än svenska "krogen-runt-hörnet-priser".


Vi gjorde också två besök på nattmarknader, dels den kända Night Market, dels en annan som öppnar några kvällar per vecka. Sotlugg köpte Angry Birds-attiraljer och jag köpte upp ett lager T-shirts och kallingar till honom. Linlugg shoppade handväska. Allt till så överkomliga priser att man gärna ville handla mer om det bara funnits plats i bagaget och muskelkraft att bära :)


Från Hua Hin tog vi buss och båt till Koh Tao. Mer om den resan snart.



torsdag 1 mars 2012

Bristvaran tid

På något sätt vänjer man sig vid att tillgången på tid krymper.
På jobbet ökar sedan några år  antalet arbetsuppgifter en bit i taget utan att den betalda arbetstiden följer med i utvecklingen och på hemmafronten har det lagts till timmar av smörjning och resor till läkare och solterapibehandling utan att dygnets timmar har blivit fler. På något sätt växer man in i det och gillar läget, eller stannar helt enkelt inte upp och tänker efter. Man märker knappt hur mycket av den egna tiden som försvinner utan funderar mest på hur andra egentligen hinner med allt de faktiskt hinner.
Men ibland slår det en hur det faktiskt ligger till.
Härom veckan fick jag ett intyg från Sotluggs läkare som ska skickas vidare till F-kassan. Där hade hon listat saker som sjukdomer för med sig i extrakostnader och extratid. När jag tittade på den och räknade ihop vad hon skrivit insåg jag att det faktiskt är två hela arbetsdagar per vecka som vi lägger på detta. Jag har tänkt tanken förut, men inte riktigt låtit den sjunka in.
 För mig är det ju bara varannan vecka, men för sotlugg är det varje. Dyrbar lektid som försvinner för en social kille.
Här i Thailand slår det mig vad det är vi tappar under den tiden. Det där normala hänget hemma i köket och soffan, promenader till och från platser för att vi hinner, samtalen om ditt och datt som är både mys och utveckling för en nioåring. Allt det försvinner i stress hit och dit, skynda-på-order, tjat om läxor som måste pressas in på korta stunder och planering av smörjande för att tiden ska räcka till och huden ska hinna torka.
Nu känner jag att vi har hittat tillbaka till de sköna samtalen och myset. Stressen är naturligtvis mindre pga att vi har tid, men också pga det faktum att vi inte måste räkna ut vilken tid vi måste smörja för att sedan kunna ta på kläder eller komma i säng i tid. Man kan gå halvnäck i en halvtimme utan att frysa och utan att behöva skynda till något.
Himmelrike just nu!
Tanken slår mig igen: kanske borde jag gå ner i arbetstid...?