...och saknad
Nästan samtidigt en sen försommarkväll i söder och i norr
tisdag 31 maj 2011
söndag 29 maj 2011
Lyckligt lottad mamma
Sotlugg och Linlugg tog mig med på restaurang idag och jag avnjöt en grillad tonfisk med tillika grillad citron och grönsaker samt en fantastiskt god kapriscreme som jag måste ringa och be om receptet på. Jag gillar verkligen färsk tonfisk. Borde köpa hem det oftare!
Förutom den goda maten fick jag också presenter - en hel hudvårdsserie från Kanebo i dubbel reseupplaga med fin liten necessär och Elisabeth Ardens lyxiga 8 hour creme, både originalet, handcreme och ansiktscreme. Lyxigt så det förslår!
Och så fick jag ju glädjen att hänga med mina barn en hel kväll. Den ena lite jobbtrött för kvällen och den andra totalt pladdrig och ovillig att lämna talutrymme åt andra.
Men mysiga!
Och mina!
De är så fina!!
Living well is the best revenge
Mitt liv ur andras perspektiv.
För första gången idag fick jag höra att mitt liv verkar som om det alltid har varit harmoniskt, och som att det är så ordnat och självklart. En fascinerande tanke! Och förhoppningsvis sann idag.
Allt är ju relativt och beror på vad man jämför med.
Ramón de Campoamor skrev på 1800-talet i en dikt
som fastnade i mitt medvetande för många år sedan:
Jag har alltid värjt mig för beskrivningar av mitt liv som struligt. "Vi som har haft ett jobbigt liv..." ville en vän kategorisera oss en gång, och jag ville inte hålla med, många har ju och har haft mycket jobbigare liv än mitt. "Om du försöker se ditt liv ur andra människors perspektiv så ser du varför du är utsliten" sa Gurun en gång för många år sedan. Och jag försökte. Men hur ser man sitt liv ur andra människors perspektiv? Man är ju mitt i det och försöker bita ihop och ta sig igenom när det är jobbigt.
Och det är ju inte så att man kan välja bort det... Man kan omprioritera, välja andra vägar och välja hur man ska förhålla sig till det, men man har ju det liv man har, med bagage och upplevelser som har format en och relationer som fortsätter att göra det.
Och som jag skrivit tidigare så gäller det ju oss alla.
I mina tyngsta perioder blir jag lätt ett offer som "drabbas" av omständigheter och människor, men att vara ett offer tynger ju ännu mer och man blir lätt lite handlingsförlamad eftersom man ändå inte har någon makt.
Det är längesedan det hände nu.
Jag vet att jag har makt över mitt liv. Jag har inte alltid gjort rätt val utifrån förutsättningarna och delar av det har jag kanske slarvat bort, men det är ändå mina val, och de har fört mig till den plats där jag är idag och det är jag nöjd med, så varför skulle jag vara missnöjd med vägen hit? Jag tror också att vi måste lära oss att förlåta oss själva för allt som kunde ha blivit bättre, och minnas att det faktiskt också kunde ha blivit sämre och att vi bara är människor och antagligen har gjort vad vi kunnat och trott vara bäst just då.
Det fantastiska med att nå min "aktningsvärda" ålder är att man inser att det som man tidigare sett som begränsningar och hinder kanske är det som hållit en upprätt och någorlunda inom ramarna.
Och att The only way is up :)
.
För första gången idag fick jag höra att mitt liv verkar som om det alltid har varit harmoniskt, och som att det är så ordnat och självklart. En fascinerande tanke! Och förhoppningsvis sann idag.
Allt är ju relativt och beror på vad man jämför med.
Ramón de Campoamor skrev på 1800-talet i en dikt
som fastnade i mitt medvetande för många år sedan:
...nada es verdad, ni mentira,
Todo es según el color
del cristal con que se mira.
(Inget är varken sanning eller lögn
allt beror på färgen
på glaset som man ser det igenom.)
Jag har alltid värjt mig för beskrivningar av mitt liv som struligt. "Vi som har haft ett jobbigt liv..." ville en vän kategorisera oss en gång, och jag ville inte hålla med, många har ju och har haft mycket jobbigare liv än mitt. "Om du försöker se ditt liv ur andra människors perspektiv så ser du varför du är utsliten" sa Gurun en gång för många år sedan. Och jag försökte. Men hur ser man sitt liv ur andra människors perspektiv? Man är ju mitt i det och försöker bita ihop och ta sig igenom när det är jobbigt.
 |
| Det man kan göra är att välja färg på glaset man ska se igenom. |
Och det är ju inte så att man kan välja bort det... Man kan omprioritera, välja andra vägar och välja hur man ska förhålla sig till det, men man har ju det liv man har, med bagage och upplevelser som har format en och relationer som fortsätter att göra det.
Och som jag skrivit tidigare så gäller det ju oss alla.
I mina tyngsta perioder blir jag lätt ett offer som "drabbas" av omständigheter och människor, men att vara ett offer tynger ju ännu mer och man blir lätt lite handlingsförlamad eftersom man ändå inte har någon makt.
Det är längesedan det hände nu.
Jag vet att jag har makt över mitt liv. Jag har inte alltid gjort rätt val utifrån förutsättningarna och delar av det har jag kanske slarvat bort, men det är ändå mina val, och de har fört mig till den plats där jag är idag och det är jag nöjd med, så varför skulle jag vara missnöjd med vägen hit? Jag tror också att vi måste lära oss att förlåta oss själva för allt som kunde ha blivit bättre, och minnas att det faktiskt också kunde ha blivit sämre och att vi bara är människor och antagligen har gjort vad vi kunnat och trott vara bäst just då.
Det fantastiska med att nå min "aktningsvärda" ålder är att man inser att det som man tidigare sett som begränsningar och hinder kanske är det som hållit en upprätt och någorlunda inom ramarna.
Och att The only way is up :)
.
lördag 28 maj 2011
Finaste!!
Hon bjöd honom på middag och hjälpte honom handla present till kalaset han skulle på på kvällen och följde honom sedan dit i regnet.
Det kändes stort för mig och hade räckt som Mors dagspresent i min bok.
Men det de gjorde var att planera hemligheter tillsammans och jag har fått instruktioner att befinna mig vid Odenplan i morgon vid halv sex på eftermiddagen. Då kommer jag att få veta vilka planer som smitts.
De är så fina, Sotlugg och Linlugg, och när hjärtat svämmar över av kärlek till dem och stolthet över dem slås jag av vilken fantastisk tur jag har. Inte bara det faktum att jag har dem och vi alla är friska och mår bra och klarar oss bra i livet, utan vilka underbara människor de är, på så många sätt.
Kärlek större än störst!
<3
<3
<3
1,2 mil
Det har varit lite si och så med motionerandet i veckan, och jag var ganska långt ifrån målet på minst fem mil per vecka. Idag jobbade jag ifatt lite med en PW på 1.2 mil genom skogen och ligger nu på 4 mil. Alltså återstår en mil att trava i morgon. Hoppas att det inte regnar en massa då...
Konstaterade två saker på vägen genom skogen:
1. När man går i skogen ökas automatiskt takten lite, man andas bättre och kroppen hittar rytmen på ett härligt sätt. Jag märker det inte själv, men Runkeeper talar om för mig att det går snabbare.
2. Jag bor på en underbar plats! Allt som huvudstaden har att erbjuda bara en kvarts bilväg bort och naturen, skogen och vattnet alldeles runt knuten där jag bor. Ibland längtar jag ju efter att flytta in till Söder, men just nu är det så perfekt att bo här och jag njuter av skogen mer än någonsin, bara för att jag hinner. Jag har det oförskämt bra, helt enkelt!
.
Konstaterade två saker på vägen genom skogen:
1. När man går i skogen ökas automatiskt takten lite, man andas bättre och kroppen hittar rytmen på ett härligt sätt. Jag märker det inte själv, men Runkeeper talar om för mig att det går snabbare.
2. Jag bor på en underbar plats! Allt som huvudstaden har att erbjuda bara en kvarts bilväg bort och naturen, skogen och vattnet alldeles runt knuten där jag bor. Ibland längtar jag ju efter att flytta in till Söder, men just nu är det så perfekt att bo här och jag njuter av skogen mer än någonsin, bara för att jag hinner. Jag har det oförskämt bra, helt enkelt!
.
torsdag 26 maj 2011
Vägar att gå och väggar att gå in i
Jag fick en läxa av Gurun:
"Inom de här fem (specificerade) områdena kan du få tio poäng som bäst. Men du får bara ha 45 poäng. Hur gör du?"
Jag tänkte på det, diskuterade och ältade med nära och kära och kom i princip inte fram till något.
Hur sänker man medvetet kvalitetsnivån på sitt sätt att arbeta eller vara? Hur släpper man prestationskraven? Hur känns det att gå till jobbet och inte vara en av de bästa? Att inte ha helikopterperspektiv? Att inte ha koll på allt? Var ska man välja att bli lite sämre?
Jag tänkte att mitt val kunde vara att fortfarande vara bland de bästa men kanske i ett mindre krävande yrke och berättade triumferande för Gurun att jag hade kommit fram till något.
Det räckte inte. Jag hade fortfarande inte gjort läxan och livet spann på i samma snabba takt eftersom jag inte hade gjort något för att lösa situationen.
Det är flera år sedan jag fick läxan och nu när jag tänker på den igen ser jag att jag kanske omedvetet har löst den, utan att lida av att sänka ambitionsnivån. Jag har balans på yrkeslivet för första gången på många år. Delvis för att jag har sagt nej till uppdrag och därmed själv sänkt kraven på mig. Delvis beror det på att jag jobbar på två platser nu, då kan den ena inte kräva lika mycket av mig och jag märker tydligare när den gör det, och kan hantera situationen.
Men insikten om vad som är viktigt i livet för mig har varit den viktigaste orsaken till att jag nu i större utsträckning jobbar för att leva och inte lever för att jobba längre. Så många runt omkring mig har jobbat för mycket i perioder och blivit brända av det, jag har dragits till den typen av människor - kunniga och intelligenta människor med arbetsmoral, ambitioner och en strävan att komma någonstans i livet.
Nu verkar vi alla vara i en ålder eller tid då vi omvärderar vårt sätt att leva. Många värderar fritid, familj och vänner högre än yrkesstatusen. Det känns bra!
"Du är halvvägs" sa Gurun. "Mitt i livet, mitt i yrkeslivet och mitt i familjelivet".
Det är tydligen då man stannar upp och tänker efter.
Ambitioner är ett märkligt behov av att söka makt och förlora frihet sa Filosofen Francis Bacon på sin tid.
Klok man, även han.
"Inom de här fem (specificerade) områdena kan du få tio poäng som bäst. Men du får bara ha 45 poäng. Hur gör du?"
Jag tänkte på det, diskuterade och ältade med nära och kära och kom i princip inte fram till något.
Hur sänker man medvetet kvalitetsnivån på sitt sätt att arbeta eller vara? Hur släpper man prestationskraven? Hur känns det att gå till jobbet och inte vara en av de bästa? Att inte ha helikopterperspektiv? Att inte ha koll på allt? Var ska man välja att bli lite sämre?
Jag tänkte att mitt val kunde vara att fortfarande vara bland de bästa men kanske i ett mindre krävande yrke och berättade triumferande för Gurun att jag hade kommit fram till något.
Det räckte inte. Jag hade fortfarande inte gjort läxan och livet spann på i samma snabba takt eftersom jag inte hade gjort något för att lösa situationen.
Det är flera år sedan jag fick läxan och nu när jag tänker på den igen ser jag att jag kanske omedvetet har löst den, utan att lida av att sänka ambitionsnivån. Jag har balans på yrkeslivet för första gången på många år. Delvis för att jag har sagt nej till uppdrag och därmed själv sänkt kraven på mig. Delvis beror det på att jag jobbar på två platser nu, då kan den ena inte kräva lika mycket av mig och jag märker tydligare när den gör det, och kan hantera situationen.
 |
| Halvvägs |
Nu verkar vi alla vara i en ålder eller tid då vi omvärderar vårt sätt att leva. Många värderar fritid, familj och vänner högre än yrkesstatusen. Det känns bra!
"Du är halvvägs" sa Gurun. "Mitt i livet, mitt i yrkeslivet och mitt i familjelivet".
Det är tydligen då man stannar upp och tänker efter.
Ambitioner är ett märkligt behov av att söka makt och förlora frihet sa Filosofen Francis Bacon på sin tid.
Klok man, även han.
onsdag 25 maj 2011
Heart
You can close your eyes to things you don´t want to see, but you can´t close your heart to things you don´t want to feel.
<3
<3
<3
<3
<3
<3
tisdag 24 maj 2011
En mil, trots allt
Ojojoj vad det tog emot i morse! Sju tunga kilometer i regn, med ömma benhinnor, tunga armar och stumma ben. Men det blev sammanlagt en mil idag i alla fall, till min glädje. 3.7 mil kvar att göra den här veckan, det känns inte som så mycket.
RunKeeper FitnessReports | RunKeeper
.
RunKeeper FitnessReports | RunKeeper
.
Fem mil i veckan
Jaha, askmoln...
 |
| Promenadutsikt på Kungsholmen |
Det ska bli intressant att se hur långt det tar sig och hur länge det ligger kvar.
Nästa onsdag ska jag ju åka till Ibiza med stavar och walkingskor i bagaget. Får se om det blir av...
I förra veckan träningsgick jag sammanlagt över sex mil. Målet var minst fem i veckan, så det var ju bra. Till de sex milen bidrog en felnavigering i högt tempo, söndagens tänkta drygt 1,3 mil blev istället 1,8. Lite stressigt blev det så jag snabbstretchade i duschen efteråt och betalade för det igår, då jag gick som en gammal farbror hela dagen och aldrig kom upp i bra rytm och tempo. Så igår blev det ingen promenad och idag skulle jag behöva gå en mil. Får se om det hinns med...
måndag 23 maj 2011
Rum för tankar
Det är så skönt att ibland bara bygga sig ett rum av bra musik att krypa in i och stänga ute annat.I kväll har rummet bestått av låtar från mitten av 90-talet och två buntar mekanisk rättning.
Mekanisk rättning, för er som inte är lärare, är den rättning som man inte behöver bedöma. Det är antingen rätt eller nästan rätt eller fel och jag behöver inte väga ord, jämföra formuleringar eller fundera kring hur idiomatiska uttryck är, hur reflekterande texten är och annat jobbigt. Man sätter sig med bunten, en penna och en liten bit av hjärnan, det räcker :)
Resten av hjärnan kan ägna sig åt musik och minnen och tankar på annat. Rätt behagligt faktiskt.
Albert Ellis sa...
...The best years of your life are those in which you decide your problems are your own. You do not blame them on your mother, the echology or the president. You realize that you control your own destiny.Klok man!
Confidence is a very fragile thing
Av flera anledningar och i flera olika situationer har helgen handlat om klarspråk, ärlighet och vem man kan lita på. Både i frågan hur mycket man lovar och sedan inte håller och i hur man uttrycker sig om andra och får dem att framstå i andras ögon, vare sig man menar det eller inte.
Vem blir man själv utifrån löften man ger och sedan håller eller inte håller? Vad gör det en till för människa i andras ögon och hur formas man sedan av andra människors bemötande grundat på det?
Förtroende får man inte, det förtjänar man är väl summan av funderingar och samtal. Intet nytt...
Men hur lätt är det att alltid hålla vad man lovar? Och hur ofta har man inte velat lova saker som någon har velat ha eller önskat, bara för att få glädja där och då, i stunden?
Men hur landar det i den som litar på det man lovar men sen inte infriar? Och vilka egenskaper ger vi människorna runtomkring oss genom att ofta lova men sällan hålla? Hur formar vi t ex våra barn genom att fylla deras barndom med oinfriade löften?
Vissa gånger är jag själv alldeles för feg för att säga sanningen, och för feg för att höra den också. Andra gånger kryper det i mig om jag inte får den ur mig och jag orkar inte linda in orden i vackert språk, utan kräks ur mig det jag vill ha sagt. Och vill ha samma klarspråk tillbaka - så länge det inte sårar i grunden.
Den här helgen har bestått av lite av varje. Jag har talat klarspråk åt ett håll och blandat klarspråk med outtalade tankar och känslor åt ett annat. Det har gett en del, men frustration ligger kvar och skaver för att jag inte sa allt. Får se när jag ska hantera det... Om det ens behövs...
.
Vem blir man själv utifrån löften man ger och sedan håller eller inte håller? Vad gör det en till för människa i andras ögon och hur formas man sedan av andra människors bemötande grundat på det?
Förtroende får man inte, det förtjänar man är väl summan av funderingar och samtal. Intet nytt...
Men hur lätt är det att alltid hålla vad man lovar? Och hur ofta har man inte velat lova saker som någon har velat ha eller önskat, bara för att få glädja där och då, i stunden?
Men hur landar det i den som litar på det man lovar men sen inte infriar? Och vilka egenskaper ger vi människorna runtomkring oss genom att ofta lova men sällan hålla? Hur formar vi t ex våra barn genom att fylla deras barndom med oinfriade löften?
Vissa gånger är jag själv alldeles för feg för att säga sanningen, och för feg för att höra den också. Andra gånger kryper det i mig om jag inte får den ur mig och jag orkar inte linda in orden i vackert språk, utan kräks ur mig det jag vill ha sagt. Och vill ha samma klarspråk tillbaka - så länge det inte sårar i grunden.
Den här helgen har bestått av lite av varje. Jag har talat klarspråk åt ett håll och blandat klarspråk med outtalade tankar och känslor åt ett annat. Det har gett en del, men frustration ligger kvar och skaver för att jag inte sa allt. Får se när jag ska hantera det... Om det ens behövs...
.
fredag 20 maj 2011
An offer I can´t refuse
-Du är väl kvar nästa år? Visst kommer vi att få fortsätta ha dig? undrade eleverna. Jag var tvungen att svara att jag inte vet eftersom chefen på den gamla skolan inte vill ge mig tjänstledigt.
-Vi höjer lönen och du får fortsätta med gruppen, som utökas, till nästa steg. Vi tittar också på möjligheterna att ge dig en grupp till, säger rektorn på den nya skolan en halvtimme senare.
-JA! säger jag och tänker att jag måste komma på ett sätt att lösa problemet.
Bättre avslutning på en arbetsvecka kan jag inte tänka mig!!
:)
-Vi höjer lönen och du får fortsätta med gruppen, som utökas, till nästa steg. Vi tittar också på möjligheterna att ge dig en grupp till, säger rektorn på den nya skolan en halvtimme senare.
-JA! säger jag och tänker att jag måste komma på ett sätt att lösa problemet.
Bättre avslutning på en arbetsvecka kan jag inte tänka mig!!
:)
torsdag 19 maj 2011
Kärlek
I går på väg hem från jobbet tog jag en liten omväg för att möta sonen som kom från skolan med en kompis.
På långt håll ser jag dem komma småspringande, jagande varandra och klättrande på staketet längs gångvägen i eftermiddagssolen med skolväskorna hängande nere vid knäna, som modet föreskriver, och jag blir helt överväldigad av bilden.
Sonens bruna hår med vax i luggen, de glittriga ögonen, rosiga kinderna och jeansen med ett nytt hål på knät. Skrattet när kompisen jagar ifatt honom och den varma, svettiga kramen jag får när vi möts. Jag får en liten klump i halsen och måste svälja.
Tänk vilken tur man har som får uppleva denna kärlek!!
På långt håll ser jag dem komma småspringande, jagande varandra och klättrande på staketet längs gångvägen i eftermiddagssolen med skolväskorna hängande nere vid knäna, som modet föreskriver, och jag blir helt överväldigad av bilden.
Sonens bruna hår med vax i luggen, de glittriga ögonen, rosiga kinderna och jeansen med ett nytt hål på knät. Skrattet när kompisen jagar ifatt honom och den varma, svettiga kramen jag får när vi möts. Jag får en liten klump i halsen och måste svälja.
Tänk vilken tur man har som får uppleva denna kärlek!!
onsdag 18 maj 2011
En stund för mig själv
Kaffe och en näve nötter i solen på väg mellan jobben. En skön andningspaus och tid för reflektion. Jag har redan tidigare konstaterat att detta år har varit mitt minst stressade på en bra bit över tio år. Flera gånger under året har jag stannat upp och funderat över om det är något jag har missat eftersom jag har haft tid över. Och det har det ju naturligtvis varit ibland. Men oftast har det faktiskt helt enkelt funnits tid över. Jag har t o m ofta känt att jag har räckt till på jobbet, varit planerad och haft framförhållning.
Till stor del beror det på att jag har valt att bara undervisa. Man blir helt enkelt inte ryckt från uppdraget så ofta då.
Men mest tror jag att det beror på jobbet på gymnasiet - det har varit energipåfyllning, utveckling och undervisningsglädje 2 ggr i veckan. Och det har gett mig tid för reflektion och gjort mig ännu bättre på grundskolan. Jag är så glad att jag tog det steget! Och jag kommer verkligen att sakna dem :(
Till stor del beror det på att jag har valt att bara undervisa. Man blir helt enkelt inte ryckt från uppdraget så ofta då.
Men mest tror jag att det beror på jobbet på gymnasiet - det har varit energipåfyllning, utveckling och undervisningsglädje 2 ggr i veckan. Och det har gett mig tid för reflektion och gjort mig ännu bättre på grundskolan. Jag är så glad att jag tog det steget! Och jag kommer verkligen att sakna dem :(
Published with Blogger-droid v1.6.7
Utan musik...
...i öronen på väg till jobbet. Det är inte lika roligt, helt enkelt.
Igår fick jag veta att chefen inte tänker bevilja mig deltid tjänstledigt för att jobba på den andra skolan. Tråkigt för mig, synd för utvecklingen av mitt ämne på skolan och en anledning att sänka ambitionsnivån.
Igår fick jag veta att chefen inte tänker bevilja mig deltid tjänstledigt för att jobba på den andra skolan. Tråkigt för mig, synd för utvecklingen av mitt ämne på skolan och en anledning att sänka ambitionsnivån.
Published with Blogger-droid v1.6.7
tisdag 17 maj 2011
Tid att tänka!
Minns hur det har varit
Jag rekommenderar starkt alla att bara ha ett jobb på våren! :)
måndag 16 maj 2011
Längtan...
...efter sommar och ledighet gör sig påmind i form av ett häftigt sug efter utomhuskonserter.
Både de stora arenakonserterna med massor av folk, stor förväntan och rock´n´roll på Stadion tills solen gått ner och det börjar bli lite kyligt i luften men man håller sig varm med dans och skrålar i kör med bandet och tusentals andra.
Åh, eller de där sjukt mysiga konserterna vid Sjöhistoriska på Djurgården på nittiotalet!! Man såg luftballonger stiga mot himlen över vattnet bakom scenen och den bilden till Eagles One of these nights gjorde nästan lite ont i hjärtat.
Men också de små spelningarna med svenska artister och en picnickorg i en Folkets park på landet, Borgholms slottsruin eller Tantolunden. Med människor i blandade åldrar utspridda i gräset i grupper, dansande, sjungande i kvällssolen.
Känslan när jublet stiger samstämt runt omkring och i ens eget hjärta och mage när introt till just DEN låten spelas.
Musik kan verkligen göra mig lycklig! På gränsen till tårar ibland.
Åh, jag läääängtar!!!
Både de stora arenakonserterna med massor av folk, stor förväntan och rock´n´roll på Stadion tills solen gått ner och det börjar bli lite kyligt i luften men man håller sig varm med dans och skrålar i kör med bandet och tusentals andra.
Åh, eller de där sjukt mysiga konserterna vid Sjöhistoriska på Djurgården på nittiotalet!! Man såg luftballonger stiga mot himlen över vattnet bakom scenen och den bilden till Eagles One of these nights gjorde nästan lite ont i hjärtat.
Men också de små spelningarna med svenska artister och en picnickorg i en Folkets park på landet, Borgholms slottsruin eller Tantolunden. Med människor i blandade åldrar utspridda i gräset i grupper, dansande, sjungande i kvällssolen.
Känslan när jublet stiger samstämt runt omkring och i ens eget hjärta och mage när introt till just DEN låten spelas.
Musik kan verkligen göra mig lycklig! På gränsen till tårar ibland.
Åh, jag läääängtar!!!
söndag 15 maj 2011
Är det möjligt?
I telefonledningarna mellan Umeå och Stockholm:
-Vi var i Kroatien för två somrar sen.
-Åh, jag älskar Kroatien! Var var ni då?
-På en liten ö strax utanför Zadar. Vänta ska jag kolla...
-Ugljan? Har du varit på Ugljan!? Det är ju den ön jag pratar så mycket om. Jag älskar den ön!
-Ja, det var jättefint. Vi bodde femhundra meter till vänster om färjeläget.
En bild dyker upp i mitt minne. Två somrar sedan. P och jag ligger på gräset vid stranden och läser varsin bok. Mitt ben över hans, svettkladdigt, men en svårbruten vana när man ligger nära. Han håller min hand och trycker den lätt för att få mig att titta upp. På gångvägen, ett par meter från mitt huvud, står en familj och pratar norrländska. Mamma, pappa i solglasögon, 3 barn i blandade tonår, en kille och två tjejer, diskuterar stranden och vattnet. De måste ha kommit alldeles nyss tänker jag. Konstaterar att en av tjejerna har tights eller liknande på sig och borde vara jättevarm. Själv svettas jag i bikini. Funderar på om P gjorde mig uppmärksam för att de var från S-vall, men konstaterar att de låter längre norröver och att han bara reagerade på svenskan.
.
-Vi var i Kroatien för två somrar sen.
-Åh, jag älskar Kroatien! Var var ni då?
-På en liten ö strax utanför Zadar. Vänta ska jag kolla...
-Ugljan? Har du varit på Ugljan!? Det är ju den ön jag pratar så mycket om. Jag älskar den ön!
-Ja, det var jättefint. Vi bodde femhundra meter till vänster om färjeläget.
.
Kommunicera mera!
Förvirrande mailkonversation mellan manlig expert på kommunikation och kvinnlig expert på... annat! Läses nerifrån.
From: Henne
Därför att jag utgick från att du hade uppfattat det både tidigare och i det sista telefonsamtalet och därför trodde att du menade något annat med ditt mail.
Läs mejlkonversationen så förstår du säkert, du är ju inte dum annars...
Communication ;-)
NN
________________________________________
Från: Honom
bra då vet jag.
Varför sa du inte det från början... t.ex ditt första email kan man ju
undra.
Time management ;-)
NN
-----Original Message-----
From: Henne
Jag kommer inte att höra av mig.
Ha det bra!
NN
________________________________________
Från: Honom
nja snarare att umgås är alltid på två personers premisser. :-)
Välkommen 07X XXX XXX1
-------------------------------------------------------------------
From: Henne
Jaha...
Jag minns det som att jag skulle höra av mig om jag någonsin blev intresserad av att umgås med dig på dina premisser. Ledsen om jag lovat något som jag inte hållit.
NN
----------------------------------------------------------------------
Från: Honom
därför att vi sa så per telefon senast //NN
alltså dvs: "Hej Hoppas allt är väl.
Om jag kommer ihåg rätt från vårt senaste samtal - så
Ja jag väntar iaf på att höra från Dig
Mvh NN"
---------------------------------------------------------------------
From: Henne
Jag förtydligar: Varför väntar du på att jag ska höra av mig?
NN
________________________________________
Från: Honom
Ja du får säga vad du vill.
Mvh
NN
--------------------------------------------------------------------
From: Henne
Hmm... Men... Vad skulle du då vilja att jag sa när jag i så fall hörde av mig?
Hoppas allt är väl med dig också!
//NN
________________________________________
Från: Honom
Hej
Hoppas allt är väl.
Om jag kommer ihåg rätt från vårt senaste samtal - så
Ja jag väntar iaf på att höra från Dig
Mvh
NN
From: Henne
Därför att jag utgick från att du hade uppfattat det både tidigare och i det sista telefonsamtalet och därför trodde att du menade något annat med ditt mail.
Läs mejlkonversationen så förstår du säkert, du är ju inte dum annars...
Communication ;-)
NN
________________________________________
Från: Honom
bra då vet jag.
Varför sa du inte det från början... t.ex ditt första email kan man ju
undra.
Time management ;-)
NN
-----Original Message-----
From: Henne
Jag kommer inte att höra av mig.
Ha det bra!
NN
________________________________________
Från: Honom
nja snarare att umgås är alltid på två personers premisser. :-)
Välkommen 07X XXX XXX1
-------------------------------------------------------------------
From: Henne
Jaha...
Jag minns det som att jag skulle höra av mig om jag någonsin blev intresserad av att umgås med dig på dina premisser. Ledsen om jag lovat något som jag inte hållit.
NN
----------------------------------------------------------------------
Från: Honom
därför att vi sa så per telefon senast //NN
alltså dvs: "Hej Hoppas allt är väl.
Om jag kommer ihåg rätt från vårt senaste samtal - så
Ja jag väntar iaf på att höra från Dig
Mvh NN"
---------------------------------------------------------------------
From: Henne
Jag förtydligar: Varför väntar du på att jag ska höra av mig?
NN
________________________________________
Från: Honom
Ja du får säga vad du vill.
Mvh
NN
--------------------------------------------------------------------
From: Henne
Hmm... Men... Vad skulle du då vilja att jag sa när jag i så fall hörde av mig?
Hoppas allt är väl med dig också!
//NN
________________________________________
Från: Honom
Hej
Hoppas allt är väl.
Om jag kommer ihåg rätt från vårt senaste samtal - så
Ja jag väntar iaf på att höra från Dig
Mvh
NN
Published with Blogger-droid v1.6.7
lördag 14 maj 2011
Vissa kämpar...
...mer än andra. T ex en av mina barndomsvänner.
Och det här är bara en del...
Jag är så glad för både Tildas och Annelies skull (ja, för Tildas pappas också, förstås) att det inte är lång tid kvar innan sista behandlingen är över!
Jag kan inte ens tänka mig in i hur det skulle vara att gå igenom detta! Jag har dem ofta i mina tankar och har många gånger under det senaste året önskat att jag kunde byta plats med Annelie om så bara för en dag för att hon skulle få lite mental vila.
Snart!!
Och det här är bara en del...
Jag är så glad för både Tildas och Annelies skull (ja, för Tildas pappas också, förstås) att det inte är lång tid kvar innan sista behandlingen är över!
Jag kan inte ens tänka mig in i hur det skulle vara att gå igenom detta! Jag har dem ofta i mina tankar och har många gånger under det senaste året önskat att jag kunde byta plats med Annelie om så bara för en dag för att hon skulle få lite mental vila.
Snart!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)