söndag 15 juli 2012

Regn...

...och mulna dagar hjälper inte Sotluggs psoriasis alls!

Jag har varit hemma i fem dagar nu, och han har inte kunnat få en enda liten solstråle på sina ben. Dels för att solen bara har visat sig i mycket korta glimtar, så det har inte varit någon idé att tvinga ner honom i en solstol, dels för att han vägrar att sätta på sig shorts. Utslagen ser lite sämre ut än innan jag åkte, då han fortfarande solade, men inte så mycket. Men jag vill ju att de ska fortsätta förbättras! Jag ska försöka få ner honom till Grekland ett par veckor innan skolan börjar. Jag jobbar på att bearbeta fadern nu, och även Sotlugg själv, som ju helst bara vill vara hemma och leka. Imorgon får jag nog veta om jag har lyckats.

Jag vet inte riktigt hur vi ska smörja nu - ska vi använda kortisonsalvorna varje dag eller varannan, eller bara ett par gånger i veckan? Eller en? Sjukvården kan inte ge några svar. Barnhudkliniken sade i juni att i får prova oss fram. Men hur provar man sig fram när resultatet syns med så lång tids fördröjning? Och hur provar man sig fram om man inte har erfarenhet att lita till?
Jag önskar att det fanns ett fungerande forum för föräldrar till barn med psoriasis, så att man fick kontakt med andra föräldrar. Ung med psoriasis har en blogg, men det är bara en tjej som skriver där, och hon har annat fokus än att svara på frågor. Psoriasisförbundet har också en hemsida med berättelser av människor som på ett eller annat sätt lever med psoriasis, men där finns det bara två berättelser och ingen av dem kan vi relatera till.
Jag kände mig ganska omhuldad av Barnhudkliniken och psoriasisförbundet i början av den här sjukdomshistorien men nu känner jag mig bara vilsen och utlämnad åt mig själv.
Hur ska man veta vad man ska göra? Vad är rätt och vad är fel? Hur ska man behandla? Bemöta? Hur ska jag hjälpa honom? Hur ska jag övertala honom att smörja sig med mjukgörande två gånger om dagen när han inte vill? Hur ska jag få honom att sitta i solen när den behagar visa sig, när han inte vill? Och, framför allt: hur ska jag få honom att acceptera sjukdomen och inte se sig själv som ett freak, som han gör nu?
Jag är trött på det här nu, känner ibland att jag önskar att någon annan kunde ta kommandot och berätta för mig hur jag ska göra!

lördag 7 juli 2012

"It´s rainy season"...

En minut tidigare sken solen
...är svaret på alla frågor om väder.

"Tror du att det kan bli regn snart?" frågar man och tittar mot himlen för att se om det finns några moln. "It´s rainy season".
"Tror du att det kan komma regn när himlen är så molnfri?" - "It´s rainy season". "Undrar om det kommer att regna länge..." - "It´s rainy season". Som om det vore helt oförutsägbart.
Och oftast är det inte det. Ser man stora sjok av gråa, regntunga moln torna upp sig på himlen kan man ju ana att det kommer att regna.

Vart tog vägen vägen?
Men ibland kommer det verkligen som en överraskning! Man sitter på en restaurangs uteservering nere vid floden och njuter av solen och värmen. Ett svagt brus i bakgrunden växer snabbt till en allt kompaktare ljudridå och plötsligt kommer restaurangpersonalen rusande över gatan och säger "Go inside, we take this. Go inside, rain come now! Listen! Rain coming!" Man grabbar tag i det man hinner få med sig av väskor, tallrikar och glas och rusar in, och innan man ens har hunnit över vägen är regnet över en i stora, tunga droppar som snabbt blöter ner en in på bara kroppen. Tur då att det är 35 grader, så att man inte blir kall!

Men ibland kommer det med en förvarning i form av en riktigt stark virvlande vind. Man kan gå längs trottoaren i stillhet och solsken, känna vinden öka mycket snabbt och plötsligt känna att ögonen grusas igen och tungan klistras mot gommen av all sand man hunnit andas in innan man hunnit få upp en scarf över näsa och mun.
Då gäller det att söka skydd snabbt, gärna på ett ställe där man kan tänka sig att tillbringa en timme eller så, för det börjar med att ett par tunga droppar faller, och sedan, mycket snabbt, är en ogenomtränglig vägg av vatten över en och gatorna blir snabbt till en tjock röd sörja med upp till 30 centimeters djup. De flesta gatorna är ju inte asfalterade, utan består av röd lera/grus. Man vill inte riktigt tänka på vad det blandas med när de undermåliga (och till stor del i princip obefintliga) kloakerna snabbt fylls och svämmar över och de sophögar som ligger längs gatorna blöts upp...

Lika bra att ta vara på situationen och tvätta
moppen när det ändå inte går att köra...
Regnet kan vara grymt tungt och vräka enorma mängder vatten över staden en stund, men lika plötsligt som det kom drar det sedan förbi och solen kommer fram igen. Man kan återta sin plats i solstolen, på uteserveringen, på bänken i skuggan eller var man nu var. Och man torkar snabbt i värmen :)
Här finns det bara två årstider. "Rainy season" och "Dry season".
Jag, som inte är överförtjust i våra fyra årstider, inser att detta blöta inte heller är något behagligt alternativ...

Den sympatiske Mr Lin

Jag har strosat på stan idag. Shoppat presenter att ta med hem, men också lite prylar som jag ska försöka sälja hemma, eftersom pengarna går till välgörande ändamål.
Uppfinningsrikedomen här är stor, både när det gäller att överleva och när det gäller att hitta nischer för inkomstsäkring för minskadade, föräldralösa och kvinnor. Många fina korgar, smycken, väskor och prydnadsföremål tillverkas av det som naturen ger gratis: bambu, strån, kokosnötter, trä, palmblad, fröer osv.
Både väskor, necessärer, datorskydd och kläder tillverkas också av återvunnet material, som plast, ris- och cementsäckar, tidningar, textilier osv
Och så finns ju alla fina tyger som vävs av kvinnor, många gånger precis utanför det stånd på marknaden som de säljs i.
Eftersom jag har lärt mig att man inte ska handla där det finns barn med och säljer handlar jag till stor del av unga kvinnor, i övre tonåren eller runt 20.
Så om ni behöver korthållare i siden eller kambodjanska scarves till ett bra pris, och samtidigt göra en god gärning vet ni vart ni ska vända er ;)

Mr Lin. Han levde i flyktingläger i
Thailand i 10 år i sin barn- och ungdom.
Hans äldsta son är sex år och går i skolan
och ett norskt par ska sponsra honom så
att även femåringen får börja.
När jag var på väg tillbaka till hotellet ropade någon ivrigt "Madame" efter mig. Eftersom tuctucindustrin här i staden är ordentligt överetablerad ropar alla tuctucförare efter en på stan för att försöka övertyga en om att man borde åka med dem, så jag strosade bara vidare. Men ropen blev ivrigare och jag vände mig om. Där kom Mr Lin skyndande efter mig. Det är han som har skjutsat runt oss i några dagar när vi bodde utanför stan, tagit med oss ut på landet, på en båttur, till en sömmerska och till den helt kambodjanska marknaden. Han har tolkat åt oss, försökt ta reda på vilken typ av tyg det är jag har velat köpa för att kunna hjälpa mig att hitta det till ett bra pris, och han har tagit reda på vad vi gillar att äta, för att kunna rekommendera bra ställen. Han har varit en klippa, helt enkelt. Nu undrade han om jag ville ha skjuts till hotellet, men jag tackade nej, ville strosa dit. Han småpratade lite, önskade mig en bra dag och återvände till sin tuctuc.
En liten stund senare hörde jag honom ropa igen. Då hade han kommit ifatt mig och bad mig hoppa upp - "I go by Soria Moria". I hans tuctuc satt en äldre kvinna från Australien som inte såg helt förtjust ut över att han tänkte fylla på med fler passagerare när de redan hade kommit överens om ett pris.
Men nu var det väl bara att göra som han sa, man kan ju inte vara hur oartig som helst. "Excuse me, this my friend" sa han till kvinnan, och jag förklarade lite ursäktande hur det ligger till och hon smälte väl lite då och tyckte att det var gulligt av honom. Det visade sig förresten att även hon var lärare, fast här på semester. Nåväl, jag fick min skjuts hem och nu sitter jag här och försöker få i mig en liter vatten innan jag ska ge mig ut igen.
Har lite kvar att handla... :)

fredag 6 juli 2012

Checkar ut...

...och checkar in.
Fem nätter har jag tillbringat på Paradise Angkor Villa Hotel. Sköna dagar med en stor pool att komma hem till efter svettiga utflykter till lands och till sjöss. Har också tillbringat en heldag vid poolen och t o m fått lite färg även på magen. Har faktiskt lyckats jämna till skogshuggarsolbrännan på armarna också :)
Nästan sockerfri blå margarita :)
Nu packar jag för att åka tillbaka till Soria Moria inne i stan för de sista två nätterna. Det ska bli mysigt att komma tillbaka till den trevliga personalen! Soria Moria är ett härligt kapitel för sig som jag ska berätta om i ett inlägg när jag har lite mer tid. En historia som man blir glad av, precis som många andra här i Kambodja.


onsdag 4 juli 2012

Människor

Teng Dara föddes samma år som jag. 
23 år senare födde jag Linlugg och han 
förlorade båda sina ben till en landmina.

Hon säljer friterade gräshoppor på
marknaden tillsammans med sin syster.
Han går i skolan, men när jag träffar honom är det söndag
och han lurar turister vid ett tempel att ge honom
pengar för en guidning. Här är han frusen
och genomblöt efter en regnskur.
Det här är hennes yngsta son.
Hon säljer kalla drycker till turister vid ett
av templen på landsbygden.

måndag 2 juli 2012

Alla dessa intryck!

Så fort det här landet fick en plats i mitt hjärta!

Alla vackra färger och vänliga människor. Alla smaker och dofter. All den tunga men också mäktiga historien. Alla insatser för att resa landet på fötter och skapa bättre förutsättningar för framtida generationer.





Lite siffror:
  • Kambodja är Asiens näst fattigaste land
  • Landet har 14 milj invånare
  • Nästan hälften av befolkningen är under 18 år och majoriteten av de som är över är kvinnor.
  • Under Vietnamkriget släppte USA 2 miljoner ton bomber över Kambodja (Obs! De var inte ens i krig!)
  • Mellan 1,7 och 3 milj människor svalt ihjäl eller avrättades under Pol Pot och Röda Khmererna 1975-79, ungefär en fjärdedel av befolkningen
  • Hundratals människor dödas eller skadas varje år av de minor som fortfarande ligger kvar i stora delar av landet efter krigen
  • Bara en av tio familjer på landsbygden har tillgång till en latrin, bara 35% har tillgång till säkert dricksvatten
  • Eftersom många lärare avrättades under Röda Khmerernas styre och en hel generation växte upp utan att lära sig läsa eller skriva, är det stor brist på lärare i landet. 


Hur kan man hjälpa?
Vad jag har lärt mig:
Åk gärna hit, men strö inte dricks omkring er. Dricksen inom turistnäringen lockar många att inte utbilda sig och landet behöver fler utbildade medborgare för att komma på fötter.
Handla aldrig av barn och ge aldrig barn som tigger pengar! Handla heller inte av vuxna som har sina barn omkring sig vid turistattraktioner och på marknader. Om barnen drar in pengar kommer föräldrarna inte att sätta dem i skola och därmed förlora inkomst.




Om du vill stötta ekonomiskt, så stötta hellre organisationer som utbildar utbildare än en som går in i skolor och utbildar barn. Stöttar du utbildning för 300 kambodjanska lärare, t ex via TAB, så når de tiotusentals elever, även på landsbygden. Stöttar du en skola så når du bara den skolan.
Det finns många hotell, restauranger och annat inom turistnäringen som stöttar andra projekt eller ser till att människor får bra arbetsvillkor eller utbildning. Hittar du dem, så välj att bo och äta där.




Handla för landets framtid: många organisationer inriktar sig på att skapa arbete för kvinnor, man startar små företag som tillverkar produkter av återvunnet material och av naturmaterial. Fina kläder, väskor, smycken mm i vackra färger och former
Handla inte importerat, utan inhemskt.
Var rädd om miljön! Med alla minor och bombrester i markerna behöver man inte dessutom plast och annat som förstör.