UVB-strålning...

...eller ljusterapibehandling.

Här har Sotlugg stått tre gånger i veckan sedan i januari, med avbrott för de tre veckor vi var i Thailand. I går kom vi strax innan de stängde och jag fick följa med in och hålla honom sällskap utanför lådan, eftersom det inte fanns några andra män på avdelningen. Vi brukar leka "Gissa djuret på 20 frågor" eller bokstavsleken när vi åker till och från Psoriasisförbundet, i går kunde vi göra det genom dörren i lådan också.
Sotlugg gillar det för att det är kul, jag gillar det för att det är språkutvecklande - win win situation :)

Trodde inte att det skulle bli någon big deal...

...av min uppsägning.
Ja, utöver i mitt eget liv, förstås.
Chefen såg ut att ta det med ro. Han höll inte med om mina argument (att jag inte är den typ av lärare som efterfrågas i den nya organisationen, baserat på ett i mina ögon uselt lönepåslag och tjafs om övertid, bl a), men sa ett par gånger att det ju är varje människas eget val var man vill jobba.
Visserligen vet jag att det kom som en blixt från klar himmel för honom och jag slank in på hans kontor för att boka en tid för att säga det, men då han hade ont om tid sa jag att det tar ju egentligen inte så lång tid, så vi behöver inte boka utan jag kan ju ta det direkt, innan jag springer ner till nästa lektion - jag kommer att säga upp mig.
Ett par frågor, ett par svar. Så. Kort, koncist, klart. Och resten av eftermiddagen gick i ett svep med lektioner, handla, laga mat, åka och sola med Sotlugg...

Sen började telefonen ringa. Och mailen droppa in.

Han hade inte tagit det så coolt alls, utan ringt till min närmaste kollega och förhört sig om mina motiv, chanserna att övertala mig att stanna, visste hon varför, vad skulle jag göra sen, om jag sade upp mig utan att ha ett nytt jobb att gå till måste det väl vara för att jag var upprörd, han tyckte att jag hade låtit arg, visste hon om jag var arg...?

Nej, hon är inte arg, hon är less, nernött under flera års dåligt styre av skolan (den nuvarande har bara varit 1,5 år, innan hade vi två tomtar efter varandra som fick oss alla att se oss om efter skjutvapen eller cyanidkapslar så fort de kom i närheten. Min nästipp nuddade väggen innan den sista slutade). 
Vi är båda trötta på att vara asduktiga lärare, vars klasser alltid har varit de bäst fungerande på skolan, vars föräldrar aldrig hör av sig till rektorn för att vi roddar runt allt så jäkla proffessionellt och aldrig få cred för det för att vi är för intelligenta och självgående för att springa upp till chefen och slå oss för bröstet så fort vi har gjort något bra. 
Hon är trött på fenomenet "ju duktigare du är, desto mer får du jobba" och att det inte syns i lönekuvertet längre och hon är trött på att du lyssnar på en enda mans skvaller när du sätter våra löner eller bedömer oss som arbetskraft och på förnedringen i att behöva tjafsa om timmar av beordrad övertid när vi jobbar flera hela arbetsdagar extra per månad för att få allt att gå ihop, utan att ens prata om det. Trött på att det alltid är de duktiga lärarna som lämnar skolan sist på dagen - timmar efter skolledning och den som egentligen ska låsa skolan, men ändå blir ifrågasatta. 
Trött på att du visionerar om framtiden och snygga lärmiljöer men föreslår att vi, om vi skänker skåpstommar och gångjärn till skolan för att få snyggare i klassrummet, också lägger ut pengar till luckor och en bänkskiva "så ser vi om ni kan få tillbaka dem under nästa budgetår". 
Trött, helt enkelt. 
Inte arg, men trött.
Ja, mycket mer sades där, för samtalet var långt och kollegan ringde upp och berättade när vi var på väg hem från strålningen. Han hade också ringt biträdande rektor och förhört sig om vad hon vet och om det finns något de kan göra för att få mig att stanna. I mailboxen fanns ett mycket bedjande mail om ett möte. Jag övervägde att vänta lika länge som honom med att svara (c:a en halv termin), men kände att det är ju inte riktigt jag, så jag svarade idag att visst kan vi ses.

Han vill att jag ska stanna och att jag ska tänka över hur jag skulle vilja att det såg ut för att jag ska göra det, alltså sätta upp villkor.
Jag har inga villkor, inga som han kan uppfylla. Jag vill att vi alla ska få bättre lön och arbetsvillkor så att vi orkar med våra jobb. Jag vill undervisa mer än jag servar föräldrar. Jag vill att han ska börja svara på mail. Men det kommer inte att få mig att stanna.

Det enda som känns tungt är att lämna mina blivande nior.
Dem hade jag gärna följt hela vägen ut...

Mitt i livet...

...och mitt i arbetslivet.
Är det dags att byta yrke då? Jag halkade in i mitt på ett bananskal, har trivts och blivit erkänt duktig på det. Jag har gillat att undervisa och har haft lätt för att få ungdomar att vilja utvecklas och sträva. Det har liksom varit min grej - ordning och reda och alla vill framåt. Jag har någon slags medfödd utstrålning av "jag förväntar mig att ni tar ansvar och gör ert bästa" som har hjälpt till mycket, och som de flesta elever har levt upp till.
Jag har också gillat att klura ut hur jag ska få alla med på tåget, vilka övningar som skulle kunna vara så kul att de lockar ungarna att vilja gå ytterligare lite längre, anstränga sig lite till och lära sig lite mer. Men det hinns inte med längre, nu handlar det mest om administration och minst om undervisning.
I går eftermiddag tittade jag på min klass och undrade om jag verkligen skulle orka försöka vara mitt allra bästa i ett år till, tills de går ut nian.
I dag på förmiddagen tittade jag ut över en annan klass, med tolvåringar, och funderade på om jag egentligen VILL försöka få dem att vilja lära sig spanska i tre år till.
På lunchen ringde jag min närmsta kollega och berättade att jag tänkte säga upp mig och efter ytterligare en lektion gick jag upp till rektorn och sade upp mig.
Sen var jag glad hela eftermiddagen :) Fast jag lämnar en fast anställning utan att ha något nytt jobb. Och trots att jag aldrig kan komma tillbaka till skolans värld med mindre än att jag sätter mig i skolbänken i två år och läser in behörigheten (kommer inte att hända!).
Och nej, det kom inte som en blixt från klar himmel. Jag har, precis som en massa andra lärare i Sverige, ledsnat under ganska lång tid och det som fick mig att göra det just nu var att jag fick signaler om att jag faktiskt är attraktiv på den privata arbetsmarknaden.
Jag kommer aldrig att vara arbetslös. Jag vet bara inte än vad jag ska göra sen.

Den bästa morgonen...

...i arbetsveckan är onsdagar.
Då behöver jag inte gå hemifrån förrän strax före nio. Sotlugg smörjs, äter frukost och kilar iväg strax före åtta. Då sätter jag på kaffe, drar ner dimmern i badrummet och duschar länge. Sedan sätter jag mig och äter frukost i lugn och ro, inte stående vid diskbänken mellan allt som ska göras. Det här är den näst sista onsdagen denna termin.
Kanske den sista sovmorgonen i skolan...

Kambodja

Kvällen har tillbringats på ett möte om resan till Kambodja. Jag har för första gången träffat övriga svenska deltagare - ett härligt gäng, som det verkar. Vi har pratat workshops, skolbesök, utbildning (inte bara av blivande lärare, utan av lärarutbildare på deras lärarhögskola också!) och schema och upplägg under tiden där.

Vi hann också prata lite om vad alla ska göra efter arbetets slut, och de flesta verkar stanna några dagar extra för att hinna se mer av Kambodja, Thailand eller (till min glädje inte bara jag!) Vietnam.

Mig lockar ju förstås Vietnam mest, eftersom jag flyger den vägen, men det är klart, Phnom Pen kanske är värt några dagar. Eller den kambodjanska kusten. Jag ska googla på det när jag får en stund över, och se vilket som lockar mest och hur det passar ekonomin.

På tal om ekonomin så finns det ju fortfarande en del smycken här. Bara att höra av sig och beställa. Jag har faktiskt gjort en del nya också, men har inte hunnit fota dem ännu, och inte hinner jag ikväll heller, för nu ska det rättas nationella prov. 

Hör av dig och fråga om det är någon färg du är sugen på, kanske har jag materiel att göra ett av, eller så kanske det redan finns ett färdigt.
Glöm inte att förtjänsten går till ett gott syfte!

Jag ser i alla fall fram emot resan till Kambodja ännu mer nu, ju mer den närmar sig!

:)

De där lögnerna igen

Jag skrev för en tid sen ett inlägg om att hamna mellan lögner och en som tror på dem. Jag tycker ju det är så jobbigt med lögner.

(Foto: xtrarant on Flickr- CC license)

Jag har fortfarande inte hanterat den situationen, utan istället avskärmat mig, för att slippa hantera den. Och hamnat i en ny liten situation, som jag kände att jag var tvungen att hantera eftersom den som borde hantera den inte brydde sig. Men det gick bra.

Jag har också tänkt under tiden, och kommit fram till att vissa lögner lever jag ju med hela tiden utan att känna att jag måste avslöja dem, eftersom jag själv i långa loppet är den som skulle förlora på det. Den kliande känslan har gått över efter lång tids nötande. Och kan jag leva med den kan jag väl antagligen leva med den nya situationen också.

Om en relation aldrig kommer att bli bra på djupet men är viktig att upprätthålla, kan man kanske leva med att aldrig lita på vad den andre säger.
Bara man är medveten om det.
Och bara man kan lita på att personen ändå finns där när det behövs.
Har man jobbat sig igenom svek och hårda ord för att komma fram till den relationen får man kanske acceptera resten, helt enkelt. Och blunda för det andra. Och inte avslöja lögnerna, utan veta vad det är man måste vårda.
Och hoppas på att någon annan avslöjar lögnerna, eller att någon själv upptäcker hur det ligger till. Eller slutar ljuga för sig själv.

Surt men sant.

Tror jag...

Om kläder och tvätt

Jag har tidigare alltid ansträngt mig att behandla fläckar på kläder och annat och inte slänga saker i första taget, dels av ekonomiska skäl, dels för att inte slösa på jordens resurser. Jag har också helst handlat av kvalitet av samma anledning - kläderna håller längre, sömmarna sitter rakt även efter tvätt, och man slipper slänga och kan också lämna vidare då de är urvuxna.

Men nu känner jag att det tar för mycket tid. Man kan inte behandla alla blodfläckar och fettfläckar med galltvål. Lakan, handdukar, byxor, strumpor, kallingar, pyjamasar och tröjor slängs istället när de blir för solkiga, och det köps trippelt av träningskläderna för att allt ska finnas till hands utan fläckar då det behövs. Innebandyn är svart, det är en fördel. Fotbollen är vit och blå och hittills är det bara strumpor och T-shirts som det har behövts extra av. Tyvärr är matchtröjan vit, jag hoppas vi lyckas hålla den blodfri även i fortsättningen...

Vita lakan tycker jag är fint. Eller ljusa, över huvud taget. De hjälper till att hålla ljust i sovrummet. Och i badrummet vill jag ha ljust limegröna handdukar på våren och sommaren, för badrummet går i övrigt i vitt och mörkbrunt trä så det behövs en färgklick. Men det blir ju himla solkigt, så nu har jag kommit fram till att det blir mörkt plommonfärgade eller rödbruna lakan - de har ju redan färgen av torkat blod - i min säng, för han kommer ju dit ibland. Och till Sotlugg köps de nu i en svart-grå skala, helst ganska småmönstrat, till hans grå-lila rum. Handdukar har jag köpt i svart till Sotlugg, och efter duschen får han använda de gamla badlakanen, som inte är färgstämda.

Men härom dagen kom han med tårar i ögonen med favorit-T-shirten i handen. En ljust rosa DC-T-shirt, nu med rostfärgade fläckar på ryggen. Och nu, en stor mängd galltvål och tre tvättar senare är den fläckfri :)
Vita jeans har han alltid gillat, och fördelen med dem är ju att de går att lägga i Klorin. Inte så miljövänligt, men en kille som gillar kläder måste ju få fortsätta klä sig snyggt...

"Vad dåligt mitt liv blev"

-Vad dåligt mitt liv blev säger Sotlugg under kvällens smörjning. Mitt hjärta fryser till is.
-Vad menar du?
-Vad dåligt att jag fick psoriasis och alltid måste se ut såhär. Och aldrig kan duscha med de andra. Och inte vill vara med på gympan fast jag tycker det är kul. Och inte kan ha kläder som jag tycker är fina. Och nu har jag köpt den där nya T-shirten och så kan jag inte ha den.
Jag lutar mig tillbaka mot badrumsväggen och ser på honom. Hur ska jag tackla det? Vilket landar bäst?
-Men vet du gubben, du hade ju tur också. Ditt liv blev ju också himla bra.
-Tur?!
-Ja. Du har ju lätt för att lära dig saker i skolan, eller hur? Du är bra på matte och språk och att komma ihåg saker som du lär dig. Och på att tänka. Du är bra på idrott. Du är populär och har alltid haft många kompisar. Nästan alla vill ju leka med dig alltid. 
-Jo.
-Vet du att nästan alla har något som de är ledsna för och inte vill prata om.
-Nä, inte nästan alla.
-Jo, jag är lärare, jag har haft klasser i många år, jag vet vad barn inte vill berätta om. Tänk på dem som går till skolan varje dag och kämpar och kämpar för att lära sig att läsa, och som inte gör det fast alla andra redan kan. Tänk vad de får kämpa hela livet för att lära sig allt som står i böcker fast det är så svårt att läsa.
-Ja, J har ju dyslexi. Och några till, tror jag. 
-Ja, och tänk på dem som ofta hamnar i bråk och kanske slår någon fast de inte vill och stökar runt i klassen så att alla blir irriterade. De är ju ledsna för det. För att de inte kan vara stilla och så ofta blir osams så att ingen vill leka med dem.
-Ja, de som har ADHD.
-Och tänk på dem som går upp och går till skolan varje dag fast det aldrig är någon som vill leka med dem, och som de andra kanske till och med är elaka mot.
-L hittade en lapp i skolan som det stod "Hata L" på.
-Blev han ledsen då?
-Det vet jag inte.
-Skulle du ha blivit ledsen?
-Ja, det tror jag. Men det finns ju bara en med mitt namn på skolan. Fast det finns fem L.
-Jaha, så den kanske inte var till honom?
-Det var den nog. Men fröken rev sönder den. Men inte alla har något de är ledsna för. Faktiskt.
-Vem har inte, då?
-C.
-Hur vet du det?
-Han är duktig i skolan och på idrott och har många kompisar. Många vill vara med honom och han är typ bäst på matte.
-Men tror du inte att han saknar sin pappa? Han träffar honom ju nästan aldrig sedan hans föräldrar skildes? (fult kort att ta till, jag vet)
-Jo, det förstås. Han sa att det inte gjorde nåt men han var glad när han fick åka dit på påsken.
Ja, men ingen vet i alla fall att jag har psoriasis utom V och J.
-Nej, men du kommer att berätta sen, när du känner att det går bra. Kanske en dag när du inte har så många utslag och det inte gör så ont inuti av att prata om det.
-Kommer det att sluta göra ont? Sjukdomen sitter ju inuti också.
-...

Jo, den gör ju det...

Hur vet man om man säger rätt? Om man är för käck, för lättvindig, av rädsla för att göra en för stor sak av det. Om det slår åt fel håll?
Hur vet man hur det är att vara 9 år och ha psoriasis och vad man helst vill höra för att känna sig stöttad?

Union Square Café Bar nuts och skärpning

Jag har slarvat med min GI-diet det senaste året. Blivit lite slö, helt enkelt. Men det har ju också gjort att jag har svällt, trots promenader och SATS-kortet.
Eller, ja...
Ärligt talat har jag ju slarvat en del med det också. Trots att jag egentligen tycker att det är så skönt - efteråt.
Och det märks, som sagt. Jag har undvikit jeans och mest burit klänning. För de är ju så sköna att gömma sig i!
Men nu kände jag att det var dags att skärpa till det, och det har jag gjort. Och upptäckt att jag faktiskt saknat det. Det är ju godare att äta GI! Och man blir piggare! Och man mår mycket bättre! Och vågen visar tre kilo ner på lika många veckor. De gamla JL-jeansen kom fram igen. Inte för att de är moderna (hur ska jeans egentligen se ut nertill nu?!), utan för att de är älskade :)
En gammal favorit fick göra mig sällskap i soffhörnan ikväll. Med extra mycket pumpafrön och bara en gnutta råsocker.

Ibland blir det fel

Jag tänkte att jag inte skulle VAB:a idag, utan sitta med på eftermiddagens konferenser.
Senast jag behövde följa Sotlugg på behandling på konferenstid fick jag ett mail från chefen som undrade var jag var. Flera var borta av olika anledningar, men det var bara jag och min närmsta kollega som fick frågan. Dum som jag var kände jag mig dum. Som om jag hade gjort något fel, fast jag faktiskt hade meddelat att jag skulle VAB:a, i riktigt god tid.

Nåväl, idag bestämde jag mig för att INTE missa konferensen.
Jag sköt istället fram Sotluggs behandling till efter min arbetstid och hans träning.
Det slutade med att vi stressade som idioter och ändå inte hann äta middag förrän vid 20.40 ikväll. Då ska hans smörjning egentligen redan vara påbörjad och han ska vara på väg isäng, eftersom han ska upp vid sex imorgon bitti.
Trots att jag t o m lade ett par timmar igår på att förbereda både mellis till Sotlugg att äta innan träningen, en extra fruktsmoothie att ta med i väskan och hela middagen, för att bara behöva värma när vi kom hem idag, blev hela eftermiddagen urusel med stress, blodsockerfall, inga läxor gjorda och sura miner vid smörjningen.
Jag förbannade mig själv för att jag lade fokus på en ohörsam chef istället för på vad som är bäst för Sotlugg. Han somnade strax efter tio och vi hann i alla fall prata en stund innan han försvann in i drömmarnas värld.
Nästa gång följer vi vår plan, bestämde vi, inte någon annans önskemål, som inte har en aning om hur vår tillvaro ser ut.
Vi gör rätt, helt enkelt.

Bokat

Ikväll har jag bokat flygbiljetter till Kambodja. Jag ser verkligen fram emot det äventyret! Jag har fått hela lektionsupplägget skickat till mig från Rick i USA, som jag ska samarbeta med, och jag gillar det. det passar mig och mitt sätt att undervisa perfekt!
Jag kommer att hinna med några dagars sightseeing i Kambodja också, det ser jag också fram emot. Frågan är om jag ska åka ensam eller om det finns någon i den svensk-amerikanska gruppen man kan haka på. Ibland tänker jag att jag kanske borde tänka efter lite mer innan jag fattar beslut. Men sen tänker jag att "äh, det brukar ju gå bra..."

:)

Var sjätte har flytt yrket

Svd.se skriver idag om att var sjätte lärare har lämnat den yrkeskår som det har satsats minst på de senaste decennierna. Vars arbetsuppgifter har ökat och reallöner de facto har sänkts. Vars arbetsbörda har blivit tyngre samtidigt som det ofta påpekas att det är landets, ja t o m världens viktigaste yrke.

Jag har en teori kring vilka som först lämnar sjunkande skepp, de starkaste. De som har kraften och förmågan att göra annat och ser sitt eget värde. Så vem ska då utbilda våra barn? Vem ska se till att Sverige i framtiden har invånare som för vårt land framåt?

10 000 mer i månaden är omöjligt, sägs det. Och ändå räcker det inte med det för att vi ska ha bra lärare i våra skolor. Man behöver dessutom fylla på med fler lärare och annan personal i skolorna, som kan dela på arbetsbördan så att var och en får mindre att göra och mer tid till grunduppdraget: utbildning.
Undrar vad det kommer att kosta.
Och undrar vad det kommer att kosta om man INTE gör det...

Olika sätt att förlora ett barn

En kollega berättade idag att det som nog är hans största livssorg är att hans dotter slutade prata med honom för flera år sedan, då hon gick på högstadiet och inte har gjort det sedan dess, på vilka sätt han än försökt. Hon har inte heller sagt varför och han kan inte få ur henne vad det beror på.

Vilken underlig känsla det måste vara att bo i samma hus som ett barn som inte pratar med en! 

Vilken sorg!

Det finns olika sätt att förlora sina barn...

För vem lär man?

De sitter bakom mig på bussen, fyra trettonåriga killar från en av klasserna på skolan. De diskuterar högljutt en läxa som de haft till morgonens första lektion. En omläxa, förstår jag.
"Jag läste lite, det var inte så svårt" säger en av killarna. Han är drygt ett huvud kortare än de andra men har den starkaste rösten. Jag känner honom inte men har förstått på konferenser att det tidigare har gått ganska bra för honom i skolan, men att resultaten börjat svaja på senare tid.
"Vaf-n läste du?! Men du var ju sjuk?!"
"Ja, lite. Eller typ, nästan inget."
"Jag läste inget."
"Hon skrev den  inte på nätet, hon får f-n skylla sig själv!"
"Hon kan inte bara skita i att skriva!"
"Hon kommer säga att vi var alla där på lektionen så hon behövde inte skriva på nätet, för alla visste."
"Det spelar ingen roll, hon ska f-n skriva på nätet i alla fall."
"Hennes dator var ju paj då, därför hon sa det på lektionen (Nej, ingen skrivmiss) till alla. Och hon skrev det på tavlan. Och hon sa vi skulle skriva i vår kalender"
"Men hon ska f-n skriva på nätet, annars jag gör inte läxan. Hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, vaf-n alla kommer skriva dåligt och hon får skylla sig själv" säger även en tvärhand hög.

Om psoriasis och Sotluggs dagar

Jag mailade fröken i Sotluggs klass för spridning bland kollegor. Sotlugg vet inte om det, och jag hoppas jag gör rätt som gör det ändå.


Hej!

Det här skriver jag för att ni som jobbar kring Sotlugg ska veta lite om hans sjukdom och hur den påverkar honom och hans vardag.

Psoriasis är inte en hudsjukdom, som man vanligen tror (även vi till för ett halvår sedan). 

Det är en systemsjukdom, en autoimmun sjukdom som gör att kroppen i försvar mot något (man vet ännu inte vad) ger sig på den egna kroppens celler. 

Den syns utanpå i form av utslag, men finns också på insidan i form av inflammationer i lederna och en ökad tendens till depression, bl a. I Sotluggs fall har den hittills bara synts utanpå kroppen, på huden. Utslagen har han över hela kroppen, från hårbotten till fötterna, även inuti öronen. Värst är de på smalbenen och det är också den del som varit mest svårbehandlad hittills. 

Utslagen kommer av att hudens celler, som ska förnyas var 28:e dag, förnyas i 10 ggr så snabb takt som normalt, och hudcellerna ställer sig som ”på kö” eftersom de gamla inte hinner dö och försvinna. Utslagen kliar och blöder ofta, särskilt när aktiviteten i dem är stor, men de smittar aldrig.

Man vet inte varför just Sotlugg fick sjukdomen, men han har ett ärftligt anlag för den och man tror att den har brutit ut av att någon i hans närhet burit på t ex ett halsflussvirus som inte brutit ut hos Sotlugg, men som gav honom psoriasis.

Vi var i Thailand i tre veckor under VT och då påbörjades en läkningsprocess i huden som vi med fortsatt behandling hoppas håller i sig till sommaren, och helst en bit in på hösten.

Sotluggs nuvarande behandling tar 12-15 timmar/vecka och består av att han smörjs morgon och kväll, med mjukgörande salva över hela kroppen och med 4 olika kortisonsalvor beroende på hur utslagen ser ut och var på kroppen de sitter. En till två gånger/ vecka behöver utslag, främst i hårbotten, fjällas av. Då smörjer man med en extra salva på kvällen, går upp extra tidigt på morgonen, kammar/skrapar bort fjällen/döda hudceller och duschar sedan innan man börjar med den vanliga morgonsmörjningen. 

Eftersom Sotluggs psoriasis är så svår och svårbehandlad får han sedan i januari också ljusterapibehandling (UVB-strålning) på Psoriasisförbundet i Sundbyberg 3 ggr/vecka, måndag, onsdag och fredag. I första hand fram till sommarlovet. 

Psoriasis är en sjukdom som blir bättre ju bättre patienten mår psykiskt och fysiskt, så vårt fokus är att han trots de timmar sjukdomen tar ändå ska hinna leka, träna och göra saker han gillar. Det innebär att vi ibland kommer att hämta honom lite tidigare från skolan, för att han ska hinna till fotbollsträningen utan mer stress än normalt. Det innebär också att vi ibland låter läxan vänta eller göras lite slarvigt, för att han ska kunna vara ute lika länge som de andra och leka men ändå hinna sova sina timmar mellan smörjningarna. Nu kommer det förhoppningsvis inte att märkas så mycket i skolan, eftersom det ju också skulle vara en faktor som han skulle må dåligt av - han vill ju gärna att det ska gå bra, och mår bäst när det gör det.

Sotlugg vill inte att jag berättar detta, för han tycker att sjukdomen är jättejobbig och vill att ingen ska veta, men jag tror att det är bättre att vuxna i hans närhet vet vad sjukdomen innebär för honom, och på så vis kanske kan förekomma negativa kommentarer från andra barn. Det är också viktigt att ni vet varför han inte klarar att visa smalbenen (han sveper in sig i sin handduk tills han är inne i duschen efter gympan, t ex), och inte ifrågasätter, vilket man väl normalt kanske gör, att han har långbyxor när det är varmt, et c. Ser ni att han har hudflagor i håret får ni gärna diskret säga till eller borsta bort innan kompisarna hinner undra.

Eftersom han upplever att han är ganska ensam i världen i detta vore det också bra om ni vet om någon, barn eller vuxen, på skolan som har psoriasis och är öppen med det, lite diskret kan nämna det någon gång för honom.

Det är också viktigt att Sotuggs äter bra mat, med så lite gifter som möjligt, och där är ju skolmaten ett problem. Men den vet jag att ni inte kan påverka, så i den frågan vänder jag mig till högre ort :)

Hör gärna av er om ni har frågor.

Vänligen

...

"Ingen vill ju gå in i väggen!"

Den nya tjänstefördelningen kom ut innan långhelgen.
Många tjänster verkar ha utökats utan att man får mer tid för att utföra uppdraget. Man har plockat bort ett par heltidstjänster från "golvet" till andra arbetsuppgifter och dessutom utökat tid i ett par ämnen med sammanlagt ett par tjänster, ungefär.
Men inga personer har satts in på denna tid, utan man har smetat ut tiden över befintlig personal. Någon har fått sin tjänst utökad med 35%, någon annan med 15%. Några har fått tjänster i teoretiska ämnen som innebär att de kommer att träffa och ha kunskaps- och socialt ansvar för över 300 elever under ett år. Elever mellan 12 och 16 år, det absolut tyngsta stadiet att jobba på.

Besvikelse och upprördhet bland redan trötta lärare!
Det pratas om det i alla forum - via mail och telefon, i personalrummet, på konferenser, i korridorerna... Tårar och uppgivenhet i tryggheten med pålitliga kollegor.

"Allt skulle vara lättare om vi hade en större samsyn" säger en kollega. "Om vi hjälptes åt när det blir för tungt och inte bara skjuter ifrån oss ansvaret så att vissa går in i väggen."
Vi har inte tid att ha större samsyn! Vi springer som skållade troll i ekorrhjulet och försöker överleva vår egen vardag. Vi hinner inte prata med varandra, samplanera, tänka på de starka likväl som de svaga medan vi kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan! Vi hinner inte sköta det uppdrag vi är satta att utföra.
Det är så det ser ut idag, tyvärr. Vi tar inte på oss något utöver vår egen redan för stora arbetsbörda.
Vi hjälper inte varandra eller samarbetar som förr, för att hjälpa kollegor som har det tungt.
För vi hinner inte.

Ingen vill ju gå in i väggen! Varken vi som har varit där eller de som sett det hända.

Vissa säger ifrån direkt. Andra vågar inte av rädsla för vad som ska hända med deras tjänster och att det kommer att visa sig i lönekuvertet att de inte är flexibla och vill skolans bästa.
Detta i Sverige i år.
2012.

Länkar här till ett bra inlägg i en ny blogg som blev min favoritläsning så fort jag hittade den. Jag tror att även andra än lärare kan ha glädje av den, särskilt föräldrar till skolbarn.

Tur att han har humor!

Jag ligger på knä på badrumsgolvet. Känner på psoriasisfläckar och bedömer vilken salva de ska smörjas med. Smörjer ben, baksidan av låren och rumpan och arbetar mig uppåt, mot ryggen.
-Du, undrar vem som ska smörja in dig sen, när du är för stor för att visa rumpan för mamma?"
-Ja just det.. Vem ska göra det?
-Du kanske får skaffa dig en partner tidigt, skojar jag.
Han skrattar.
-Ja, eller ungar, svarar han, gör rösten mörk och ropar till sina låtsasbarn i framtiden:
"Kom och smörj pappas rumpa nu, ungar!"

Den tid det tar

I går gick vi hem tidigare från Valborgsfesten för att hinna lägga en timme på smörjningen innan Sotlugg blev för trött och därmed mindre samarbetsvillig. Idag gick vi också upp en timme tidigare för att hinna fjälla av, duscha och smörja in, innan man får ringa kompisar kl 10. Man måste ju hinna leka!

Man går igenom olika stadier i barnens liv, där tiden de behöver ens hjälp och tiderna som måste passas minskar genom åren. Spädbarnsstadiet kräver ju en ständig närvaro av förälder, naturligtvis. Sedan kommer en period strax innan dagis då det känns som om man lagar och serverar mat precis hela tiden. Så fort ett mål är uppätet ska det tvättas, bytas, diskas, plockas undan för att strax börja plocka fram igen. Under dagisåren passas tider för hämtning och lämning och under de allra första skolåren tillkommer dessutom hämtning och lämning hos kompisar och sällskap till träningarna. 

Sedan kommer - äntligen! :) - en period av självständighet i slutet av lågstadiet, då barnen själva går till skolan, till träningarna och till och från kompisar. Då får man som förälder plötsligt en massa tid över, och det vänjer man sig snabbt vid. Om man sedan av någon anledning (som psoriasis, t ex) behöver lägga alla de där timmarna igen är det klart att man vänjer sig även vid det. Men inte helt lätt...

Imorgon ska vi till KS för undersökning och behandling. Det kan ta allt mellan 1,5 och tre timmar, beroende på hur det ser ut, om det ska fotograferas och vad som ska behandlas och hur. Sedan ska vi till Sumpan för ljusterapibehandling och på kvällen är det föräldramöte i Sotluggs klass. Jag har själv fått ordna vikarie till jobbet och min tanke har varit att skynda tillbaka för att eventuellt hinna ta sista lektionen och en konferens, men jag känner mer och mer att jag nog ska strunta i det. Det blir bara en press och allt det här är redan så negativt, det behövs inte mer. 

Jag tror jag tar en glass med Sotlugg i solen istället, om det blir tid över.