I Lund

Efter fem timmar på tåget från huvudstaden sitter jag nu ensam, uppkrupen i sängen på ett hotellrum i Lund. StayAt Lund är ett fräscht och rent lägenhetshotell centralt i Lund till ett mycket överkomligt pris. Allt finns - Internet, kaffebryggare, strykjärn, fön... You name it!
Fyra tonåringar är inkvarterade på tredje våningen och själv filar jag naglarna och plockar ögonbrynen en våning ovanför. Undrar varför det så ofta blir av när man är på resande fot men så sällan hemma...?

Imorgon ska vi träffa den här mannen. Jag ser fram emot en bra dag, med många härliga människor och många goda samtal. Efter flera timmars workshoppande ska vi inta en god måltid innan vi påbörjar resan tillbaka till Stockholm. Hoppas det blir i solen för man har lovat en strålande dag på väderfronten :)

Solskensdag

Solen skiner så härligt utanför mitt fönster och jag sitter i soffan och jobbar. När halva jobbet är gjort ska jag ta mig en skogspromenad om det fortfarande är fint då. Sedan ska jag göra resten av jobbet och kanske putsa fönster. Det har varit en skön helg hittills med mycket umgänge men soft.
Nu är det bara en veckas arbete kvar till ledighet :)

Alla dessa fantastiska människor

Ibland tänker jag att jag ska börja blogga om människor som korsar mina spår.
Alla dessa fantastiska människor som upplevt stort som smått, ont som gott och formats till de personer de är. Jag hör ofta makalösa historier från de mest oväntade håll och jag hänförs ofta av hur mycket som döljer sig under ytan.
Förr skrev jag sådant för skrivandets skull, men det mesta var hittepå, t ex om människor som satt bredvid mig på tåget varje morgon när jag åkte till universitetet.

Nu skulle historierna vara sanna, bara inte mina...

Jag ska suga lite på den karamellen.

.

Med spår av trötter

De senaste dagarna har jag varit så trött! Jag vill egentligen bara sova hela tiden. Tänker på sängen på jobbet, somnar i soffan på eftermiddagen (det brukar jag aldrig göra) och vill helst av allt gå och lägga mig i skrivande stund, men har flera timmars jobb kvar :(
Undrar om det är någon slags allergi som gör mig så trött. Hörde att pollenhalten ska vara ganska hög... Man får inte mycket gjort när man är så här trött och allt går väldigt långsamt.

Positivt så långt det går

Jag är i början av en ganska hektisk jobbperiod och känner att jag stretar emot så mycket jag kan, både medvetet och omedvetet.
Jag avskyr att begrava mig i arbete och missa allt som i grunden får mig att må bra för att tiden inte räcker till. Träning, promenader och umgänge brukar vara det som får stryka på foten, och det är ju det som fyller på energireserverna så det är ju jäkligt korkat.


Men jag stretar än så länge emot. Jag värjer mig emot negativa vibbar och undviker tråkiga situationer. Ibland säkert lite för häftigt. Idag avbröt jag skarpt en kollega som verkligen ville gnälla av sig med ett "om det inte är aktuellt nu tycker jag att vi tar det vid ett tillfälle när vi är konstruktiva och positiva istället" varvid jag reste mig upp och därmed avslutade konferensen innan ens halva mötestiden hade gått. Onödigt hårt, men jag orkar inte vara kollegors slaskhink när deras känslor svämmar över.

I vissa perioder kan folk runtomkring få vara lite gnälliga och jag kan ha viss förståelse, men när jag själv har mycket orkar jag inte lyssna - och vill helst inte ens veta vad som irriterar dem. Jag behöver en lugn zon utan negativitet för att ta mig igenom vissa dagar.
En neutral bubbla, helt enkelt.

Bagage och styrkor

På en otroligt trevlig tjejkväll igår träffade jag åter en samling kvinnor som jag verkligen gillar.
Samtalen under kvällen rörde adoptioner, kända/okända föräldrar, barn med och utan diagnoser, sjukhusvistelser och tilltron respektive misstron mot svensk sjukvård, liv och död och relationer till släkt och familj. Ja, och så en del vin, mode och resor också, förstås :)
En av tjejerna var ny i sällskapet och slogs av vilka fantastiska människor och livsöden som samlats på en och samma plats denna kväll och hur mycket vi, var och en, varit med om genom livet.
Jag har upplevt det tidigare under en kväll runt en väns köksbord med en massa gott att äta och dricka och ännu mer skönt prat. Den kvällen pratade vi om alkoholiserade exmän och fäder, exmän som slagit och exmän och mödrar som dött. Att uppfostra barn ensam eller i ett dysfunktionellt förhållande. Bland mycket annat. Den kvällen summerade en av vännerna med :"Så otroligt mycket styrka och erfarenhet som fanns samlat runt det bordet ikväll träffar man nog aldrig på på en gång."

Men jag tänker att man gör det. Ofta. Särskilt när man kommit upp i den här åldern, då vi har både föräldrar, syskon, nära vänner, partners (ex- och nuvarande) och barn med oss på resan genom livet.

Varje gång man skrapar på den sociala ytan och kommer närmare människor får vi veta lite om deras bagage, det som man inte bär runt synligt. Och ja, jag håller med: det finns fantastiskt många starka och kompetenta människor därute, som bär på minnen och erfarenheter som gjort dem till de de är och till människor att lära av. Och det som slår mig mest när man får lära känna människan under ytan är hur mycket vi faktiskt klarar. Hur många motgångar vi faktiskt kan ta oss igenom och komma ut hela på andra sidan. Ibland förändrade, oftast utvecklade och med lite större ödmjukhet och inlevelseförmåga, men i princip alltid hela - förr eller senare.
Och det inger en liten känsla av trygghet, för man förstår att vi antagligen kommer att klara vad livet ställer i vår väg.
På ett eller annat sätt och med lite hjälp av våra vänner.

Italienska

Har landat i soffan efter en ganska intensiv arbetsdag. På TV:n går en repris av Primo Paolo och delvis för att jag blir så glad av att höra italienskan, delvis för att jag är riktigt trött, sitter jag kvar och njuter av matlagningen och språket.
Jag borde åka till Italien ännu oftare.