onsdag 27 juni 2012

Trötter

Är lite för trött för att skriva. Och om fem timmar ska jag upp, för att åka och se Angkor Wat i soluppgången. Kvart över fyra går bussen. Det tar inte lång tid att åka dit, en kvart ungefär. Men området är stort och det blir nog många timmar där.

Så istället för att skriva får ni här en länk till mitt senaste inlägg på Pedaggog Stockholm-bloggen.

En Bild bjuder jag också på, från ett skolbesök härom dagen :)

tisdag 26 juni 2012

Fullspäckade dagar

Dagarna är verkligen fullspäckade här! Det känns som om man är på väg någonstans hela tiden.
Idag har vi hunnit med lektionerna på dagen, och de gick bra. Det är så skönt att ha rösten tillbaka, för utan röst får man ingen kontakt med eleverna. Nu känns det jättebra, och snart är det slut... :(
Gruppen som vi har är verkligen helt underbar! De är färdiga lärare om den månad, och de är så sugna, och så nöjda med allt de får med sig och allt de får lära sig.

Igår var vi på ett museum här i stan och några killar slöt upp vid min sida så fort vi kom dit, och lämnade den inte på hela det två timmar långa besöket. Utom då jag lyckades glida ifrån dem lite i den stora gruppen under guidningen. Till en början kändes det lite obehagligt att de var så nära mig hela tiden, men efter en stund berättade en av dem att det här är den sista veckan han har chans att prata engelska innan han återvänder till sin by på landet, och där vill han lära barnen så mycket engelska han kan, för det är viktigt. Så han höll sin intill mig, pratade och berättade och försökte översätta allt som guiden sa. Han bad en av sina kompisar att ta anteckningar åt honom (alla antecknade som galningar, ställde frågor till guiden och fick honom att berätta mer hela tiden - en helt ny museibesök-med-elever-upplevelse för mig) så att han kunde ägna sig åt konversationen.




Idag har vi ägnat dagen åt metoder för att utveckla skrivande och den sista halvtimmen spelade vi charader. Jag tror vi höll på att skratta ihjäl oss allihop! Ingen av dem hade någonsin gjort det tidigare och de tyckte det var jättekul och gav verkligen järnet!







 Efter en snabblunch var vi på ett skolbesök på en skola som sänder många av sina lärare till de workshops som Teachers Across Borders håller på PTTC varje år. Mer om det finns att läsa på pedagogstockholm.se/tabsweden.
Skolan har 5133 elever i alla skolåldrar. Ett myller av barn! Och alldeles bedårande! Vi blev mottagna med sång och uppträdande av barn och fick sedan (efter några tal) möjlighet att gå runt i klassrummen och titta på när de undervisar. Alla ungar hälsar så glatt när man kommer in, och om man frågar hur de mår svarar de i kör att de mår bra och frågar hur man själv mår. Underbart!

En halvtimme hann jag sedan sätta mig på sängkanten med en kopp nescafé (äckligt! Nästa gång ska jag ta med mig pressokannan, hur kunde jag bara strunta i att ta med den!?) i en kvart innan det var dags att dra vidare igen. En av tjejerna hade fixat en meditationstimme med en munk på en pagod utanför stan. Det var en annorlunda upplevelse. På ett positivt sätt. Kanske ska jag börja meditera på riktigt...? Jag orkade i alla fall mer än jag trodde jag skulle göra.
I anslutning till pagoden visade det sig att det låg en skola för de omkringboende fattiga barnen. En skola som drevs av munkarna med hjälp av frivilliga gåvor och volontär personal (utöver munkarna själva). Vi fick titta runt även på den, samlade ihop motsvarande två månadslöner för en kambodjansk mellanstadielärare (60 dollar) och skänkte innan vi åkte tillbaka.

Väl tillbaka på hotellet skulle vi ha ett möte på takbaren. Men det visade sig att en av de svenska volontärerna hade blivit påkörd och körd till sjukhus. Vi ställde in mötet eftersom många var oroliga och alla kände sig nedstämda, och gick efter lite umgänge åt olika håll.
Jag har tillbringat ett par timmar nu, med att plocka ihop de presenter jag köpt till "min" klass och ladda över foton från kameran till datorn. Nu börjar det bli läggdags.

söndag 24 juni 2012

Jag gästbloggar...

...på Pedagog Stockholm. Här skriver jag lite mer om resan hit, till Siem Reap, Kambodja och Teachers Training College.

lördag 23 juni 2012

Första dagen

Första dagens undervisning är över, och det känns jättebra! Förutom att jag inte har någon röst...
Jag sov bara ett par timmar innan jag åkte ut till Arlanda, checkade in, växlade pengar och åt en härlig frukostbuffé med Linlugg. Redan då kände jag att halsen inte var helt frisk. Sedan gav jag mig iväg, och reser man ensam så pratar man ju inte så mycket, så visst kände jag att jag hade ont, men tänkte att det väl går över.
Efter ett inställt flyg i Vietnam med medföljande ombokning landade jag i Siem reap tre timmar senare än planerat, och kom till hotellet en halvtimme innan första mötet med hela gruppen lärare från Sverige, USA och England. Eftermiddagen och kvällen gick i ganska rask takt med möte, middag och sen en lektion i svenskt midsommarfirande på hotellets takterass och 37 timmar efter att jag lämnade min egen säng kröp jag till slut ner mellan hotellsängens svala lakan. Oj, vad gott jag sov! Och tänkte att halsen nog skulle må bra av vila.
Men icke! Jag hade ingen röst alls, kunde bara viska, när det var dags att gå upp vid kvart i sju, äta frukost och hoppa in i minibussarna som tog oss till skolan där vi ska undervisa. Vi radades upp på ett podium framför alla de blivande lärare vi ska undervisa och sedan talades det. Den ena talaren mer långrandig än den andra, och allt skulle tolkas, från khmer till engelska eller tvärtom. Jag roade mig lite med Rumble när det blev för segt. Man vill ju inte sitta och somna när så många tittar på en... (Ja, jag satt i andra raden, och höll telefonen lite hemligt, så ingen såg. Tror jag...;))

Efter en och en halv timme på den varma scenen var det så dags att undervisa. Vi hittade vår sal och vår grupp hittade oss och sedan körde vi igång. Richard är den jag undervisar tillsammans med och vi har en grupp på 20 elever och en tolk i klassrummet. Richard hade med sig ett färdigt upplägg (han har varit här förut), så det skulle bara vara att köra efter det. Bra, tänkte jag, för då kan han prata mest idag, så kan jag komma in efter hand. Men hans lektionsupplägg föll, eftersom det visade sig att de blivande lärare vi skulle undervisa har inriktningen lägre åldrar medan hans Creative Writing-upplägg riktade sig till undervisning i högre åldrar. Så vi tänkte om och tänkte till litegrann och kommer att få ändra upplägget ganska radikalt.
Men det känns bra för mig, för jag hade ju först tänkt att det skulle vara ganska skönt att bara vara lite assistent åt honom, men redan innan den första timmen i klassrummet hade gått kände jag att det inte är min grej att spela andrafiolen i ett klassrum. Ska jag undervisa behöver jag äga hela grejen, annars är det jättesvårt. Nu kan vi planera hälften var, så får han "assistera" på mina lektioner och jag på hans.

Men min röst är fortfarande borta och jag känner att jag inte är frisk, så efter en gemensam lunch fick de andra åka på den planerade skolinvigningen utan mig, och jag ligger på hotellrummet och vilar/bloggar.  
Invigningen är utomhus, det är c:a 35 grader och man visste inte innan man åkte iväg om det skulle finnas tak, eller om man hamnar mitt i solen. Det hade jag antagligen inte klarat. Ett par timmars sömn gör mig nog bättre!

Oj, så långt det blev... Behöver skriva oftare om jag ska kunna berätta allt jag vill!

torsdag 21 juni 2012

En stunds sömn, sen dags att dra...

...ut på äventyr.
Pass, bokningsnr, mobil och Visa-kort är ju egentligen det enda man inte klarar sig utan. Resten finns ju på plats, om det skulle vara något man glömt. Jag packade en "Ryanair-handbagae-mått-väska" och lade en större (mjuk) resväska inuti, tillsammans med mina kläder. Den blev proppfull, men räckte. Den får fungera som resväska. Skönt att slippa släpa på en större!
Dator och min sprillans nya systemkamera får åka i handbagaget.
Nu ska jag ta bort nagellacket och sedan sova ett par-tre timmar innan det är dags att åka. Ska göra sällskap med Linlugg i taxi, hon börjar jobba tidigt. Medan hon jobbar ett par timmar checkar jag in, växlar pengar och köper ett par böcker, sen hinner vi äta frukost innan mitt flyg går. Min fina unge!
Det blir en långsam start på resan - skönt!

onsdag 20 juni 2012

Barnen, vår framtid

Nationellt upprop för barns och ungdomars arbetsmiljö är länken till ett mycket viktigt upprop.
Alla försök att förändra den miljö som våra barn och ungdomar vistas i under dagarna är välkomna. Fler pedagoger och annan personal ger varje barn en ökad chans att bli sedd, att lära mer och att må bra. Skriv under!

måndag 18 juni 2012

Packar

Det är svårt att packa för ett äventyr som man inte riktigt vet hur det ser ut...
Jag är i alla fall bra på att packa necessärer,
för jag är galet förtjust i miniatyrer :)
Dress coden i klassrummen i Kambodja är kjol som når nedanför knäna och anständigt upptill (men det räcker med en liten ärm, måste inte täcka helt). Man får ha flipflops på fötterna (vi har lite dispens där...), eftersom det kan bli c:a 35 grader i klassrummen. De har ingen luftkonditionering. De kambodjanska blivande lärarna har uniform.
Under de sista dagarna, då vi håller seminarier för lärarna på lärarhögskolan (alltså inte de blivande lärarna) kommer vi däremot att jobba i salar med luftkonditionering. Det är skillnad på folk och folk ;)
På skolbesöken gissar jag att samma klädkod gäller som på lärarhögskolan.
På utflykter och annat behöver man ju lite bekvämare kläder som man är rörligare i och efter hela undervisningshistorien har jag ju tid att resa runt lite, då behöver man badkläder och annat. Och regnkläder, eftersom det är regnperiod...
Jag tänker att jag packar så lite som möjligt så att det finns plats i väskan ifall man vill handla. Både Kambodja och Vietnam är ju länder som behöver sponsring, så man får väl dra sitt lilla strå till stacken.

fredag 15 juni 2012

Pizza my way



Jag har hittat ett favoritrecept på LCHF-pizza! 
Ja, jag har skärpt mig på GI/LCHF-fronten de senaste månaderna och mår himla mycket bättre igen - piggare, lättare, starkare och mindre seeeg! Ja, och några kilo lättare även på vågen :)
Receptet har jag lånat från 56kilo.se, som i sin tur har lånat det från någon annan :) På just den bloggen hittar jag ofta recept som jag tycker om. 
Tänk, vad bra att man kan låna och dela med sig såhär! Nätet är ju alldeles underbart på det sättet!
Här är receptet (lite modifierat av mig, det finns i sitt ursprung på länken ovan):
50-100 gr riven parmesan eller liknande. Jag blandar även i annan ost ibland, idag Gouda.
2 ägg
knappt ca 0.5 dl grädde
1 msk fiberhusk
salt
Vispa ihop allt utom osten, och blanda sedan ner även den. Låt stå några minuter innan du smetar ut smeten på en plåt. Grädda ca 15 minuter i 175g och höj värmen till 250 när du tar ut den.
 Lägg på det du vill ha på den och grädda sedan tills osten smält och allt fått fin färg!

Jag hade lovat Sotlugg pizza att ta med till lunch på fotbollsskolan idag, sista dagen, och igår när jag var och köpte den bad jag också om en liten burk av deras pizzasås. Han såg lite frågande ut och jag sade att jag inte kan äta degen men vill att min pizza ska bli lika god som de andras. Han blev så smickrad, så han tog inte ens betalt för den :)
Nu står pizzan i ugnen med tomater, parmaskinka, massor av mozzarella, basilika och pinjenötter och doftar ljuvligt!

torsdag 14 juni 2012

Spökvandring


Ikväll har jag varit på spökvandring med tre tioåringar :)
Bild från www.stockholmghostwalk.com
Jag tycker det är svårt med presenter till ungar i den åldern och har börjat ge bort upplevelser tillsammans med Sotlugg (och mig) istället för prylar som hamnar i något hörn och samlar damm. En fördel med det är också att Sotlugg och jag kommer iväg och gör saker, vilket annars min lathet och hans enorma leklust oftast hindrar oss från. Tips till just denna aktivitet fick jag från Millas hälsoblogg.
Två kompisar har fått spökvandringen i födelsedagspresent under våren och nu var det dags, innan semestrar börjar och tiden rinner iväg.
Vi bokade med Stockholm Ghost Walk och fick oss en och en halv timmes blodig stockholmshistoria i Gamla Stan till livs. Den var inte barnanpassad men funkade bra för oss ändå. Guiden skrämde till allas förtjusning slag på oss med jämna mellanrum och jag tror att alla i gruppen uppskattade vandringen. 100 kr för barn och 200 för vuxen kändes också som ett bra pris.





Eftersom jag som vanligt var
ute i sista minuten tillverkade
jag ett kort själv.

Men det finns också presentkort
att köpa direkt på hemsidan

onsdag 13 juni 2012

Fjorton år...

...på samma arbetsplats är en lång tid. Jag skrev tretton nyss, för det är vad jag brukar säga. Men sedan räknade jag efter och inser att det är ytterligare ett.
Det känns konstigt att tänka på jag eventuellt inte kommer tillbaka alls.
Eventuellt, för imorgon ska jag besluta mig. Jag sa ju till chefen att jag ska fundera på att behålla min egen klass även under nästa år, under förutsättning att jag inte blir inblandad i annat.

Nu rensar jag skrivbord och slänger materiel i massor. Så otroligt mycket man hinner tillverka under sina år som lärare! Massor av arbetstimmar som aldrig syns i statistiken (eller lönekuvertet) men som gör att man kan bedriva undervisningen på ett sätt som passar en själv och eleverna bättre än vad som ekonomin tillåter i inköp av färdigt materiel. Och med vilken självklarhet man dagligen använder det och lämnar vidare till kollegor. Det är tur att lärare är ett solidariskt släkte, annars skulle många av oss aldrig orka!
Nu är mitt skrivbord rent, för första gången på evigheter, och imorgon ska jag på intervju om ett helt annat yrke. Eller ja... Lite likt är det...

Men ändå helt olikt.

Same same but different.

:)

tisdag 12 juni 2012

Benskydd och blodiga lakan

Sotlugg går på fotbollsskola hela veckan.
Sex timmar om dagen med benskydd på de såriga smalbenen.
Det ser inte värre ut än det brukar, jag tror att de stänger in lite fukt där, som väl gör någon slags nytta. Men det verkar klia mer. I går natt var han vaken från och till hela natten och kliade. Till slut kom han och kröp ner bredvid mig. Jag skulle ha gått hemifrån kl 7 på morgonen, och han vill helst att jag väcker honom då, men jag skickade ett meddelande till jobbet och stannade hemma ett par timmar extra. Han behöver ju sova också.
Sen tvättade jag dubbel uppsättning blodiga lakan innan jag gick till jobbet. Ikväll har jag kört fotbollskläder och fläckbehandlat hans ljusa chinos, som var fläckiga längs hela benen.
Innan han lade sig smorde vi in med kortisonsalvorna, satte "plattor" (jättestora gummiplåster som sitter i flera dagar) på smalbenen och sedan bandage ovanpå för att han inte ska klia sönder.
Det är över ett år sedan han var sår/utslagsfri på kroppen nu, och jag undrar om han någonsin kommer att bli det igen...

:(

måndag 11 juni 2012

Trötta lärare

Hela dagen har vi suttit och diskuterat Lgr11 (den nya läroplanen), betyg och bedömning. Grupper av lärare från kommunens alla högstadieskolor har satts i arbete för att försöka hitta ett gemensamt sätt att bedöma elevernas kunskaper och prestationer. Eller, det var vårt uppdrag.
Men i själva verket handlade den allra största delen av dagens diskussioner om hur lite tid vi har för att utföra vårt uppdrag, hur omöjligt det är att hinna serva alla föräldrar, skolledning och elever med allt de önskar, kräver och har rätt till, hur tråkigt det har blivit att jobba inom skola, då man springer benen av sig, jobbar sönder sina helger och ändå aldrig hinner fram till det som förr var kärnan i vårt uppdrag: undervisningen.

De flesta vill sluta, ingen vill att jobbet ska se ut som det gör idag.
Jag känner att jag valde rätt, även om man även i denna grupp blir lite bestört över att jag har sagt upp mig utan att ha något nytt. "Modigt!" säger de. "Kanske korkat" tänker jag.
Men på torsdag ska jag på intervju :)

Måtte skolan hinna förändras innan Sotlugg går ut!
Jag vill att hans lärare ska prata om kunskaper mer än om bedömning, och jag vill framför allt att de ska ha orken att undervisa honom, inte lägga all energi på att serva mig som förälder.

torsdag 7 juni 2012

Felprioriteringar

Den tiden på året då man som lärare är som mest stressad, har som mest rättning, möten, bedömning och annat är den tiden som jag tycker ar den finaste i Sverige på hela året. Då borde man vara ute mycket. Man borde gå i skogen, jogga, umgås med vänner och träna. Både för att det är vackert ute då (och ibland så skönt att man kan sitta utomhus) och för att träning, natur och umgänge gör att stressen minskar. Men man blir så stressad och har så mycket att hinna med att man väljer bort det.
Fast man borde veta bättre.
Det är också i de perioderna man borde unna sig själv lite mer. Ta hand om sig lite bättre.

Idag var jag hos en naprapat. Jag har försökt boka en tid i flera veckor, men det har hela tiden ramlat neråt i att-göra-listan. Nu när det äntligen blev av ångrar jag mig, för man mår ju så bra efteråt!
Han knakade och krasade loss det mesta av låsningarna i nacken, knakade tillbaka bäckenet och kotor i ryggraden i rätt läge och tryckte hårt på ilande punkter i höger skinka, som har gjort ont sedan i höstas och som har gjort att jag, när jag tränar eller vill gå snabbt eller springa, inte kan sträcka ut benet ordentligt utan måste ta kortare steg.
Jag blir så imponerad varje gång jag träffar en naprapat! De tittar på hur man står, och böjer och vrider sig, konstaterar vad ens problem är och kan sen gå rakt på de punkter som gör ont.
En liten lätt tryckning på höger sida av nacken
"Här gör det ont, va?"
"Flämt!".
En likadan tryckning på andra sidan
"Men här gör det inte lika ont, eller hur?"
Hur VET de!?
Ja, jag fattar att deras långa utbildning utbildning är till nytta, men jag blir ändå imponerad varje gång! Vi ser ju ändå alla olika ut, men de hittar muskler, punkter och annat utan att ens tveka. Alltid rakt på!

Det faktum att jag blir så imponerad kanske till viss del beror på den otroliga känsla av lättnad jag alltid känner när jag har varit där. Nu kan jag vrida huvudet långt till både höger och vänster, och jag har inte den där konstanta känslan av att vilja knäcka med nacken för att få den i rätt läge, som antagligen får mig att se lite smått autistisk ut ibland, med huvudet vaggande från sida till sida...

Jag ska dit om en vecka igen och han hoppas kunna klämma in mig ytterligare en gång innan jag åker till Kambodja.
Vilket jag gör om 12 dagar.
Tolv!!

:)

tisdag 5 juni 2012

Utskällning

Jag har sett min stressade kollega under flera veckors tid försökt få en elev att göra ett par kompletteringar på prov som han inte har klarat, för att han ska nå G i ämnet. Killen är ovillig, smiter undan, har oftast annat att göra, dyker inte upp till bestämda möten osv. Idag var sista chansen. Kollegan kom en timme tidigare till jobbet, eftersom de bestämt tid. Killen dök inte upp.
Under dagen ser kollegan honom ett par gånger men vill, eftersom killen är känslig och ofta känner sig illa behandlad av lärare, inte pressa honom och ytterligare gnugga in ett eventuellt misslyckande, utan utgår från att han inte har pluggat och alltså inte vill göra kompletteringarna.
På eftermiddagen kommer att argt mail från en förälder som anklagar läraren för att skita i hur det går, inte finnas på plats trots löfte och inte gett killen tillräckligt med chanser. Kollegan ringer då killen på mobilen, han säger att han har lämnat skolan och inte kan komma tillbaka.

Efter flera samtal kommer killen tillbaka, kollegan stannar kvar en timme extra även på eftermiddagen för att hjälpa honom, och medan han står utanför dörren till arbetsrummet och väntar på att läraren ska få med sig materialet ringer hans mamma upp och levererar en utskällning efter noter för att skolan inte ställer upp tillräckligt på hennes son, som under dagen enligt egen utsago "väntade på morgonen, men ingen kom, och sedan har sökt läraren vid ett flertal tillfällen under dagen. Hur kan man lova och sedan inte hålla!? Han är faktiskt förtvivlad, för han hade pluggat så mycket och om bara läraren hade ställt upp hade han helt säkert klarat det! Vilket sätt att svika!"
Jag satt bredvid, såg kollegan krympa ihop men till slut bita ifrån, och gå in till den motvilliga och oärliga eleven och jag kände att den väg skolan har slagit in på i att serva föräldrar och elever kommer det att vara svårt att ta sig ifrån.
Om det någonsin går.

Och då kommer inga lärare med självbevarelsedrift och yrkesstolthet att finnas kvar.

!

måndag 4 juni 2012

Lite övergiven

Direkt efter psoriasisdiagnosen blev det många besök på sjukhuset.
Vi var på smörjskola, träffade flera läkare och sjuksköterskor, och knöts dessutom till ett forskningsprojekt kring barn med psoriasis, vilket innebar ännu fler läkarbesök, provtagningar, mm. Vi introducerades också ganska snart för psoriasisförbundet eftersom Sotlugg behöver ljusterapibehandling flera gånger i veckan. Man fick stöttning i hur man skulle bedöma hans utslag och hur de läkte (eller inte), vilka salvor man skulle använda och hur ofta, av sköterskorna på KS. Läkarna tittade, undersökte och mätte och medan de höll på med det hann man ställa frågor, samtidigt som ännu fler dök upp i huvudet på vägen hem. Men dem kunde man lufta nästa gång, för man skulle ju alltid snart tillbaka.

Nu får jag dra på mig doktorströjan :(
(Bild Jollybambini.UK CC)
Nu ligger läkarbesöken mer sällan, nästa är inte förrän i höst. Och det slog mig härom dagen, då en av läkarna från KS ringde i en annan fråga och passade på att fråga hur det är med honom, hur läkningen har gått och på vilket sätt vi behandlar nu. Då insåg jag att jag nu är ensam i det här. Jag måste själv klura ut vilken behandling som fungerar bäst, vilka salvor vi ska minska ner på eller öka med. Om solen hjälper eller inte, vilka livsmedel som eventuellt kan påverka positivt eller negativt. 
Och då insåg jag igen att han ju inte kommer att bli frisk. Att detta är något vi ska hålla på med i många år framöver, och med tiden ska han klara det själv. Och eftersom man inte vet hur sjukdomen uppstår, vad som orsakar och påverkar den eller hur den botas kommer vi att tillhöra den skara som på nätet och i andra forum diskuterar olika behandlingar, biverkningar, framsteg och bakslag. 
Det var en ganska tung insikt.
Det är ju liksom inte så att det i övrigt är helt lätt att som förälder veta om man gör rätt eller fel, och nu fick man det här ansvaret också. 
Jag som är urusel på sjukdomar, och var nästan 40 innan jag kopplade ihop det ömma i högra delen av min mage varje månad med ägglossning...

söndag 3 juni 2012

För sent

I mötet med chefen i fredags fick jag chans att säga vad jag tycker. Ja, det brukar jag ju aldrig vara rädd för, utan snarare lite obekvämt tvångsmässig i mitt sätt att inte kunna hålla inne med mina åsikter.
Men nu blev jag lyssnad på. Och lovad att få allt det jag tidigare inte fått. Och dessutom få plugga på betald arbetstid för att få min behörighet.
-Hur vill du att din tjänst ska se ut?
Vem som helst skulle jubla för ett sånt erbjudande! Jag skulle också gjort det för ett år sedan.
Men det är för sent nu.
Det är som många små gruskorn som har legat och skavt alldeles för länge och som nu måste hanteras. Men man kan inte läka dem ett och ett. Man måste helt enkelt bort från gruset för att alla ska läka samtidigt. Innan det blir en infektion.

Han bad mig stanna bara ett år till, för att tänka över.
-Jag har tänkt. Undermedvetet. Jag är färdig.

Jag lovade en enda sak: att fundera över att eventuellt behålla min klass i engelska och spanska under det kommande året. Jag får ställa villkoren.
-När behöver ni ha svar?
-När du vill, jag håller platsen öppen för dig tills terminen börjar.

Han bad mig fundera över mer, men jag sa att det inte kommer att hända.

-Men vad ska du göra då?
-Jag vet inte än.
-Men du måste väl ha ett jobb?
-Jo, det har jag ju tänkt mig.