tisdag 28 februari 2012

Språkförbistring

Jag, som är bortskämd (eller ja, det har ju inte kommit gratis...) med att kunna kommunicera med folk vart än jag har rest finner det lite frustrerande att det inte flyter lika lätt här i Thailand. Jag försökte i början med vanlig engelska men den går lite för snabbt och är lite för ordrik för att samtalen ska gå framåt. Nu är jag nere på basnivå och ofta fungerar det. Men inte alltid.
I receptionen igår eftermiddag:
-Internet no working?
-?
-WiFi. No signal. (pekar på mobilen i handen)
-?
(pekar på modemet bakom disken som har alla sina små dioder nersläckta) -No working.
-No. Tumelo (med betoning på u).
-When working? Jag pekar på en låtsasklocka på min handled.
-Tumelo. Han ler brett, lättad över att vi äntligen har förstått varandra.
Jag går därifrån och upprepar det för mig själv. Tumelo...? Tumelo...? Tumelo...? Tumelo...? Tumollow...  Tomorrow!!


Utöver missförstånd och annat tycker jag det är oerhört frustrerande att vara så långt ifrån lokalbefolkningen som man blir när man inte kan föra ett någorlunda normalt samtal med de människor man kommer i kontakt med. Som att fråga taxichauffören om saker man ser på vägen, fråga om den lille killen som står bakom expediten i affären är hennes son och hur gammal han är, fråga hotellportieren om han är från orten och om inte, varifrån då...? Små saker som ändå gör att man får veta lite. Nu känns det lite som om man surfar en bit ovanför ytan, utan att riktigt nudda vattnet.

I övrigt har Linlugg anlänt och vi har omlokaliserat oss till HuaHin. Härligt att få tillbringa över en vecka ledig tid med båda mina hjärtan på härliga stränder och i underbart klimat.


söndag 26 februari 2012

Man är inte ung längre

Förr gick det att sova var som helst - man kunde rulla ut sin sovsäck mellan vagnarna på ett tåg och somna så djupt att man åkte förbi sin destination, luta huvudet mot en ryggsäck i en park och sova så djupt att man inte märkte att man blev rånad på densamma och sova sittande, framåtlutad över ett bord....
De dagarna är förbi. 
Efter sjutton timmars flygresa (varav några på en flygplats) var vi båda så slut att vi somnade sött i taxin från Bangkok till Cha-Am. Vi checkade in på hotellet, kollade in poolen och tog sedan en promenad till stranden och till en middagsresaturang. Efter lite strosande och lite inköp av nödvändigheter som vatten och nagelsax blev det äntligen dags att gå tillbaka till hotellet. Vi försökte titta på På minuten på Svt Play, men lade ner försöket av två anledninger: den buffrade hela tiden och jag somnade efter ca 20 sekunder.
Vi släckte istället ner och kl 20.30 lokal tid slocknade vi båda och sov som små grisar i 14 timmar!

Dagen idag har vi tillbringat i skuggan under ett parasoll på stranden. Alldeles underbart!
Nu är klockan halv åtta och jag ska göra Sotlugg sällskap vid poolen en stund innan vi ska gå ut och äta middag. 



fredag 24 februari 2012

Ja ja ja ja, jag vill va i Moskva

...ja ja ja ja, Röda torget gör mig jättegla´!

Eller... Kanske skulle det göra det om jag var där. Ställer mig dock ganska tveksam till det eftersom vädret utanför flyplatsens rutor är trist och slaskigt grått som den senaste timmen gått över till vitt, vilket jag tolkar som att temperaturen har sjunkit.
Nu är vi dock inte utanför flygplatsen, utan bara på en mellanlandning. Som Tom Hanks i filmen. Fast inte lika länge, för vi flyger vidare om ett par timmar. Räknar vi med... ;)


Flyget hit var en av Aeroflots Airbus 321. Ganska stort och fullgott bekvämt plan. Sotlugg funderade lite kring hur breda sätena var i business class och varför jag hade valt att inte boka där. Vi slumrade båda till, blev väckta när det var mat och sedan var vi framme, i princip.
Efter en rigorös säkerhetskontroll kom vi till terminal D. Där var det alldeles folktomt men det fanns en massa matställen att välja på, som T.G.I Friday och Upper Crust m fl. Man behöver inte svälta. Vi parkerade oss på T.G.I.F och åt varsin hamburgare. Den lilla tallriken med kallskuret på flyget stod vi oss inte på så länge. Sotlugg tyckte att en del av det gick att äta, men det är bättre när vi har pannkakor med, som när vi flyger med Ryan :)
Efter maten och en hel del surfande på nätet (gratis i alla terminaler här) började vi fundera på varför vårt flyg aldrig dök upp på skärmarna och insåg att vi befann oss i fel terminal. Vi strosade vidare genom terminal E till terminal F. Här sitter vi nu och surfar igen. Hur slog man ihjäl tiden förr...?
Även här finns det en massa restauranger och affärer. Om man skulle bli strandad på den här flygplatsen lika länge som Tom Hanks blev (på JFK var det, va...?) så skulle man i alla fall inte svälta ihjäl.

Om någon undrar varför det dyker upp så mycket flygplatsinfo kan jag berätta att det är på förekommen anledning :)






onsdag 22 februari 2012

Rättar, skrattar, längtar efter lugn

Kombinationen tjock rättningsbunt, ont om tid och trötthet på gränsen till utmattning balanserar ibland mellan tårar, galen ilska och skrattattacker som inte tar slut. Som t ex vid ett påstående som att det egentligen bara finns två uppfattningar vad gäller religion - kristendom eller autism.
Kvällens skrattattack utlöstes av en omläsning av engelska uppsatser där sporten rugby beskrivs ha uppkommit på 1800-talet när "...a guy grabbed the balls in both hands and ran across the field".
Nu är det nog dags att lägga ner bedömningspennan och sova en stund.

När man stannar sent på jobbet...

...tänker man sig att högarna på skrivbordet ska krympa. Det gör de inte. De fylls på något sätt på underifrån.
Det enda som händer är att man blir ensam i arbetsrummet, det blir mörkt ute och man blir jättehungrig och t o m äter kakor fast man egentligen är sockerfri sedan många år.

:(

Avdelningen självklarheter II

DN.se igår:
Elever i mindre klasser får bättre resultat.
Nähä..!!!??
De hade inte behövt lägga pengar på den undersökningen, bara ringt personalrummet på närmsta skola. Vi som jobbar i verksamheten ser det ju precis hela tiden!

tisdag 21 februari 2012

Avdelningen självklarheter

Dn.se skriver idag att man ifall man blir akut sjuk på en flygning inte kan förvänta sig att det finns läkare ombord.
Nähä...!?!
Trodde någon att det fanns människor som studerade minst 8 år av sitt liv för att sedan sitta på flygplan hela dagarna och vänta på att någon eventuellt skulle bli sjuk så att de kunde få rycka in och utöva sitt yrke en stund?
Och trodde någon att flygbolag skulle hålla sig flytande (flygande) om de hade en massa läkare anställda för att värma ett säte på varenda plan?
Undrar i så fall hur lågprisbolagens läkare hade varit...? Avdankad Carema-personal...?

Just sayin'

måndag 20 februari 2012

Jobba med feber...

...är en dålig idé. Av flera anledningar.
Viloläge!
Min grundinställning är att man ska stanna hemma när man är sjuk. Dels för att man ska vila då, och försöka bli frisk. Men också för att inte utsätta sin omgivning för smitta. Jag kan bli galen på folk som sjunker ner i soffan bredvid mig i personalrummet, hostar och snörvlar och säger "Åh, vad dålig jag är, jag borde ha stannat hemma idag, men jag tänkte jag skulle försöka. För elevernas skull." Eller elever som säger "Jag kräktes imorse, men mamma tyckte jag skulle gå i alla fall".
Varför då?
För att jag skulle bli sjuk och få en karensdag och 163 andra elever bli utan undervisning i en vecka istället?!

Det tokiga när man är lärare är att de där speciella dagarna, då eleverna ska jobba en hel dag med ett tema, som t ex dagens värdegrundsdag på temat"Schysst på nätet", då går det inte att sätta in en vikarie. Det är svårt att få igång bra diskussioner och reflektioner med 28 fjortonåringar om man inte antingen känner dem eller är jäkligt engagerad och engagerande av naturen. Och just de människorna jobbar oftast någon annanstans än som springvikarier på en högstadieskola. T ex som fredsmäklare i krigsdrabbade områden.

Jag kan dock säga att diskussionerna inte heller lyfter så högt när samtalsledarens tankar och förmåga att fånga upp signaler och vibbar saktas ner av feber. Så inte blev något bättre av att jag gick till jobbet sjuk och utsatte andra för smitta heller...

söndag 19 februari 2012

Första stoppet...

Första stranden
...på vår resa blir i Cha Am. Där landar vi på lördag förmiddag.
Jag borde ha tagit mig tid att kolla upp lite mer kring resan, men har alltså inte kommit längre än så. Sotlugg och jag stannar där i tre dagar och åker sedan ytterligare ett par mil söderut för att möta Linlugg som stannar i nio dagar.
Resten löser vi väl på plats, för det finns inte tid att lösa så mycket mer hemifrån nu. Nu är det dubbel arbetsvecka på fyra dagar som gäller! Tur att man har tekniken att förlita sig på, så att man kan lösa saker efterhand :)
Cha Am hamn
Bild lånad från:
 http://freelanceflaneur.blogspot.com/2011/03/rellling-time.html

Segsöndag

Gårdagen skulle ha använts till att rätta uppsatser och dagen idag till att skriva omdömen, tvätta, packa och kolla hotell. Men efter gårdagens innebandymatch tillbringades resten av dagen i soffan med feber och ont i kroppen.
Bortskämd mamma :)
Till kvällen blev det några ipren och sedan tacos, Melodifestival och mys med båda ungarna. Linlugg kom med presenter både till Sotlugg och mig. Jag fick den nya hudvårdsserien från YSL och Sotlugg en fin grön keps från Ralph Lauren. Vi blir helt enkelt lite exklusivare i hennes sällskap :)
Ja, så rättningen finns kvar. Jag har börjat beta av högen, men det går långsamt och den känns fortfarande oändlig. Det är svårt att rätta när man är seg i huvudet.
Kvar är också omdömen, tvätt och packning. Jag tror det kommer att sluta med att omdömena får skrivas på kvällar och nätter i veckan och packningen blir mycket lätt (badkläderna packade jag ju förra helgen, det räcker ju en bit...). 

Och jag funderar mycket på vilket yrke jag borde ha för att inte jobba så mycket hemma och tjäna ungefär som jag gör idag. Om en vecka hinner jag tänka mer :)

lördag 11 februari 2012

I veckorna...

...blir det aldrig så mycket tid över. De fylls av jobb, resor och annat nödvändigt. Då blir helgerna den tid man har för att andas. De senaste helgerna har jag kraschlandat i soffan på fredagskvällen och knappt tagit mig därifrån förrän söndag eftermiddag då det är dags att jobba. Lite tråkigt, men det finns helt enkelt inte ork till annat.
Detta blev det inget av. Undrar när jag ska få komma hit...?
Förra helgen skulle jag ha varit på Spa i Budapest, men då lyckades flygbolaget kursa samma morgon som vi skulle åka, så det blev bio och soffan hela den helgen istället. Igen...

Jag har i alla fall lyckats boka en resa till Thailand nu för mig och Sotlugg. UVB-strålningen hjälper och delar av hans hud ser mycket bättre ut än innan han började med den. Det känns jätteskönt! Och inger ännu större hopp att solen i Thailand ska hjälpa läkningen. Bara att slippa åka till Sundbyberg tre gånger i veckan kommer att innebära en stor lättnad. Vi håller tummarna hårt!
Sotluggs pappa pratar om att komma till Thailand medan vi är där och har kollat biljetter. Jag tycker inte att det känns helt nödvändigt, utan tycker att han i så fall kan komma när jag ska åka hem och stanna längre om det behövs för huden. Annars kan de ju åka själva sen, vid påsk eller så. Jag vet också att alla i hans närhet inte har blivit informerade om planerna utan fått en inte helt sann variant av dem, vilket blir himla obekvämt eftersom den i hans närhet som borde veta om det också finns i min vardag. Ännu fler obekväma osanningarna... Flera av er tyckte jag skulle berätta sanningen för att slippa situationen. Helt rätt, tycker jag också. Ändå drar jag mig för det. Jag anar att det kommer att ställa någons tillvaro på ända...

Igår hade ett utslag börjat blöda på gympan så att det syntes (det brukar blöda ganska rejält, så det går inte direkt att dölja om man inte har kläder som täcker). Sotlugg säger att det inte var så jobbigt, men han har hunnit berätta det för mig fyra gånger redan, så det gick ju inte obemärkt förbi...

Are you happy? ;)
Idag har det varit innebandyträning och vi har planerat en liten elefantutflykt i Thailand (hur jag nu ska klara det med höjdrädslan som kommit på äldre dar - obeställd och oönskad!). Vi måste bara kolla först om elefanterna verkar må bra där. Jag som inte ens går på zoo med mina barn för att jag tycker att djur inte ska leva i fångenskap ska väl inte fjanta runt på en elefantrygg om elefanten är olycklig :)