Den sympatiske Mr Lin

Jag har strosat på stan idag. Shoppat presenter att ta med hem, men också lite prylar som jag ska försöka sälja hemma, eftersom pengarna går till välgörande ändamål.
Uppfinningsrikedomen här är stor, både när det gäller att överleva och när det gäller att hitta nischer för inkomstsäkring för minskadade, föräldralösa och kvinnor. Många fina korgar, smycken, väskor och prydnadsföremål tillverkas av det som naturen ger gratis: bambu, strån, kokosnötter, trä, palmblad, fröer osv.
Både väskor, necessärer, datorskydd och kläder tillverkas också av återvunnet material, som plast, ris- och cementsäckar, tidningar, textilier osv
Och så finns ju alla fina tyger som vävs av kvinnor, många gånger precis utanför det stånd på marknaden som de säljs i.
Eftersom jag har lärt mig att man inte ska handla där det finns barn med och säljer handlar jag till stor del av unga kvinnor, i övre tonåren eller runt 20.
Så om ni behöver korthållare i siden eller kambodjanska scarves till ett bra pris, och samtidigt göra en god gärning vet ni vart ni ska vända er ;)

Mr Lin. Han levde i flyktingläger i
Thailand i 10 år i sin barn- och ungdom.
Hans äldsta son är sex år och går i skolan
och ett norskt par ska sponsra honom så
att även femåringen får börja.

När jag var på väg tillbaka till hotellet ropade någon ivrigt "Madame" efter mig. Eftersom tuctucindustrin här i staden är ordentligt överetablerad ropar alla tuctucförare efter en på stan för att försöka övertyga en om att man borde åka med dem, så jag strosade bara vidare. Men ropen blev ivrigare och jag vände mig om. Där kom Mr Lin skyndande efter mig. Det är han som har skjutsat runt oss i några dagar när vi bodde utanför stan, tagit med oss ut på landet, på en båttur, till en sömmerska och till den helt kambodjanska marknaden. Han har tolkat åt oss, försökt ta reda på vilken typ av tyg det är jag har velat köpa för att kunna hjälpa mig att hitta det till ett bra pris, och han har tagit reda på vad vi gillar att äta, för att kunna rekommendera bra ställen. Han har varit en klippa, helt enkelt. Nu undrade han om jag ville ha skjuts till hotellet, men jag tackade nej, ville strosa dit. Han småpratade lite, önskade mig en bra dag och återvände till sin tuctuc.
En liten stund senare hörde jag honom ropa igen. Då hade han kommit ifatt mig och bad mig hoppa upp - "I go by Soria Moria". I hans tuctuc satt en äldre kvinna från Australien som inte såg helt förtjust ut över att han tänkte fylla på med fler passagerare när de redan hade kommit överens om ett pris.
Men nu var det väl bara att göra som han sa, man kan ju inte vara hur oartig som helst. "Excuse me, this my friend" sa han till kvinnan, och jag förklarade lite ursäktande hur det ligger till och hon smälte väl lite då och tyckte att det var gulligt av honom. Det visade sig förresten att även hon var lärare, fast här på semester. Nåväl, jag fick min skjuts hem och nu sitter jag här och försöker få i mig en liter vatten innan jag ska ge mig ut igen.
Har lite kvar att handla... :)