Små sociala dilemman

Jag pratar med min kollega från grundskolan i telefon och vi konstaterar båda att helgen innehöll små dilemman i sociala sammanhang. Man är lärare och med det i andras ögon alltid en representant för sin skola.

För kollegans del handlade det om att hon träffade en förälder till en elev och hamnade i skolprat på en fest. Det brukar vara rätt OK för henne att prata jobb på fester, men när man är mentor och lärare för eleven vars förälder, som man tidigare bara träffat i skolsammanhang, efter några glas vin gärna vill prata om sitt barns prestationer och ens förtjänster som lärare blir det lite obekvämt.

För egen del träffade jag en förälder till yngre elever på skolan, bland annat en som gått i en mycket stökig klass som kanske inte har skötts så bra. Det har inte varit i "min" del av skolan och jag vet inte mycket om det, mer än lite korridorsnack som jag hört och som har gett mig känslan av en blandning av klantigt bemötande från skolans sida, häxjakt från föräldrars och en grupp väldigt okontrollerade barn. Men jag är inte insatt.

Men då blir jag alltså representant för skolan, och detta dessutom i ett sällskap där jag har sagts ta för mycket plats, bland annat med jobbprat. Jag försöker styra över samtalet på annat men lyckas inte och känner att om jag åtminstone svarar på frågorna, markerar att jag inte vet och sedan försöker prata om annat kan vi korta ner det. Det lyckas inte heller riktigt så snabbt som jag hade velat och till slut känner jag att jag blir väldigt kort i tonen mot denna, för mig dittills främmande, kvinna som bara vill vara trevlig och prata om ett gemensamt ämne - som man ju gör när man i sociala sammanhang möter nya människor. 

Så är det att vara lärare där man bor. "Alla" vet vem man är och har åsikter om ens jobb, ens arbetsplats, ens kollegor, skolpolitik et c. 

Oftast är det helt OK, ibland t o m trevligt, och man brukar kunna vara trevlig mot folk, men efter kritiken tidigare tänkte jag att jag anpassar mig och försöker avstyra. Resultatet blev ett väldigt klumpigt (från min sida) samtal där jag varken kunde representera min skola eller mig själv. Och antagligen dessutom framstod som bitsk och tråkig - inte heller det den bild jag vill ha eller ge av mig själv.

Och under gårdagen irriterade det mig. Inte för att jag gillar att prata jobb på fester, det har jag aldrig gjort. Men jag gillar heller inte känslan av att inte kunna prata om vad jag vill. 

Så kanske är det som jag sade till kollegan: man får låta bli att festa där man bor och jobbar...

Vilket kanske minskar ens möjligheter till fest, men kanske också vidgar ens vyer lite.

:((: