...där jag bor :)
Published with Blogger-droid v1.6.7
måndag 27 juni 2011
En slö dag...
...som mest ägnats åt läsande om böcker och planerande av sommarens läsning, mycket ätande, lite tvätt och småplock och några telefonsamtal. Jag gick inte utanför dörren förrän efter klockan åtta. Men då tog jag å andra sidan en kraftfull promenad på 14 km.
Mons Kallentofts senaste bok Den femte årstiden fick hålla mig sällskap i lurarna. Även om Kallentofts böcker är mörka och lite skrämmande ibland gillar jag dem, hans språk och berättarteknik känns fortfarande fräsch trots att det är deckare. Jag som egentligen inte ska läsa (läs; lyssna) om mord... 
Det är skönt att gå i Sverige på sommarkvällar, lagom temperatur och ljust även i skogen när det kvällas. Och alltid så vackert i den svenska naturen på sommaren.
lördag 25 juni 2011
Framgång...
...är att få det du vill ha.
Lycka är att vilja ha det du får.
Sa Ingrid Bergman en gång i tiden. Ville bara påminna om det :)
 |
| Ett skjuta-på-städningen-projekt :) |
Dagen har ägnats åt städning enligt äggklockemetoden - städa intensivt tills klockan ringer, ta sedan paus och kör igen efter en stund.
Det är en metod som ibland fungerar för mig för eftersom jag avskyr att städa förlorar jag mig lätt i annat medan jag håller på, som att göra ett halsband, måla en vägg, planera några lektioner, ladda ner något spännande, tillverka en ny träljusstake, läsa alla bra bloggar - ja, nästan vad som helst...
Lite har jag också packat åt Sotlugg.
Jag funderar på att skicka med hans resväska ikväll när han åker till sin pappa. Jag träffar honom antagligen inte förrän om 2,5 veckor på flygplatsen i Alicante och det vore skönt att ha fått hans väska klar innan han åker, dels för att han kan vara med och packa då, dels för att det blir en sak mindre på veckans att-göra-lista.
.
Att trä smultron på strån...
...är inte tidseffektivt.Men vilken underbar stund av njutning
och så himmelskt somrigt de smakar sen!
Published with Blogger-droid v1.6.7
Vad mer?
Fika i gröngräset medan människor i folkdräkt reser midsommarstången, Små grodorna, väckas ur en skön tupplur av en svag bris, alldeles för mycket god mat och en lång promenad genom den ljusa natten i mysigt sällskap.Vad mer kan man begära av en Midsommarafton?
fredag 24 juni 2011
Snacka går ju
 |
| I Believe I can fly - 2006 |
I don't dream my life, I live my dreams, säger någon så klokt och sätter sig därmed lite över vad vi andra klarar.
För då måste man ju hålla drömmarna ganska nära verkligheten.
Det går ju inte att drömma om att leva ett liv som musikalartist om man inte kan ta en ren ton, eller om att simma över Atlanten om man inte har tagit Baddaren, eller om att leva i ett annat land om man egentligen bara accepterar hur det är i Sverige och inte är villig att offra lite bekvämlighet, som att förstå vad folk säger till en...
Eller ja, det är klart att det går att drömma om det, men man kan ju kanske undvika att prata om det som om det skulle inträffa en dag.
Jag tror okritiskt på alla människors berättelser om drömmar. Tills jag inser att de själva inte inser vad det skulle kosta att realisera dem.
Dream!
Work hard to make your dreams come true!
- but keep it real!
!
onsdag 22 juni 2011
Ett gott skratt förlänger käften
Sommarskola.
Vi sliter tillsammans i nio hela arbetsdagar, en liten grupp elever och jag.
De är trötta efter nio år i skolan, varav åtminstone det senaste inte gått så bra, åtminstone inte i engelska.
Därför jobbar vi nu hårt i klassrummet som är som en bastu de dagar solen ligger på och steker genom de stora fönstren. Som tur är regnar det flera av dagarna och det blir lättare att koncentrera sig.
Ett G sparar dem ett år för då får de gå direkt till gymnasiet utan att passera IV. Två veckors slit för ett år.
Vissa vet redan att de inte kommer att klara det, men är där för att lära sig mer, för att ha en stabilare grund när de börjar sitt år på IV.
Tänk att det ibland är så enkelt - ett skratt binder samman, skapar gemenskap och därmed trygghet. Ger endorfiner och glädjekickar.
Det inte bara förlänger livet, det förbättrar, ger kvalitet och fina minnen.
Så många av de bästa stunderna i min minnesbank innehåller skratt - i hotellsängar och tält, på trottoarkanter i New York och Paris, på krogar, i klassrum, i skogen, på ambassader, i båtar på havet och på svettiga tåg genom Europa. Med kärlekar, vänner, barn, kollegor, elever och okända.
Upplyftande på tråkiga konferenser, lättade efter spända situationer, sammanbindande då telefonen är det närmaste man kan vara varandra, förlösande efter sorgsna samtal, vederkvickande på sega lektioner, hysteriska efter sena kvällar eller tramsiga kommentarer.
Laugh until you belly hurts!
:D
Vi sliter tillsammans i nio hela arbetsdagar, en liten grupp elever och jag.
De är trötta efter nio år i skolan, varav åtminstone det senaste inte gått så bra, åtminstone inte i engelska.
Därför jobbar vi nu hårt i klassrummet som är som en bastu de dagar solen ligger på och steker genom de stora fönstren. Som tur är regnar det flera av dagarna och det blir lättare att koncentrera sig.
Ett G sparar dem ett år för då får de gå direkt till gymnasiet utan att passera IV. Två veckors slit för ett år.
Vissa vet redan att de inte kommer att klara det, men är där för att lära sig mer, för att ha en stabilare grund när de börjar sitt år på IV.
Deras kompisar har sovmorgon och tillbringar dagarna på stranden, i något köpcentrum eller vid rampen. Som dessutom ligger utanför vår stora vägg av fönster...
Skatekillarna hämtas där efter rasterna.
Skatekillarna hämtas där efter rasterna.
"It is good that we have summerschool, because we learn a lot of English and maybe we can get in to our programme and go to school with our friends" skriver en i utvärderingen.
"Summerschool is hard, but it is also good because I laugh here every day and laugh make you happy and it is easier to learn when you feel good" skriver en annan.Jag målar min köksvägg en sen kväll innan sommarskolans sjätte dag, när kreativiteten flödar över och jag inte har någon rättningshög.
Tänk att det ibland är så enkelt - ett skratt binder samman, skapar gemenskap och därmed trygghet. Ger endorfiner och glädjekickar.
Det inte bara förlänger livet, det förbättrar, ger kvalitet och fina minnen.
Så många av de bästa stunderna i min minnesbank innehåller skratt - i hotellsängar och tält, på trottoarkanter i New York och Paris, på krogar, i klassrum, i skogen, på ambassader, i båtar på havet och på svettiga tåg genom Europa. Med kärlekar, vänner, barn, kollegor, elever och okända.
Upplyftande på tråkiga konferenser, lättade efter spända situationer, sammanbindande då telefonen är det närmaste man kan vara varandra, förlösande efter sorgsna samtal, vederkvickande på sega lektioner, hysteriska efter sena kvällar eller tramsiga kommentarer.
Laugh until you belly hurts!
:D
tisdag 14 juni 2011
Ingen strandkant...
 |
| Krka nationalpark en solig sommardag 2007 |
Inte så kul att ligga vid en strandkant på en dyngsur gräsmatta, även om sällskapet känns lite som balsam.
Och i morgon är det fest på slottet (äntligen guldklänning!!), så på torsdag får det bli istället.
Kvällen ägnas istället åt lite hemliga förberedelser, skrivning av att-göra-listor, lite städning och lite jobb. Kanske blir det också en tur till skogs för att få lite endorfiner i rörelse. Det är länge sen och skulle göra gott!
Konventioner
Jag är inte ett fan av konventioner. Har aldrig känt att jag tillhört dem eller passat i dem.
Konfirmationen genomleds mot min vilja för att jag inte orkade stå emot trycket från familjen, trots att jag redan visste att jag inte trodde på kyrkan. Inget av mina barn är döpta, av samma anledning och för att de skulle få göra det egna valet.
Jag har flera gånger (senast för en vecka sedan, i norr) hamnat i samtal kring giftermål och äktenskap och jag känner mig inte helt bekväm i frågan. Visst skulle det vara lättare om man bara köpte konceptet...
Där jag bor finns en cykelfest-tradition för, av och med medelklasspar i min ålder som känner varandra och/eller "hör till" på ett eller annat sätt. I kväll fick jag frågan om jag/vi vill delta. Jag känner att jag av artighet borde tacka ja och hur jag samtidigt vrider mig inuti vid tanken på att vara med och odla traditionen som på sitt typiska medelklassvis vänder sig till människor i samma samhällsklass och utesluter alla som inte är i en heterosexuell relation där åtminstone en tjänar som Medelsvensson eller mer - nej, inte uttalat, förstås! Det blir väl så då man bor där jag bor...
På ett sätt blir det som under skoltiden - man blir glad över att få chansen att "höra till", vara en i gänget. Men när man tänker efter kommer man på att det inte är det man vill höra till. Att man inte vill begränsa sig till det. Man vill inte bara inlemma sig i ledet bara för att man äntligen passar in.
Nästan passar in, för man måste ändå vara lite av rebellen...
Egentligen vill man ju höra till alla de led där man någorlunda passar in och inte vara tvungen att välja ett för det finns ju så många olika sätt att leva och så många av dem är ju bra.
Och mest av allt vill man ju bara dansa vilt och svettigt på en livekonsert i sommarnatten och sjunga med högt och falskt av hjärtans lust.
Men ja, visst vore allt bekvämare om man bara kunde köpa konceptet och leva efter konventionen.
I övrigt kände jag mig lite vilsen efter nostalgin med USB-minnet igår och kände att jag behövde lite stöd i mina tankar av någon som känner mig. Imorgon blir det middag och häng vid en strandkant.
:)
<3
Konfirmationen genomleds mot min vilja för att jag inte orkade stå emot trycket från familjen, trots att jag redan visste att jag inte trodde på kyrkan. Inget av mina barn är döpta, av samma anledning och för att de skulle få göra det egna valet.
Jag har flera gånger (senast för en vecka sedan, i norr) hamnat i samtal kring giftermål och äktenskap och jag känner mig inte helt bekväm i frågan. Visst skulle det vara lättare om man bara köpte konceptet...Där jag bor finns en cykelfest-tradition för, av och med medelklasspar i min ålder som känner varandra och/eller "hör till" på ett eller annat sätt. I kväll fick jag frågan om jag/vi vill delta. Jag känner att jag av artighet borde tacka ja och hur jag samtidigt vrider mig inuti vid tanken på att vara med och odla traditionen som på sitt typiska medelklassvis vänder sig till människor i samma samhällsklass och utesluter alla som inte är i en heterosexuell relation där åtminstone en tjänar som Medelsvensson eller mer - nej, inte uttalat, förstås! Det blir väl så då man bor där jag bor...
På ett sätt blir det som under skoltiden - man blir glad över att få chansen att "höra till", vara en i gänget. Men när man tänker efter kommer man på att det inte är det man vill höra till. Att man inte vill begränsa sig till det. Man vill inte bara inlemma sig i ledet bara för att man äntligen passar in.
Nästan passar in, för man måste ändå vara lite av rebellen...
Egentligen vill man ju höra till alla de led där man någorlunda passar in och inte vara tvungen att välja ett för det finns ju så många olika sätt att leva och så många av dem är ju bra.
Och mest av allt vill man ju bara dansa vilt och svettigt på en livekonsert i sommarnatten och sjunga med högt och falskt av hjärtans lust.
Men ja, visst vore allt bekvämare om man bara kunde köpa konceptet och leva efter konventionen.
I övrigt kände jag mig lite vilsen efter nostalgin med USB-minnet igår och kände att jag behövde lite stöd i mina tankar av någon som känner mig. Imorgon blir det middag och häng vid en strandkant.
:)
<3
söndag 12 juni 2011
En sticka nostalgi
Fyra års minnen i fotoform, lagrade på en 8 Gig:s ljusblå
USB-sticka har varit försvunna i över tre år.
Idag dök de upp i botten av en låda med gamla
papper och tidningar som sorterades ut till soprummet.
Lyckan var total!
Flera timmar av dagen har ägnats åt nostalgi och tillbakablickar.
Så mycket roligt, så många fina ögonblick att bli påmind om. Så mycket man har gjort och så mycket som har hänt på de här åren.
Så mycket roligt, så många fina ögonblick att bli påmind om. Så mycket man har gjort och så mycket som har hänt på de här åren.
Och samtidigt gav det en massa anledning till eftertanke.
Vad har man gett upp på vägen? Varför?
Vad har man vunnit? Hur?
Vad står man i för relation till de människor man har närmast? Vilken relation vill man ha till dem?
Hur kan man komma så nära vissa människor och sedan känna sig så främmande med tiden?
Vissa kommer man alltid att känna nära samhörighet med, trots att vatten rinner under broarna. Hur kommer det sig?
Åter många frågor. Fortfarande inga svar.
Än...
:)
lördag 11 juni 2011
Tankar kring dyra kläder
Ibland får jag ett otroligt habegär i klädaffärer. Tyvärr handlar det då ganska ofta om de lite dyrare kläderna. Ofta besinnar jag mig då och går hem och tänker efter. Och ofta kommer jag då fram till att jag hade rätt, jag borde verkligen äga det där plagget jag blev så sugen på!För att då inte få alltför ont i magen över priset tänker jag att alla mina plagg ska kosta c:a 25:-/användning. Alltså behöver en H&M-klänning för 300 kr bara användas c:a 12 ggr för att löna sig. En snygg klänning från, t ex Desigual, däremot, måste användas c:a 60 ggr.
Fördelen med det här systemet är att man får använda snygga kläder oftare, och då behöver man inte heller köpa så många av de billigare.
Så om ni ser mig trött och sliten efter jobbet en regnig måndageftermiddag i november stå och rota i frysdisken på Ica iklädd gympaskor och en guldklänning från InWear ska ni tänka på att den kostat 1700 kr och håller på att jobba sig upp till lönsamhet.
;)
fredag 10 juni 2011
Den blomstertid nu kommer...
...med lust och fägring stor.
Morgonen började med tårar p g a ett sviket löfte.
Men de torkade så småningom och ersattes av stolt glädje efter ett lyckat dansframträdande. Då var det modern som stod med tårfylld blick och ett svällande hjärta.
Den tårfyllda blicken blev som vanligt temat för resten av dagen - alla fina ungdomar, alla tårfyllda farväl, all den stolthet och samhörighet man känner med dem som man har följt sen de var 12. Nu är de stora och ska ta steget vidare.
Alla varma tack och fina ord och "du är grym" och "du är bäst" man får en dag som denna.
Vilken ego-boost!
<3
Morgonen började med tårar p g a ett sviket löfte.
Men de torkade så småningom och ersattes av stolt glädje efter ett lyckat dansframträdande. Då var det modern som stod med tårfylld blick och ett svällande hjärta.
Den tårfyllda blicken blev som vanligt temat för resten av dagen - alla fina ungdomar, alla tårfyllda farväl, all den stolthet och samhörighet man känner med dem som man har följt sen de var 12. Nu är de stora och ska ta steget vidare.
Alla varma tack och fina ord och "du är grym" och "du är bäst" man får en dag som denna.
Vilken ego-boost!
<3
torsdag 9 juni 2011
Uppskattning
Jag har många människor runt mig som gör saker som jag uppskattar. Jag talar ofta väl om dem och uttrycker också min tacksamhet vid tillfälle. Men jag ger dem sällan uppskattning för min samlade tacksamhet, trots att jag ofta tänker att jag ska göra det. Idag tog jag tag i två av de saker som jag velat göra länge - den ena i över ett år och den andra längre än så.
När Sotlugg skulle börja i sexårsverksamheten för flera år sedan fick han inte plats på någon av de två skolor vi helst ville och vi var tvungna att nöja oss med den vars upptagningsområde vi tillhör.
Första året var inget att imponeras av och inte heller skolan som helhet. Men de 4 vuxna (en lärare och tre fritidspedagoger) som sedan två år arbetar närmast barnen är fantastiska! De är erfarna pedagoger och människor, med en välplanerad verksamhet och en mänsklig värme som genomsyrar den. Jag hör aldrig talas om maktlekar och andra otyg som finns i de flesta barngrupper nu för tiden. Sotlugg är nöjd och trygg och när han tidigare gjorde en lista över människor han litar på kom tre av dem på topp fem!
Idag skickade jag dem ett mail (med kopia till deras chef, förstås) där jag berättade hur nöjd jag är med att Sotlugg hamnade hos just dem.
Nummer två var en kollega som jag håller högt. Hon jobbar i en annan position än jag och vi har inte så mycket med varandra att göra, mer än att hon administrerar delar av mitt arbete, ser till att få min vardag att flyta och att jag dessutom får lön och annat då jag ska. Vi står heller inte varandra nära som privatpersoner.
Men vi har varit igenom samma berg-och-dalbana med inkompetenta chefer de senaste åren och både hon och jag drabbades ganska hårt av dem. Vi har ibland gråtit av utmattning och uppgivenhet och gett varandra en tröstande klapp eller ett uppmuntrande ord när den ena varit mer drabbad än den andra. Vi har tillsammans försökt hitta lösningar på de problem som cheferna skapat och funderat på hur de ska framföras.
Hennes arbete avbryts ofta av kollegor (även mig) som behöver hjälp med något eller bara vill prata lite, utan tanke på att de stjäl hennes arbetstid. Och aldrig påpekar hon det, eller ser ens stressad ut. Hon är precis så mild och diplomatisk som jag önskar att jag vore men aldrig kommer att bli och hon är dessutom professionell och väldigt kompetent i sin yrkesroll.
Många gånger har jag tänkt att jag ska köpa henne en flaska vin för att visa min uppskattning för allt hon gör. Men varje gång har tiden gått och tillfället förflyktigats.
Nu hjälpte hon mig igen i veckan då jag hade rest ifrån en massa viktiga koder och inte kunde registrera betyg. Det betydde extrajobb för henne och jag skämdes, förstås.
Idag fick hon två flaskor av mitt favoritvin.
Den ena med text på kortet: "...för att du gjorde mitt jobb i tisdags". Den andra: "...för att jag så många gånger genom åren tänkt visa min uppskattning för allt du gör men inte gjort det".
Naturligtvis blev hon glad och rörd.
Naturligtvis blev jag rörd.
Och naturligtvis tänkte jag att jag borde ha gjort det tidigare.
Jag önskar att jag i allmänhet vore bättre på att visa uppskattning för människor på ett tydligt sätt.
Något att träna på!
Man blir ju så glad av att göra någon glad!
:)
När Sotlugg skulle börja i sexårsverksamheten för flera år sedan fick han inte plats på någon av de två skolor vi helst ville och vi var tvungna att nöja oss med den vars upptagningsområde vi tillhör.
Första året var inget att imponeras av och inte heller skolan som helhet. Men de 4 vuxna (en lärare och tre fritidspedagoger) som sedan två år arbetar närmast barnen är fantastiska! De är erfarna pedagoger och människor, med en välplanerad verksamhet och en mänsklig värme som genomsyrar den. Jag hör aldrig talas om maktlekar och andra otyg som finns i de flesta barngrupper nu för tiden. Sotlugg är nöjd och trygg och när han tidigare gjorde en lista över människor han litar på kom tre av dem på topp fem!
Idag skickade jag dem ett mail (med kopia till deras chef, förstås) där jag berättade hur nöjd jag är med att Sotlugg hamnade hos just dem.
Nummer två var en kollega som jag håller högt. Hon jobbar i en annan position än jag och vi har inte så mycket med varandra att göra, mer än att hon administrerar delar av mitt arbete, ser till att få min vardag att flyta och att jag dessutom får lön och annat då jag ska. Vi står heller inte varandra nära som privatpersoner.Men vi har varit igenom samma berg-och-dalbana med inkompetenta chefer de senaste åren och både hon och jag drabbades ganska hårt av dem. Vi har ibland gråtit av utmattning och uppgivenhet och gett varandra en tröstande klapp eller ett uppmuntrande ord när den ena varit mer drabbad än den andra. Vi har tillsammans försökt hitta lösningar på de problem som cheferna skapat och funderat på hur de ska framföras.
Hennes arbete avbryts ofta av kollegor (även mig) som behöver hjälp med något eller bara vill prata lite, utan tanke på att de stjäl hennes arbetstid. Och aldrig påpekar hon det, eller ser ens stressad ut. Hon är precis så mild och diplomatisk som jag önskar att jag vore men aldrig kommer att bli och hon är dessutom professionell och väldigt kompetent i sin yrkesroll.
Många gånger har jag tänkt att jag ska köpa henne en flaska vin för att visa min uppskattning för allt hon gör. Men varje gång har tiden gått och tillfället förflyktigats.
Nu hjälpte hon mig igen i veckan då jag hade rest ifrån en massa viktiga koder och inte kunde registrera betyg. Det betydde extrajobb för henne och jag skämdes, förstås.
Idag fick hon två flaskor av mitt favoritvin.
Den ena med text på kortet: "...för att du gjorde mitt jobb i tisdags". Den andra: "...för att jag så många gånger genom åren tänkt visa min uppskattning för allt du gör men inte gjort det".
Naturligtvis blev hon glad och rörd.
Naturligtvis blev jag rörd.
Och naturligtvis tänkte jag att jag borde ha gjort det tidigare.
Jag önskar att jag i allmänhet vore bättre på att visa uppskattning för människor på ett tydligt sätt.
Något att träna på!
Man blir ju så glad av att göra någon glad!
:)
Published with Blogger-droid v1.6
onsdag 8 juni 2011
Sen student
Linlugg går sin egen väg.
Eftersom hon hade börjat skolan ett år tidigare var hon 16 när hon efter ett år på gymnasiet åkte till USA för ett år på High School.
Sedan följde en tid till på olika gymnasier i Sverige innan hon kom på att man kan plugga gymnasiet på distans och bo någon annanstans. I Spanien, t ex. Samtidigt som man jobbar som bartender. Och festar.
Efter ca 8 månader i Palma insåg Linlugg att studierna inte gick i den takt de borde och vände kosan hemåt. Studierna återupptogs vid sidan av jobb. Ibland ett, ofta tre olika. Egen lägenhet inhandlades vid 19 års ålder och lån och hyra måste ju betalas. Och gymnasiet måste ju fullföljas.
Matte B lästes in med hjälp av en timmes lektion av ett par kollegor till mig och lektioner på Youtube. Matte C enbart på Youtube. Hon klarade båda kurserna! Den ena med bravur!
Oron nu var att man inte skulle få söka in till högre studier om man tentar sig igenom gymnasiet. Men idag kom beskedet att det betyg hon får innebär att hon söker i samma kvot som om hon hade gått gymnasiet som vanligt.
Linlugg ångrar ibland sina val och önskar att hon "gått den rätta vägen".
Men jag är stolt över henne!
Stolt över allt hon vågar och över att hon går sin egen väg. Stolt över att hon tar sig igenom gymnasiet på ett annorlunda sätt men med kanonbetyg.
Framförallt är jag stolt för att hon är en så självständig, stark, klok, tänkande och fin människa.
<3
<3
<3
 |
| Linlugg och Pelle på väg till Oslo för att fira en kär väns födelsedag - på dagen idag 15 år sedan. |
Sedan följde en tid till på olika gymnasier i Sverige innan hon kom på att man kan plugga gymnasiet på distans och bo någon annanstans. I Spanien, t ex. Samtidigt som man jobbar som bartender. Och festar.
Efter ca 8 månader i Palma insåg Linlugg att studierna inte gick i den takt de borde och vände kosan hemåt. Studierna återupptogs vid sidan av jobb. Ibland ett, ofta tre olika. Egen lägenhet inhandlades vid 19 års ålder och lån och hyra måste ju betalas. Och gymnasiet måste ju fullföljas.
Matte B lästes in med hjälp av en timmes lektion av ett par kollegor till mig och lektioner på Youtube. Matte C enbart på Youtube. Hon klarade båda kurserna! Den ena med bravur!
Oron nu var att man inte skulle få söka in till högre studier om man tentar sig igenom gymnasiet. Men idag kom beskedet att det betyg hon får innebär att hon söker i samma kvot som om hon hade gått gymnasiet som vanligt.
Linlugg ångrar ibland sina val och önskar att hon "gått den rätta vägen".
Men jag är stolt över henne!
Stolt över allt hon vågar och över att hon går sin egen väg. Stolt över att hon tar sig igenom gymnasiet på ett annorlunda sätt men med kanonbetyg.
Framförallt är jag stolt för att hon är en så självständig, stark, klok, tänkande och fin människa.
<3
<3
<3
En regnig dag...
...är inte heller helt fel ibland. Just den här är lite för varm för min smak, men ändå behaglig. Jag förflyttar mig mellan de olika arbetsplatserna för olika avslut, möten och ärenden och stunderna på kommunala färdmedel blir lugna stunder som gör att dagen löper i en skön takt.
Mycket tid till reflektion blir det, och just nu processas hur relationer borde se ut. En biprodukt av helgens och gårdagens samtal.
.
Published with Blogger-droid v1.6.7
tisdag 7 juni 2011
Nationaldagen...
...påbörjades i Storsandsjön, Vindeln, i norr, med en mysig frukost på bryggan och avslutades efter ett farväl, en flygtur, ett kärt återseende, en god middag i härligt sällskap och en summering av helgen med lite jobb i Stockholm.
En innehållsrik dag, och det blågulaste jag upplevde var på den italienska restaurangen Primo Ciao Ciao (i sällskap av ett chilenskt charmtroll, en italiensk pizza och en amerikansk caesarsallad):
En innehållsrik dag, och det blågulaste jag upplevde var på den italienska restaurangen Primo Ciao Ciao (i sällskap av ett chilenskt charmtroll, en italiensk pizza och en amerikansk caesarsallad):
I min internationella familj tar vi inte så hårt på traditionerna :)
.
måndag 6 juni 2011
Från en brygga
 |
| Storsandsjön, Vindeln, Norr :) |
Just nu drömmer jag om läsning på bryggan, inredning i vitt och färgglada kakfat fyllda med cupcakes a la Leila till kaffet, grillade grönsaker och saftiga köttbitar upplagda på skönt turkose tallrikar på bordet på bryggan och kvällssolen som skickar sina låga varma strålar genom ett glas rödvin som omsluts av mina solbrända fingrar.
 |
| En brygga och ett soldäck. I Norr... |
Undrar om det skulle innebära den harmoni jag drömmer om.
Undrar vem som skulle äta de där färgglada sockriga cupcakesen...
<3
Published with Blogger-droid v1.6.7
fredag 3 juni 2011
Shopping
Affärerna är fulla av blommiga och leopardmönstrade kläder. De är inte för mig.
Det känns som om jag måste välja mellan att ta ett rejält kliv tillbaka till mitt blommiga 25-åriga jag i början av 90-talet eller ett lika rejält kliv framåt, in i knallröda naglar, påmålade ögonbryn, djurmönstrade urringade blusar och kjolar som är lite för korta för formen på mina ben och lite för små för formen på min rumpa. Sådär så att tyget stramar i streck under den, ni vet.
Eller, framåt, förresten...? Åt sidan stämmer bättre, för det är en väg jag inte hade tänkt slå in på. Just nu känns leopardmönstrat mer som en dikeskörning, faktiskt. Och den blommiga 25-åringens fasta kropp är ju så avlägsen så man inte skulle tro att den var sann om inte fotobevis existerade och det känns lite obekvämt att hänga samma kläder på en kropp som drabbats hårt av gravitation och andra naturkatastrofer.
Ja, så då fanns det ett mönster kvar att välja på: marin. Och det fungerar ju i alla lägen, så jag köpte ett par marininspirerade plagg. Som sällskap till den garderob av marina plagg som jag redan har... En tröja visade sig vara kopia av en som jag redan hade hemma.
Jag har upptäckt två tydliga shoppingmönster hos mig själv:
1. Jag fastnar för kläder som är lika de jag redan har hemma. Det kan vara ett tecken på att jag redan har köpt snygga saker. Eller på att varken min smak eller garderob förnyas...
2. I princip alla de kläder jag tycker är snygga på avstånd visar sig vara i strl xs eller 34/36 när jag kommer närmare. Det kan vara ett tecken på att jag ser alldeles för dåligt. Eller att jag lever i en fantasi och inte har insett vad som har hänt med min kropp de senaste 25 åren.
.
Det känns som om jag måste välja mellan att ta ett rejält kliv tillbaka till mitt blommiga 25-åriga jag i början av 90-talet eller ett lika rejält kliv framåt, in i knallröda naglar, påmålade ögonbryn, djurmönstrade urringade blusar och kjolar som är lite för korta för formen på mina ben och lite för små för formen på min rumpa. Sådär så att tyget stramar i streck under den, ni vet.
Eller, framåt, förresten...? Åt sidan stämmer bättre, för det är en väg jag inte hade tänkt slå in på. Just nu känns leopardmönstrat mer som en dikeskörning, faktiskt. Och den blommiga 25-åringens fasta kropp är ju så avlägsen så man inte skulle tro att den var sann om inte fotobevis existerade och det känns lite obekvämt att hänga samma kläder på en kropp som drabbats hårt av gravitation och andra naturkatastrofer.
Ja, så då fanns det ett mönster kvar att välja på: marin. Och det fungerar ju i alla lägen, så jag köpte ett par marininspirerade plagg. Som sällskap till den garderob av marina plagg som jag redan har... En tröja visade sig vara kopia av en som jag redan hade hemma.
Jag har upptäckt två tydliga shoppingmönster hos mig själv:
1. Jag fastnar för kläder som är lika de jag redan har hemma. Det kan vara ett tecken på att jag redan har köpt snygga saker. Eller på att varken min smak eller garderob förnyas...
2. I princip alla de kläder jag tycker är snygga på avstånd visar sig vara i strl xs eller 34/36 när jag kommer närmare. Det kan vara ett tecken på att jag ser alldeles för dåligt. Eller att jag lever i en fantasi och inte har insett vad som har hänt med min kropp de senaste 25 åren.
.
Published with Blogger-droid v1.6.7
Två mil
Igår gick jag två mil.1,5 i träningstempo och 0.5 i promenadtakt.
Målet på 5 mil/vecka uppnåddes därmed med råge redan igår. Bevis :)
Men jag hoppas på några promenader till i norr i helgen, i en annan skog :)
Benhinnorna hotar börja bråka med mig men har hittills lugnat ner sig efter några kilometer. Jag får så många olika och ibland motsatta tips om hur man ska hantera det problemet, men hittar inget som verkligen fungerar :(
Nu ska jag ner till centrum och byta ett träningslinne som Linlugg köpte åt mig igår men som var alldeles för skarpt i färgen. Vad är det med sportklädmärken och neonfärger...?!
torsdag 2 juni 2011
Förälskelsen lever vidare...
 |
| Igår kl 05.30 stod jag med 26 trettonåringar i ett fågeltorn vid Säbysjön. Sedan följde en 13 km lång promenad runt sjön i samma härliga sällskap. Arbetsdagen var slut 8.30 :) |
Juni börjar med fem dagars ledighet som skulle ha tillbringats på Ibiza. Men det skulle regna där så vi valde att inte åka. Tänkte istället njuta av naturen, huvudstaden och ev Björkarnas stad :)
Efter ledigheten väntar en 4 dagars arbetsvecka i behaglig takt. Den avslutas med Den blomstertid och lite festligheter. Sedan följer en vecka med dubbelarbete, en med enkelarbete och sedan är det midsommar och semestern börjar. Där ligger en helt obokad vecka - men jag har inte panik! Jag har några tankar kring den men känner inte att jag måste boka in något.
Kanske blir cykelturen av, kanske stannar jag hemma och fortsätter att njuta av sommaren på hemmaplan för en gångs skull.
<3
onsdag 1 juni 2011
Vårkärlek!!
Nu har hela maj månad gått. För de flesta har det varit en alldeles vanlig vårmånad,
för mig har den varit fantastisk! 
Full av möten med människor,
långa promenader i skog och vid vatten,
museibesök, vinprovning, ståupp,
vänner hemma, borta på middagar och umgänge, 
musik, middagar på krogen och sköna promenader genom Stockholm,
umgänge med fina ungarna, ett glas vin i trevligt
sällskap, häng på uteserveringar med vänner som
jag alltför sällan har tid för, ännu fler promenader i
skogen både mornar och kvällar, många långa intressanta och tankeväckande samtal <3
Jag kan inte minnas att jag har njutit så av våren tidigare.
Jag går ensam i skogen och fylls av en helt andäktig känsla över våren.
Längtar till landet.
Kanske är det ett ålderstecken. Helt säkert är att jag inte har haft så mycket fritid på våren på 13 år, att maj faktiskt har varit min absolut tyngsta arbetsmånad under många år.
Jag är glad att jag lyssnade på de vänner, bl a den här kloka tjejen som avrådde mig från att lägga schemat igen. Ibland behöver man knuffar i rätt riktning och påminnelser om vad som är viktigt i livet! Ibland behöver man påminna sig själv om att tid inte är pengar, utan faktiskt dyrbarare.
Jag är glad att jag lyssnade på de vänner, bl a den här kloka tjejen som avrådde mig från att lägga schemat igen. Ibland behöver man knuffar i rätt riktning och påminnelser om vad som är viktigt i livet! Ibland behöver man påminna sig själv om att tid inte är pengar, utan faktiskt dyrbarare.
För maj är alldeles underbart!!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)