...och hur det påverkar en, har under en tid upptagit stor del av mina tankar.Hur mycket man ska låta det påverka. Hur mycket man kan förhindra att låta det påverka.
Hur vissa saker sakta men säkert nöter ner ens välvilja och förvandlar den till ovilja. Hur man kallar sig vän men tillåter sig att ha åsikter om hur man borde leva, äta, prata, tänka, vara, och tar sig rätten att försöka förändra en för att man ska passa i deras mallar.
Hur mycket negativitet och pikar man ska tåla för att andra mår dåligt och inte kan se något positivt. Hur man ska kunna bita ifrån när allt egentligen bara handlar om känslor och alla ju måste få uttrycka vad de tycker och känner. Och visst är det bättre att de säger det än bara går och tänker och inte ger en chans att förklara/bestrida/försvara det man i deras tankar anklagas för.
Men måste allt vara så svart!? Kan man inte bara försöka se något lite positivt!?
Idag lämnade jag en konferens igen, pga av gnäll och offermentalitet.
Jag låter inte människor suga min energi längre.
Men jag har också funderat på hur man kan bli en fantastisk fotbollsspelare utan föräldrastöd och med så många som har motarbetat en. Hur man kan bli en stark, närvarande och kärleksfull mamma trots att ens egen mamma aldrig visade en någon kärlek. Hur man orkar bygga upp en styrka som får en att kämpa vidare trots att olycka efter olycka drabbar en. Hur man orkar kämpa sig tillbaka till ett värdigt liv efter år av utnyttjande, misshandel, drogberoende, och misär.
Tänk så många fantastiska människor det finns!
Märkligt att du skriver så här. Undrar om det är hösten som gör att man reagerar eller att man känner att en rensning behövs.
SvaraRaderaJag har haft samma dilemma och förra veckan kom det mycket nära. I och med att jag inte mår bra och kan läka med för mycket negativitet runt mig så tvingades jag att lägga in mitt veto i en grupp som jag egentligen vill vara i.
För mitt ego så fick jag gå, nu försvann dessa negativa människor ganska snabbt så jag kunde gå med igen (tack o lov).
Har också ett alldeles för ostimulerande arbetsmiljö.
Ok vad gör man då-- Jo, först frågade jag mig själv:
- Påverkar jag negativ -Ja
- Måste jag ha dessa människor runt mig- Ja, jag har då tagit beslutet att hitta ett sätt att undvika så mycker det bara går.
- Ibland har jag också valt att undvika HELT, det är när det kommer till dom människorna som jag inte behöver i min omgivning.
Svårt och tufft men otroligt skönt när man har lärt sig att säga tack o hej till energitjuvar.
Hoppas du fattar min luddiga förklaring.
Kram på dig
Ja, jag fattar! Och jag tror jag vet vad du lämnade.
SvaraRaderaOch jag tror också att det är hösten, kanske mest det faktum att man kommer tillbaka in i ekorrhjulet och därmed jobbet. Under hela sommaren har man ju valt vem man vill vara med, men på jobbet kan man inte välja. Och de flesta fungerar man ju bra med, men vissa vill bara inte lyfta sig själva ur offerrollen, och jag orkar inte med det.
Nej, jag tror vi gör rätt som väljer att inte stanna kvar i negativa sällskap. Har man kämpat/kämpar man hårt för att komma ur negativitet och försöker se det ljusa i livet drar det ju en tillbaka till vad man kämpar sig ifrån, för det smittar!
Det allra tråkigaste, och det som drar ner mig mest, är att om man är en ganska stark person och finner sig omgiven av offer blir man lätt "the bad guy" och jag avskyr den känslan. När man inte ens vågar vara sig själv av rädsla för att trampa någon på tårna.
Nej, av med offerkoftorna, alla miserabla, och blir er egen lyckas smed, eller ur min väg! ;)
Kram tillbaka till dig!