Språkförbistring

Jag, som är bortskämd (eller ja, det har ju inte kommit gratis...) med att kunna kommunicera med folk vart än jag har rest finner det lite frustrerande att det inte flyter lika lätt här i Thailand. Jag försökte i början med vanlig engelska men den går lite för snabbt och är lite för ordrik för att samtalen ska gå framåt. Nu är jag nere på basnivå och ofta fungerar det. Men inte alltid.
I receptionen igår eftermiddag:
-Internet no working?
-?
-WiFi. No signal. (pekar på mobilen i handen)
-?
(pekar på modemet bakom disken som har alla sina små dioder nersläckta) -No working.
-No. Tumelo (med betoning på u).
-When working? Jag pekar på en låtsasklocka på min handled.
-Tumelo. Han ler brett, lättad över att vi äntligen har förstått varandra.
Jag går därifrån och upprepar det för mig själv. Tumelo...? Tumelo...? Tumelo...? Tumelo...? Tumollow...  Tomorrow!!


Utöver missförstånd och annat tycker jag det är oerhört frustrerande att vara så långt ifrån lokalbefolkningen som man blir när man inte kan föra ett någorlunda normalt samtal med de människor man kommer i kontakt med. Som att fråga taxichauffören om saker man ser på vägen, fråga om den lille killen som står bakom expediten i affären är hennes son och hur gammal han är, fråga hotellportieren om han är från orten och om inte, varifrån då...? Små saker som ändå gör att man får veta lite. Nu känns det lite som om man surfar en bit ovanför ytan, utan att riktigt nudda vattnet.

I övrigt har Linlugg anlänt och vi har omlokaliserat oss till HuaHin. Härligt att få tillbringa över en vecka ledig tid med båda mina hjärtan på härliga stränder och i underbart klimat.

Man är inte ung längre

Förr gick det att sova var som helst - man kunde rulla ut sin sovsäck mellan vagnarna på ett tåg och somna så djupt att man åkte förbi sin destination, luta huvudet mot en ryggsäck i en park och sova så djupt att man inte märkte att man blev rånad på densamma och sova sittande, framåtlutad över ett bord....

De dagarna är förbi. 

Efter sjutton timmars flygresa (varav några på en flygplats) var vi båda så slut att vi somnade sött i taxin från Bangkok till Cha-Am. Vi checkade in på hotellet, kollade in poolen och tog sedan en promenad till stranden och till en middagsresaturang. Efter lite strosande och lite inköp av nödvändigheter som vatten och nagelsax blev det äntligen dags att gå tillbaka till hotellet. Vi försökte titta på På minuten på Svt Play, men lade ner försöket av två anledninger: den buffrade hela tiden och jag somnade efter ca 20 sekunder.

Vi släckte istället ner och kl 20.30 lokal tid slocknade vi båda och sov som små grisar i 14 timmar!

Dagen idag har vi tillbringat i skuggan under ett parasoll på stranden. Alldeles underbart!

Nu är klockan halv åtta och jag ska göra Sotlugg sällskap vid poolen en stund innan vi ska gå ut och äta middag. 

Ja ja ja ja, jag vill va i Moskva

...ja ja ja ja, Röda torget gör mig jättegla´!

Eller... Kanske skulle det göra det om jag var där. Ställer mig dock ganska tveksam till det eftersom vädret utanför flyplatsens rutor är trist och slaskigt grått som den senaste timmen gått över till vitt, vilket jag tolkar som att temperaturen har sjunkit.
Nu är vi dock inte utanför flygplatsen, utan bara på en mellanlandning. Som Tom Hanks i filmen. Fast inte lika länge, för vi flyger vidare om ett par timmar. Räknar vi med... ;)

Flyget hit var en av Aeroflots Airbus 321. Ganska stort och fullgott bekvämt plan. Sotlugg funderade lite kring hur breda sätena var i business class och varför jag hade valt att inte boka där. Vi slumrade båda till, blev väckta när det var mat och sedan var vi framme, i princip.
Efter en rigorös säkerhetskontroll kom vi till terminal D. Där var det alldeles folktomt men det fanns en massa matställen att välja på, som T.G.I Friday och Upper Crust m fl. Man behöver inte svälta. Vi parkerade oss på T.G.I.F och åt varsin hamburgare. Den lilla tallriken med kallskuret på flyget stod vi oss inte på så länge. Sotlugg tyckte att en del av det gick att äta, men det är bättre när vi har pannkakor med, som när vi flyger med Ryan :)
Efter maten och en hel del surfande på nätet (gratis i alla terminaler här) började vi fundera på varför vårt flyg aldrig dök upp på skärmarna och insåg att vi befann oss i fel terminal. Vi strosade vidare genom terminal E till terminal F. Här sitter vi nu och surfar igen. Hur slog man ihjäl tiden förr...?
Även här finns det en massa restauranger och affärer. Om man skulle bli strandad på den här flygplatsen lika länge som Tom Hanks blev (på JFK var det, va...?) så skulle man i alla fall inte svälta ihjäl.

Om någon undrar varför det dyker upp så mycket flygplatsinfo kan jag berätta att det är på förekommen anledning :)

Rättar, skrattar, längtar efter lugn

Kombinationen tjock rättningsbunt, ont om tid och trötthet på gränsen till utmattning balanserar ibland mellan tårar, galen ilska och skrattattacker som inte tar slut. Som t ex vid ett påstående som att det egentligen bara finns två uppfattningar vad gäller religion - kristendom eller autism.
Kvällens skrattattack utlöstes av en omläsning av engelska uppsatser där sporten rugby beskrivs ha uppkommit på 1800-talet när "...a guy grabbed the balls in both hands and ran across the field".
Nu är det nog dags att lägga ner bedömningspennan och sova en stund.

När man stannar sent på jobbet...

...tänker man sig att högarna på skrivbordet ska krympa. Det gör de inte. De fylls på något sätt på underifrån.
Det enda som händer är att man blir ensam i arbetsrummet, det blir mörkt ute och man blir jättehungrig och t o m äter kakor fast man egentligen är sockerfri sedan många år.

:(

Avdelningen självklarheter II

DN.se igår:
Elever i mindre klasser får bättre resultat.
Nähä..!!!??
De hade inte behövt lägga pengar på den undersökningen, bara ringt personalrummet på närmsta skola. Vi som jobbar i verksamheten ser det ju precis hela tiden!

Avdelningen självklarheter

Dn.se skriver idag att man ifall man blir akut sjuk på en flygning inte kan förvänta sig att det finns läkare ombord.
Nähä...!?!
Trodde någon att det fanns människor som studerade minst 8 år av sitt liv för att sedan sitta på flygplan hela dagarna och vänta på att någon eventuellt skulle bli sjuk så att de kunde få rycka in och utöva sitt yrke en stund?
Och trodde någon att flygbolag skulle hålla sig flytande (flygande) om de hade en massa läkare anställda för att värma ett säte på varenda plan?
Undrar i så fall hur lågprisbolagens läkare hade varit...? Avdankad Carema-personal...?

Just sayin'