På mitt jobb idag hade en elevassistent fallit illa under en landbandymatch, så att axeln gick ur led.
Jag var på väg in på toaletten när jag såg honom ligga på en bänk i foajén till personalrummet, precis utanför toaletten. När jag frågade hur det var sa han att axeln nog var ur led och frågade om jag kunde dra den tillrätta. "Obehagligt" tänkte jag och sa att visst skulle jag hjälpa till (på något sätt) - var bara tvungen att fortsätta in på toan eftersom det var panik.
Två andra personer hade hört vår konversation och dök upp för att fråga om de kunde hjälpa till. En av dem gick och hämtade skolsköterskan som satt tre meter ifrån och fikade och de båda lämnade över till henne. När jag kom ut från toan såg jag ryggen på henne på väg därifrån. "Hur gick det?", frågade jag mannen som var på väg att utan hjälp försöka kravla sig ner från bänken genom att gå ner på knä på golvet.
"Hon kunde inte hjälpa mig eftersom jag inte är elev" sa han.
Jag försökte dra i hans axel som han visade mig men lyckades inte få den rätt så jag hämtade en hockeyspelare i personalrummet - tänkte att han säkert vågar ta i mer än jag. Han lyckades inte heller så vi hämtade en lektionsfri lärare som kunde skjutsa honom till vårdcentralen.
Om jag någonsin blir så okänslig så jag nekar någon min hjälp på det sättet och med hänvisning till att det inte är mitt jobb, snälla skjut mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar