Gurun

Allt går snabbt nu.

Min arbetsplats är som ett godståg som rusar fram i vansinnig fart, medan vi alla klänger oss fast i panik för att inte tappa greppet. Ingen tid för eftertanke, eller ens att planera nästa dags arbete, ingen tid att sätta sig ner och prata med elever och kollegor, ingen tid i ledningen att utvärdera ett beslut, eller titta bakåt och fundera på varför något gick som det gick

Efter den stora omorganisationen har vi ännu inte hunnit städa, packa upp kartonger, få in möbler på rätt plats, men vi har bedrivit undervisning i snart tre veckor...

Kollegor hackar på varandra för att ledningen är svag och hela organisationen är full av informella ledare som sprider mer eller mindre sanna påståenden om beslut som fattats eller inte fattats. Själv är jag trött av vårens och sommarens schemaarbete, som har varit ett veritabelt sisyfosarbete eftersom premisserna hela tiden ändrats

I veckan hände något riktigt allvarligt i en elevgrupp, och jag känner att jag nog inte orkar hantera något ytterligare nu

Jag ringde gurun, som jag väl har längtat efter ett tag, och som jag senast pratade med för fyra år sedan. Jag lämnade mitt namn och nr på telefonsvararen och bad honom ringa upp vid tillfälle. Han ringde direkt.
"Jag såg dig på försommaren och tänkte... Men jag tänkte att det är ju ditt ansvar att ringa mig." sa han.

Jag minns att jag såg honom på jobbet en dag när jag var mitt uppe i schemaläggningen, avslutningen av min egen termin, och undervisningen på sommarskolan. Antagligen läste han desperation i mitt ansikte...

Jag ska träffa honom i nästa vecka för att sortera tankarna, få koll på vad som är mitt ansvar, och vad jag kan sortera bort.

Nu ska vi baka till morgondagens fotbollscup.