"Vad dåligt mitt liv blev"

-Vad dåligt mitt liv blev säger Sotlugg under kvällens smörjning. Mitt hjärta fryser till is.
-Vad menar du?
-Vad dåligt att jag fick psoriasis och alltid måste se ut såhär. Och aldrig kan duscha med de andra. Och inte vill vara med på gympan fast jag tycker det är kul. Och inte kan ha kläder som jag tycker är fina. Och nu har jag köpt den där nya T-shirten och så kan jag inte ha den.
Jag lutar mig tillbaka mot badrumsväggen och ser på honom. Hur ska jag tackla det? Vilket landar bäst?
-Men vet du gubben, du hade ju tur också. Ditt liv blev ju också himla bra.
-Tur?!
-Ja. Du har ju lätt för att lära dig saker i skolan, eller hur? Du är bra på matte och språk och att komma ihåg saker som du lär dig. Och på att tänka. Du är bra på idrott. Du är populär och har alltid haft många kompisar. Nästan alla vill ju leka med dig alltid. 
-Jo.
-Vet du att nästan alla har något som de är ledsna för och inte vill prata om.
-Nä, inte nästan alla.
-Jo, jag är lärare, jag har haft klasser i många år, jag vet vad barn inte vill berätta om. Tänk på dem som går till skolan varje dag och kämpar och kämpar för att lära sig att läsa, och som inte gör det fast alla andra redan kan. Tänk vad de får kämpa hela livet för att lära sig allt som står i böcker fast det är så svårt att läsa.
-Ja, J har ju dyslexi. Och några till, tror jag. 
-Ja, och tänk på dem som ofta hamnar i bråk och kanske slår någon fast de inte vill och stökar runt i klassen så att alla blir irriterade. De är ju ledsna för det. För att de inte kan vara stilla och så ofta blir osams så att ingen vill leka med dem.
-Ja, de som har ADHD.
-Och tänk på dem som går upp och går till skolan varje dag fast det aldrig är någon som vill leka med dem, och som de andra kanske till och med är elaka mot.
-L hittade en lapp i skolan som det stod "Hata L" på.
-Blev han ledsen då?
-Det vet jag inte.
-Skulle du ha blivit ledsen?
-Ja, det tror jag. Men det finns ju bara en med mitt namn på skolan. Fast det finns fem L.
-Jaha, så den kanske inte var till honom?
-Det var den nog. Men fröken rev sönder den. Men inte alla har något de är ledsna för. Faktiskt.
-Vem har inte, då?
-C.
-Hur vet du det?
-Han är duktig i skolan och på idrott och har många kompisar. Många vill vara med honom och han är typ bäst på matte.
-Men tror du inte att han saknar sin pappa? Han träffar honom ju nästan aldrig sedan hans föräldrar skildes? (fult kort att ta till, jag vet)
-Jo, det förstås. Han sa att det inte gjorde nåt men han var glad när han fick åka dit på påsken.
Ja, men ingen vet i alla fall att jag har psoriasis utom V och J.
-Nej, men du kommer att berätta sen, när du känner att det går bra. Kanske en dag när du inte har så många utslag och det inte gör så ont inuti av att prata om det.
-Kommer det att sluta göra ont? Sjukdomen sitter ju inuti också.
-...

Jo, den gör ju det...

Hur vet man om man säger rätt? Om man är för käck, för lättvindig, av rädsla för att göra en för stor sak av det. Om det slår åt fel håll?
Hur vet man hur det är att vara 9 år och ha psoriasis och vad man helst vill höra för att känna sig stöttad?