...av min uppsägning.
Ja, utöver i mitt eget liv, förstås.
Chefen såg ut att ta det med ro. Han höll inte med om mina argument (att jag inte är den typ av lärare som efterfrågas i den nya organisationen, baserat på ett i mina ögon uselt lönepåslag och tjafs om övertid, bl a), men sa ett par gånger att det ju är varje människas eget val var man vill jobba.
Visserligen vet jag att det kom som en blixt från klar himmel för honom och jag slank in på hans kontor för att boka en tid för att säga det, men då han hade ont om tid sa jag att det tar ju egentligen inte så lång tid, så vi behöver inte boka utan jag kan ju ta det direkt, innan jag springer ner till nästa lektion - jag kommer att säga upp mig.
Ett par frågor, ett par svar. Så. Kort, koncist, klart. Och resten av eftermiddagen gick i ett svep med lektioner, handla, laga mat, åka och sola med Sotlugg...
Sen började telefonen ringa. Och mailen droppa in.
Han hade inte tagit det så coolt alls, utan ringt till min närmaste kollega och förhört sig om mina motiv, chanserna att övertala mig att stanna, visste hon varför, vad skulle jag göra sen, om jag sade upp mig utan att ha ett nytt jobb att gå till måste det väl vara för att jag var upprörd, han tyckte att jag hade låtit arg, visste hon om jag var arg...?
Nej, hon är inte arg, hon är less, nernött under flera års dåligt styre av skolan (den nuvarande har bara varit 1,5 år, innan hade vi två tomtar efter varandra som fick oss alla att se oss om efter skjutvapen eller cyanidkapslar så fort de kom i närheten. Min nästipp nuddade väggen innan den sista slutade).
Vi är båda trötta på att vara asduktiga lärare, vars klasser alltid har varit de bäst fungerande på skolan, vars föräldrar aldrig hör av sig till rektorn för att vi roddar runt allt så jäkla proffessionellt och aldrig få cred för det för att vi är för intelligenta och självgående för att springa upp till chefen och slå oss för bröstet så fort vi har gjort något bra.
Hon är trött på fenomenet "ju duktigare du är, desto mer får du jobba" och att det inte syns i lönekuvertet längre och hon är trött på att du lyssnar på en enda mans skvaller när du sätter våra löner eller bedömer oss som arbetskraft och på förnedringen i att behöva tjafsa om timmar av beordrad övertid när vi jobbar flera hela arbetsdagar extra per månad för att få allt att gå ihop, utan att ens prata om det. Trött på att det alltid är de duktiga lärarna som lämnar skolan sist på dagen - timmar efter skolledning och den som egentligen ska låsa skolan, men ändå blir ifrågasatta.
Trött på att du visionerar om framtiden och snygga lärmiljöer men föreslår att vi, om vi skänker skåpstommar och gångjärn till skolan för att få snyggare i klassrummet, också lägger ut pengar till luckor och en bänkskiva "så ser vi om ni kan få tillbaka dem under nästa budgetår".
Trött, helt enkelt.
Inte arg, men trött.
Ja, mycket mer sades där, för samtalet var långt och kollegan ringde upp och berättade när vi var på väg hem från strålningen. Han hade också ringt biträdande rektor och förhört sig om vad hon vet och om det finns något de kan göra för att få mig att stanna. I mailboxen fanns ett mycket bedjande mail om ett möte. Jag övervägde att vänta lika länge som honom med att svara (c:a en halv termin), men kände att det är ju inte riktigt jag, så jag svarade idag att visst kan vi ses.
Han vill att jag ska stanna och att jag ska tänka över hur jag skulle vilja att det såg ut för att jag ska göra det, alltså sätta upp villkor.
Jag har inga villkor, inga som han kan uppfylla. Jag vill att vi alla ska få bättre lön och arbetsvillkor så att vi orkar med våra jobb. Jag vill undervisa mer än jag servar föräldrar. Jag vill att han ska börja svara på mail. Men det kommer inte att få mig att stanna.
Det enda som känns tungt är att lämna mina blivande nior.
Dem hade jag gärna följt hela vägen ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar