Mitt i livet...

...och mitt i arbetslivet.
Är det dags att byta yrke då? Jag halkade in i mitt på ett bananskal, har trivts och blivit erkänt duktig på det. Jag har gillat att undervisa och har haft lätt för att få ungdomar att vilja utvecklas och sträva. Det har liksom varit min grej - ordning och reda och alla vill framåt. Jag har någon slags medfödd utstrålning av "jag förväntar mig att ni tar ansvar och gör ert bästa" som har hjälpt till mycket, och som de flesta elever har levt upp till.
Jag har också gillat att klura ut hur jag ska få alla med på tåget, vilka övningar som skulle kunna vara så kul att de lockar ungarna att vilja gå ytterligare lite längre, anstränga sig lite till och lära sig lite mer. Men det hinns inte med längre, nu handlar det mest om administration och minst om undervisning.
I går eftermiddag tittade jag på min klass och undrade om jag verkligen skulle orka försöka vara mitt allra bästa i ett år till, tills de går ut nian.
I dag på förmiddagen tittade jag ut över en annan klass, med tolvåringar, och funderade på om jag egentligen VILL försöka få dem att vilja lära sig spanska i tre år till.
På lunchen ringde jag min närmsta kollega och berättade att jag tänkte säga upp mig och efter ytterligare en lektion gick jag upp till rektorn och sade upp mig.
Sen var jag glad hela eftermiddagen :) Fast jag lämnar en fast anställning utan att ha något nytt jobb. Och trots att jag aldrig kan komma tillbaka till skolans värld med mindre än att jag sätter mig i skolbänken i två år och läser in behörigheten (kommer inte att hända!).
Och nej, det kom inte som en blixt från klar himmel. Jag har, precis som en massa andra lärare i Sverige, ledsnat under ganska lång tid och det som fick mig att göra det just nu var att jag fick signaler om att jag faktiskt är attraktiv på den privata arbetsmarknaden.
Jag kommer aldrig att vara arbetslös. Jag vet bara inte än vad jag ska göra sen.