Fullspäckade dagar

Dagarna är verkligen fullspäckade här! Det känns som om man är på väg någonstans hela tiden.
Idag har vi hunnit med lektionerna på dagen, och de gick bra. Det är så skönt att ha rösten tillbaka, för utan röst får man ingen kontakt med eleverna. Nu känns det jättebra, och snart är det slut... :(
Gruppen som vi har är verkligen helt underbar! De är färdiga lärare om den månad, och de är så sugna, och så nöjda med allt de får med sig och allt de får lära sig.

Igår var vi på ett museum här i stan och några killar slöt upp vid min sida så fort vi kom dit, och lämnade den inte på hela det två timmar långa besöket. Utom då jag lyckades glida ifrån dem lite i den stora gruppen under guidningen. Till en början kändes det lite obehagligt att de var så nära mig hela tiden, men efter en stund berättade en av dem att det här är den sista veckan han har chans att prata engelska innan han återvänder till sin by på landet, och där vill han lära barnen så mycket engelska han kan, för det är viktigt. Så han höll sin intill mig, pratade och berättade och försökte översätta allt som guiden sa. Han bad en av sina kompisar att ta anteckningar åt honom (alla antecknade som galningar, ställde frågor till guiden och fick honom att berätta mer hela tiden - en helt ny museibesök-med-elever-upplevelse för mig) så att han kunde ägna sig åt konversationen.

Idag har vi ägnat dagen åt metoder för att utveckla skrivande och den sista halvtimmen spelade vi charader. Jag tror vi höll på att skratta ihjäl oss allihop! Ingen av dem hade någonsin gjort det tidigare och de tyckte det var jättekul och gav verkligen järnet!







 Efter en snabblunch var vi på ett skolbesök på en skola som sänder många av sina lärare till de workshops som Teachers Across Borders håller på PTTC varje år. Mer om det finns att läsa på pedagogstockholm.se/tabsweden.
Skolan har 5133 elever i alla skolåldrar. Ett myller av barn! Och alldeles bedårande! Vi blev mottagna med sång och uppträdande av barn och fick sedan (efter några tal) möjlighet att gå runt i klassrummen och titta på när de undervisar. Alla ungar hälsar så glatt när man kommer in, och om man frågar hur de mår svarar de i kör att de mår bra och frågar hur man själv mår. Underbart!

En halvtimme hann jag sedan sätta mig på sängkanten med en kopp nescafé (äckligt! Nästa gång ska jag ta med mig pressokannan, hur kunde jag bara strunta i att ta med den!?) i en kvart innan det var dags att dra vidare igen. En av tjejerna hade fixat en meditationstimme med en munk på en pagod utanför stan. Det var en annorlunda upplevelse. På ett positivt sätt. Kanske ska jag börja meditera på riktigt...? Jag orkade i alla fall mer än jag trodde jag skulle göra.
I anslutning till pagoden visade det sig att det låg en skola för de omkringboende fattiga barnen. En skola som drevs av munkarna med hjälp av frivilliga gåvor och volontär personal (utöver munkarna själva). Vi fick titta runt även på den, samlade ihop motsvarande två månadslöner för en kambodjansk mellanstadielärare (60 dollar) och skänkte innan vi åkte tillbaka.

Väl tillbaka på hotellet skulle vi ha ett möte på takbaren. Men det visade sig att en av de svenska volontärerna hade blivit påkörd och körd till sjukhus. Vi ställde in mötet eftersom många var oroliga och alla kände sig nedstämda, och gick efter lite umgänge åt olika håll.
Jag har tillbringat ett par timmar nu, med att plocka ihop de presenter jag köpt till "min" klass och ladda över foton från kameran till datorn. Nu börjar det bli läggdags.