För sent

I mötet med chefen i fredags fick jag chans att säga vad jag tycker. Ja, det brukar jag ju aldrig vara rädd för, utan snarare lite obekvämt tvångsmässig i mitt sätt att inte kunna hålla inne med mina åsikter.
Men nu blev jag lyssnad på. Och lovad att få allt det jag tidigare inte fått. Och dessutom få plugga på betald arbetstid för att få min behörighet.
-Hur vill du att din tjänst ska se ut?
Vem som helst skulle jubla för ett sånt erbjudande! Jag skulle också gjort det för ett år sedan.
Men det är för sent nu.
Det är som många små gruskorn som har legat och skavt alldeles för länge och som nu måste hanteras. Men man kan inte läka dem ett och ett. Man måste helt enkelt bort från gruset för att alla ska läka samtidigt. Innan det blir en infektion.

Han bad mig stanna bara ett år till, för att tänka över.
-Jag har tänkt. Undermedvetet. Jag är färdig.

Jag lovade en enda sak: att fundera över att eventuellt behålla min klass i engelska och spanska under det kommande året. Jag får ställa villkoren.
-När behöver ni ha svar?
-När du vill, jag håller platsen öppen för dig tills terminen börjar.

Han bad mig fundera över mer, men jag sa att det inte kommer att hända.

-Men vad ska du göra då?
-Jag vet inte än.
-Men du måste väl ha ett jobb?
-Jo, det har jag ju tänkt mig.