Felprioriteringar

Den tiden på året då man som lärare är som mest stressad, har som mest rättning, möten, bedömning och annat är den tiden som jag tycker ar den finaste i Sverige på hela året. Då borde man vara ute mycket. Man borde gå i skogen, jogga, umgås med vänner och träna. Både för att det är vackert ute då (och ibland så skönt att man kan sitta utomhus) och för att träning, natur och umgänge gör att stressen minskar. Men man blir så stressad och har så mycket att hinna med att man väljer bort det.
Fast man borde veta bättre.
Det är också i de perioderna man borde unna sig själv lite mer. Ta hand om sig lite bättre.

Idag var jag hos en naprapat. Jag har försökt boka en tid i flera veckor, men det har hela tiden ramlat neråt i att-göra-listan. Nu när det äntligen blev av ångrar jag mig, för man mår ju så bra efteråt!
Han knakade och krasade loss det mesta av låsningarna i nacken, knakade tillbaka bäckenet och kotor i ryggraden i rätt läge och tryckte hårt på ilande punkter i höger skinka, som har gjort ont sedan i höstas och som har gjort att jag, när jag tränar eller vill gå snabbt eller springa, inte kan sträcka ut benet ordentligt utan måste ta kortare steg.
Jag blir så imponerad varje gång jag träffar en naprapat! De tittar på hur man står, och böjer och vrider sig, konstaterar vad ens problem är och kan sen gå rakt på de punkter som gör ont.
En liten lätt tryckning på höger sida av nacken
"Här gör det ont, va?"
"Flämt!".
En likadan tryckning på andra sidan
"Men här gör det inte lika ont, eller hur?"
Hur VET de!?
Ja, jag fattar att deras långa utbildning utbildning är till nytta, men jag blir ändå imponerad varje gång! Vi ser ju ändå alla olika ut, men de hittar muskler, punkter och annat utan att ens tveka. Alltid rakt på!

Det faktum att jag blir så imponerad kanske till viss del beror på den otroliga känsla av lättnad jag alltid känner när jag har varit där. Nu kan jag vrida huvudet långt till både höger och vänster, och jag har inte den där konstanta känslan av att vilja knäcka med nacken för att få den i rätt läge, som antagligen får mig att se lite smått autistisk ut ibland, med huvudet vaggande från sida till sida...

Jag ska dit om en vecka igen och han hoppas kunna klämma in mig ytterligare en gång innan jag åker till Kambodja.
Vilket jag gör om 12 dagar.
Tolv!!

:)