Konfirmationen genomleds mot min vilja för att jag inte orkade stå emot trycket från familjen, trots att jag redan visste att jag inte trodde på kyrkan. Inget av mina barn är döpta, av samma anledning och för att de skulle få göra det egna valet.
Jag har flera gånger (senast för en vecka sedan, i norr) hamnat i samtal kring giftermål och äktenskap och jag känner mig inte helt bekväm i frågan. Visst skulle det vara lättare om man bara köpte konceptet...Där jag bor finns en cykelfest-tradition för, av och med medelklasspar i min ålder som känner varandra och/eller "hör till" på ett eller annat sätt. I kväll fick jag frågan om jag/vi vill delta. Jag känner att jag av artighet borde tacka ja och hur jag samtidigt vrider mig inuti vid tanken på att vara med och odla traditionen som på sitt typiska medelklassvis vänder sig till människor i samma samhällsklass och utesluter alla som inte är i en heterosexuell relation där åtminstone en tjänar som Medelsvensson eller mer - nej, inte uttalat, förstås! Det blir väl så då man bor där jag bor...
På ett sätt blir det som under skoltiden - man blir glad över att få chansen att "höra till", vara en i gänget. Men när man tänker efter kommer man på att det inte är det man vill höra till. Att man inte vill begränsa sig till det. Man vill inte bara inlemma sig i ledet bara för att man äntligen passar in.
Nästan passar in, för man måste ändå vara lite av rebellen...
Egentligen vill man ju höra till alla de led där man någorlunda passar in och inte vara tvungen att välja ett för det finns ju så många olika sätt att leva och så många av dem är ju bra.
Och mest av allt vill man ju bara dansa vilt och svettigt på en livekonsert i sommarnatten och sjunga med högt och falskt av hjärtans lust.
Men ja, visst vore allt bekvämare om man bara kunde köpa konceptet och leva efter konventionen.
I övrigt kände jag mig lite vilsen efter nostalgin med USB-minnet igår och kände att jag behövde lite stöd i mina tankar av någon som känner mig. Imorgon blir det middag och häng vid en strandkant.
:)
<3
Känns som USB minnet gav dig lite funderingar? Mmm ibland kan det vara bra att vända o vrida lite på saker och ting. Speciellt när det gäller vänner eller icke vänner eller bara "vet vem dom är folk".
SvaraRaderaKram och du ska se att magen talar om för dig vad du vill egentlien//Annelie
Det här med konfirmationen, apropå föräldrar som gör som de själva tycker inte vad barnen tycker. Min pappa ville inte döpa mig, så det blev inget när jag var så liten att jag inte hade något val. När jag sedan var 6 skulle min lillasyster döpas, då tyckte min mamma att det var dags att döpa mig. Då ville inte jag. På varenda bild såg jag sur ut. När jag sedan skulle konfirmeras var det ändå skönt att jag hade döpt mig. Nu har jag lärt mig att att jag är Gud så allt var förgäves ;-) /Anne-Li
SvaraRadera:)
SvaraRaderaTänk så mycket klokare man blir med åren!