Små sociala dilemman

Jag pratar med min kollega från grundskolan i telefon och vi konstaterar båda att helgen innehöll små dilemman i sociala sammanhang. Man är lärare och med det i andras ögon alltid en representant för sin skola.

För kollegans del handlade det om att hon träffade en förälder till en elev och hamnade i skolprat på en fest. Det brukar vara rätt OK för henne att prata jobb på fester, men när man är mentor och lärare för eleven vars förälder, som man tidigare bara träffat i skolsammanhang, efter några glas vin gärna vill prata om sitt barns prestationer och ens förtjänster som lärare blir det lite obekvämt.

För egen del träffade jag en förälder till yngre elever på skolan, bland annat en som gått i en mycket stökig klass som kanske inte har skötts så bra. Det har inte varit i "min" del av skolan och jag vet inte mycket om det, mer än lite korridorsnack som jag hört och som har gett mig känslan av en blandning av klantigt bemötande från skolans sida, häxjakt från föräldrars och en grupp väldigt okontrollerade barn. Men jag är inte insatt.

Men då blir jag alltså representant för skolan, och detta dessutom i ett sällskap där jag har sagts ta för mycket plats, bland annat med jobbprat. Jag försöker styra över samtalet på annat men lyckas inte och känner att om jag åtminstone svarar på frågorna, markerar att jag inte vet och sedan försöker prata om annat kan vi korta ner det. Det lyckas inte heller riktigt så snabbt som jag hade velat och till slut känner jag att jag blir väldigt kort i tonen mot denna, för mig dittills främmande, kvinna som bara vill vara trevlig och prata om ett gemensamt ämne - som man ju gör när man i sociala sammanhang möter nya människor. 

Så är det att vara lärare där man bor. "Alla" vet vem man är och har åsikter om ens jobb, ens arbetsplats, ens kollegor, skolpolitik et c. 

Oftast är det helt OK, ibland t o m trevligt, och man brukar kunna vara trevlig mot folk, men efter kritiken tidigare tänkte jag att jag anpassar mig och försöker avstyra. Resultatet blev ett väldigt klumpigt (från min sida) samtal där jag varken kunde representera min skola eller mig själv. Och antagligen dessutom framstod som bitsk och tråkig - inte heller det den bild jag vill ha eller ge av mig själv.

Och under gårdagen irriterade det mig. Inte för att jag gillar att prata jobb på fester, det har jag aldrig gjort. Men jag gillar heller inte känslan av att inte kunna prata om vad jag vill. 

Så kanske är det som jag sade till kollegan: man får låta bli att festa där man bor och jobbar...

Vilket kanske minskar ens möjligheter till fest, men kanske också vidgar ens vyer lite.

:((:

Vad gör man när man inte jobbar...

...på en söndag?
Terminen är igång, och så även mitt "nya liv". Tisdag och torsdag förmiddag på gymnasieskolan i stan och samma eftermiddagar på grundskolan härute. Måndag, onsdag och fredag på nya jobbet: utbildning i svenska på företag. Jag har hunnit träffa en av mina elever där, och det var en helt ny känsla. Att sitta med en intresserad och välutbildad människa i ett konferensrum är inte samma sak som att stå framför 29 elever i ett klassrum.
En annan otroligt stor skillnad är att det är söndag idag och jag har inte jobbat! Helgen blev flera timmar längre, men framför allt försvann känslan av att ha något framför sig som måste göras.
Eller, rättare sagt: den försvann inte. Den dök ofta upp i huvudet, eftersom det ju är söndag och jag har varit lärare i 21 år. Men varje gång den dök upp slog det mig att det inte finns något jag måste planera idag. Hela söndagen är min att användas som jag vill.
Idag har det rensats lite härhemma. Inte så mycket som jag hade kunnat hinna...
Men, vad tusan! Det kommer ju fler obokade söndagar framöver!
Härlig känsla!

Alla dessa intryck!

Så fort det här landet fick en plats i mitt hjärta!

Alla vackra färger och vänliga människor. Alla smaker och dofter. All den tunga men också mäktiga historien. Alla insatser för att resa landet på fötter och skapa bättre förutsättningar för framtida generationer.





Lite siffror:

• Kambodja är Asiens näst fattigaste land
• Landet har 14 milj invånare
• Nästan hälften av befolkningen är under 18 år och majoriteten av de som är över är kvinnor.
• Under Vietnamkriget släppte USA 2 miljoner ton bomber över Kambodja (Obs! De var inte ens i krig!)
• Mellan 1,7 och 3 milj människor svalt ihjäl eller avrättades under Pol Pot och Röda Khmererna 1975-79, ungefär en fjärdedel av befolkningen
• Hundratals människor dödas eller skadas varje år av de minor som fortfarande ligger kvar i stora delar av landet efter krigen
• Bara en av tio familjer på landsbygden har tillgång till en latrin, bara 35% har tillgång till säkert dricksvatten
• Eftersom många lärare avrättades under Röda Khmerernas styre och en hel generation växte upp utan att lära sig läsa eller skriva, är det stor brist på lärare i landet. 

Hur kan man hjälpa?

Vad jag har lärt mig:

Åk gärna hit, men strö inte dricks omkring er. Dricksen inom turistnäringen lockar många att inte utbilda sig och landet behöver fler utbildade medborgare för att komma på fötter.

Handla aldrig av barn och ge aldrig barn som tigger pengar! Handla heller inte av vuxna som har sina barn omkring sig vid turistattraktioner och på marknader. Om barnen drar in pengar kommer föräldrarna inte att sätta dem i skola och därmed förlora inkomst.

Om du vill stötta ekonomiskt, så stötta hellre organisationer som utbildar utbildare än en som går in i skolor och utbildar barn. Stöttar du utbildning för 300 kambodjanska lärare, t ex via TAB, så når de tiotusentals elever, även på landsbygden. Stöttar du en skola så når du bara den skolan.

Det finns många hotell, restauranger och annat inom turistnäringen som stöttar andra projekt eller ser till att människor får bra arbetsvillkor eller utbildning. Hittar du dem, så välj att bo och äta där.

Handla för landets framtid: många organisationer inriktar sig på att skapa arbete för kvinnor, man startar små företag som tillverkar produkter av återvunnet material och av naturmaterial. Fina kläder, väskor, smycken mm i vackra färger och former

Handla inte importerat, utan inhemskt.

Var rädd om miljön! Med alla minor och bombrester i markerna behöver man inte dessutom plast och annat som förstör. 

Trötter

Är lite för trött för att skriva. Och om fem timmar ska jag upp, för att åka och se Angkor Wat i soluppgången. Kvart över fyra går bussen. Det tar inte lång tid att åka dit, en kvart ungefär. Men området är stort och det blir nog många timmar där.

Så istället för att skriva får ni här en länk till mitt senaste inlägg på Pedaggog Stockholm-bloggen.

En Bild bjuder jag också på, från ett skolbesök härom dagen :)

Fullspäckade dagar

Dagarna är verkligen fullspäckade här! Det känns som om man är på väg någonstans hela tiden.
Idag har vi hunnit med lektionerna på dagen, och de gick bra. Det är så skönt att ha rösten tillbaka, för utan röst får man ingen kontakt med eleverna. Nu känns det jättebra, och snart är det slut... :(
Gruppen som vi har är verkligen helt underbar! De är färdiga lärare om den månad, och de är så sugna, och så nöjda med allt de får med sig och allt de får lära sig.

Igår var vi på ett museum här i stan och några killar slöt upp vid min sida så fort vi kom dit, och lämnade den inte på hela det två timmar långa besöket. Utom då jag lyckades glida ifrån dem lite i den stora gruppen under guidningen. Till en början kändes det lite obehagligt att de var så nära mig hela tiden, men efter en stund berättade en av dem att det här är den sista veckan han har chans att prata engelska innan han återvänder till sin by på landet, och där vill han lära barnen så mycket engelska han kan, för det är viktigt. Så han höll sin intill mig, pratade och berättade och försökte översätta allt som guiden sa. Han bad en av sina kompisar att ta anteckningar åt honom (alla antecknade som galningar, ställde frågor till guiden och fick honom att berätta mer hela tiden - en helt ny museibesök-med-elever-upplevelse för mig) så att han kunde ägna sig åt konversationen.

Idag har vi ägnat dagen åt metoder för att utveckla skrivande och den sista halvtimmen spelade vi charader. Jag tror vi höll på att skratta ihjäl oss allihop! Ingen av dem hade någonsin gjort det tidigare och de tyckte det var jättekul och gav verkligen järnet!







 Efter en snabblunch var vi på ett skolbesök på en skola som sänder många av sina lärare till de workshops som Teachers Across Borders håller på PTTC varje år. Mer om det finns att läsa på pedagogstockholm.se/tabsweden.
Skolan har 5133 elever i alla skolåldrar. Ett myller av barn! Och alldeles bedårande! Vi blev mottagna med sång och uppträdande av barn och fick sedan (efter några tal) möjlighet att gå runt i klassrummen och titta på när de undervisar. Alla ungar hälsar så glatt när man kommer in, och om man frågar hur de mår svarar de i kör att de mår bra och frågar hur man själv mår. Underbart!

En halvtimme hann jag sedan sätta mig på sängkanten med en kopp nescafé (äckligt! Nästa gång ska jag ta med mig pressokannan, hur kunde jag bara strunta i att ta med den!?) i en kvart innan det var dags att dra vidare igen. En av tjejerna hade fixat en meditationstimme med en munk på en pagod utanför stan. Det var en annorlunda upplevelse. På ett positivt sätt. Kanske ska jag börja meditera på riktigt...? Jag orkade i alla fall mer än jag trodde jag skulle göra.
I anslutning till pagoden visade det sig att det låg en skola för de omkringboende fattiga barnen. En skola som drevs av munkarna med hjälp av frivilliga gåvor och volontär personal (utöver munkarna själva). Vi fick titta runt även på den, samlade ihop motsvarande två månadslöner för en kambodjansk mellanstadielärare (60 dollar) och skänkte innan vi åkte tillbaka.

Väl tillbaka på hotellet skulle vi ha ett möte på takbaren. Men det visade sig att en av de svenska volontärerna hade blivit påkörd och körd till sjukhus. Vi ställde in mötet eftersom många var oroliga och alla kände sig nedstämda, och gick efter lite umgänge åt olika håll.
Jag har tillbringat ett par timmar nu, med att plocka ihop de presenter jag köpt till "min" klass och ladda över foton från kameran till datorn. Nu börjar det bli läggdags.

Jag gästbloggar...

...på Pedagog Stockholm. Här skriver jag lite mer om resan hit, till Siem Reap, Kambodja och Teachers Training College.

Första dagen

Första dagens undervisning är över, och det känns jättebra! Förutom att jag inte har någon röst...
Jag sov bara ett par timmar innan jag åkte ut till Arlanda, checkade in, växlade pengar och åt en härlig frukostbuffé med Linlugg. Redan då kände jag att halsen inte var helt frisk. Sedan gav jag mig iväg, och reser man ensam så pratar man ju inte så mycket, så visst kände jag att jag hade ont, men tänkte att det väl går över.
Efter ett inställt flyg i Vietnam med medföljande ombokning landade jag i Siem reap tre timmar senare än planerat, och kom till hotellet en halvtimme innan första mötet med hela gruppen lärare från Sverige, USA och England. Eftermiddagen och kvällen gick i ganska rask takt med möte, middag och sen en lektion i svenskt midsommarfirande på hotellets takterass och 37 timmar efter att jag lämnade min egen säng kröp jag till slut ner mellan hotellsängens svala lakan. Oj, vad gott jag sov! Och tänkte att halsen nog skulle må bra av vila.
Men icke! Jag hade ingen röst alls, kunde bara viska, när det var dags att gå upp vid kvart i sju, äta frukost och hoppa in i minibussarna som tog oss till skolan där vi ska undervisa. Vi radades upp på ett podium framför alla de blivande lärare vi ska undervisa och sedan talades det. Den ena talaren mer långrandig än den andra, och allt skulle tolkas, från khmer till engelska eller tvärtom. Jag roade mig lite med Rumble när det blev för segt. Man vill ju inte sitta och somna när så många tittar på en... (Ja, jag satt i andra raden, och höll telefonen lite hemligt, så ingen såg. Tror jag...;))

Efter en och en halv timme på den varma scenen var det så dags att undervisa. Vi hittade vår sal och vår grupp hittade oss och sedan körde vi igång. Richard är den jag undervisar tillsammans med och vi har en grupp på 20 elever och en tolk i klassrummet. Richard hade med sig ett färdigt upplägg (han har varit här förut), så det skulle bara vara att köra efter det. Bra, tänkte jag, för då kan han prata mest idag, så kan jag komma in efter hand. Men hans lektionsupplägg föll, eftersom det visade sig att de blivande lärare vi skulle undervisa har inriktningen lägre åldrar medan hans Creative Writing-upplägg riktade sig till undervisning i högre åldrar. Så vi tänkte om och tänkte till litegrann och kommer att få ändra upplägget ganska radikalt.
Men det känns bra för mig, för jag hade ju först tänkt att det skulle vara ganska skönt att bara vara lite assistent åt honom, men redan innan den första timmen i klassrummet hade gått kände jag att det inte är min grej att spela andrafiolen i ett klassrum. Ska jag undervisa behöver jag äga hela grejen, annars är det jättesvårt. Nu kan vi planera hälften var, så får han "assistera" på mina lektioner och jag på hans.

Men min röst är fortfarande borta och jag känner att jag inte är frisk, så efter en gemensam lunch fick de andra åka på den planerade skolinvigningen utan mig, och jag ligger på hotellrummet och vilar/bloggar.  
Invigningen är utomhus, det är c:a 35 grader och man visste inte innan man åkte iväg om det skulle finnas tak, eller om man hamnar mitt i solen. Det hade jag antagligen inte klarat. Ett par timmars sömn gör mig nog bättre!

Oj, så långt det blev... Behöver skriva oftare om jag ska kunna berätta allt jag vill!

Packar

Det är svårt att packa för ett äventyr som man inte riktigt vet hur det ser ut...

Jag är i alla fall bra på att packa necessärer,
för jag är galet förtjust i miniatyrer :)

Dress coden i klassrummen i Kambodja är kjol som når nedanför knäna och anständigt upptill (men det räcker med en liten ärm, måste inte täcka helt). Man får ha flipflops på fötterna (vi har lite dispens där...), eftersom det kan bli c:a 35 grader i klassrummen. De har ingen luftkonditionering. De kambodjanska blivande lärarna har uniform.
Under de sista dagarna, då vi håller seminarier för lärarna på lärarhögskolan (alltså inte de blivande lärarna) kommer vi däremot att jobba i salar med luftkonditionering. Det är skillnad på folk och folk ;)
På skolbesöken gissar jag att samma klädkod gäller som på lärarhögskolan.
På utflykter och annat behöver man ju lite bekvämare kläder som man är rörligare i och efter hela undervisningshistorien har jag ju tid att resa runt lite, då behöver man badkläder och annat. Och regnkläder, eftersom det är regnperiod...
Jag tänker att jag packar så lite som möjligt så att det finns plats i väskan ifall man vill handla. Både Kambodja och Vietnam är ju länder som behöver sponsring, så man får väl dra sitt lilla strå till stacken.

Fjorton år...

...på samma arbetsplats är en lång tid. Jag skrev tretton nyss, för det är vad jag brukar säga. Men sedan räknade jag efter och inser att det är ytterligare ett.
Det känns konstigt att tänka på jag eventuellt inte kommer tillbaka alls.
Eventuellt, för imorgon ska jag besluta mig. Jag sa ju till chefen att jag ska fundera på att behålla min egen klass även under nästa år, under förutsättning att jag inte blir inblandad i annat.

Nu rensar jag skrivbord och slänger materiel i massor. Så otroligt mycket man hinner tillverka under sina år som lärare! Massor av arbetstimmar som aldrig syns i statistiken (eller lönekuvertet) men som gör att man kan bedriva undervisningen på ett sätt som passar en själv och eleverna bättre än vad som ekonomin tillåter i inköp av färdigt materiel. Och med vilken självklarhet man dagligen använder det och lämnar vidare till kollegor. Det är tur att lärare är ett solidariskt släkte, annars skulle många av oss aldrig orka!
Nu är mitt skrivbord rent, för första gången på evigheter, och imorgon ska jag på intervju om ett helt annat yrke. Eller ja... Lite likt är det...

Men ändå helt olikt.

Same same but different.

:)

Trötta lärare

Hela dagen har vi suttit och diskuterat Lgr11 (den nya läroplanen), betyg och bedömning. Grupper av lärare från kommunens alla högstadieskolor har satts i arbete för att försöka hitta ett gemensamt sätt att bedöma elevernas kunskaper och prestationer. Eller, det var vårt uppdrag.
Men i själva verket handlade den allra största delen av dagens diskussioner om hur lite tid vi har för att utföra vårt uppdrag, hur omöjligt det är att hinna serva alla föräldrar, skolledning och elever med allt de önskar, kräver och har rätt till, hur tråkigt det har blivit att jobba inom skola, då man springer benen av sig, jobbar sönder sina helger och ändå aldrig hinner fram till det som förr var kärnan i vårt uppdrag: undervisningen.

De flesta vill sluta, ingen vill att jobbet ska se ut som det gör idag.
Jag känner att jag valde rätt, även om man även i denna grupp blir lite bestört över att jag har sagt upp mig utan att ha något nytt. "Modigt!" säger de. "Kanske korkat" tänker jag.
Men på torsdag ska jag på intervju :)

Måtte skolan hinna förändras innan Sotlugg går ut!
Jag vill att hans lärare ska prata om kunskaper mer än om bedömning, och jag vill framför allt att de ska ha orken att undervisa honom, inte lägga all energi på att serva mig som förälder.

Utskällning

Jag har sett min stressade kollega under flera veckors tid försökt få en elev att göra ett par kompletteringar på prov som han inte har klarat, för att han ska nå G i ämnet. Killen är ovillig, smiter undan, har oftast annat att göra, dyker inte upp till bestämda möten osv. Idag var sista chansen. Kollegan kom en timme tidigare till jobbet, eftersom de bestämt tid. Killen dök inte upp.
Under dagen ser kollegan honom ett par gånger men vill, eftersom killen är känslig och ofta känner sig illa behandlad av lärare, inte pressa honom och ytterligare gnugga in ett eventuellt misslyckande, utan utgår från att han inte har pluggat och alltså inte vill göra kompletteringarna.
På eftermiddagen kommer att argt mail från en förälder som anklagar läraren för att skita i hur det går, inte finnas på plats trots löfte och inte gett killen tillräckligt med chanser. Kollegan ringer då killen på mobilen, han säger att han har lämnat skolan och inte kan komma tillbaka.

Efter flera samtal kommer killen tillbaka, kollegan stannar kvar en timme extra även på eftermiddagen för att hjälpa honom, och medan han står utanför dörren till arbetsrummet och väntar på att läraren ska få med sig materialet ringer hans mamma upp och levererar en utskällning efter noter för att skolan inte ställer upp tillräckligt på hennes son, som under dagen enligt egen utsago "väntade på morgonen, men ingen kom, och sedan har sökt läraren vid ett flertal tillfällen under dagen. Hur kan man lova och sedan inte hålla!? Han är faktiskt förtvivlad, för han hade pluggat så mycket och om bara läraren hade ställt upp hade han helt säkert klarat det! Vilket sätt att svika!"
Jag satt bredvid, såg kollegan krympa ihop men till slut bita ifrån, och gå in till den motvilliga och oärliga eleven och jag kände att den väg skolan har slagit in på i att serva föräldrar och elever kommer det att vara svårt att ta sig ifrån.
Om det någonsin går.

Och då kommer inga lärare med självbevarelsedrift och yrkesstolthet att finnas kvar.

!

För sent

I mötet med chefen i fredags fick jag chans att säga vad jag tycker. Ja, det brukar jag ju aldrig vara rädd för, utan snarare lite obekvämt tvångsmässig i mitt sätt att inte kunna hålla inne med mina åsikter.
Men nu blev jag lyssnad på. Och lovad att få allt det jag tidigare inte fått. Och dessutom få plugga på betald arbetstid för att få min behörighet.
-Hur vill du att din tjänst ska se ut?
Vem som helst skulle jubla för ett sånt erbjudande! Jag skulle också gjort det för ett år sedan.
Men det är för sent nu.
Det är som många små gruskorn som har legat och skavt alldeles för länge och som nu måste hanteras. Men man kan inte läka dem ett och ett. Man måste helt enkelt bort från gruset för att alla ska läka samtidigt. Innan det blir en infektion.

Han bad mig stanna bara ett år till, för att tänka över.
-Jag har tänkt. Undermedvetet. Jag är färdig.

Jag lovade en enda sak: att fundera över att eventuellt behålla min klass i engelska och spanska under det kommande året. Jag får ställa villkoren.
-När behöver ni ha svar?
-När du vill, jag håller platsen öppen för dig tills terminen börjar.

Han bad mig fundera över mer, men jag sa att det inte kommer att hända.

-Men vad ska du göra då?
-Jag vet inte än.
-Men du måste väl ha ett jobb?
-Jo, det har jag ju tänkt mig.

Trodde inte att det skulle bli någon big deal...

...av min uppsägning.
Ja, utöver i mitt eget liv, förstås.
Chefen såg ut att ta det med ro. Han höll inte med om mina argument (att jag inte är den typ av lärare som efterfrågas i den nya organisationen, baserat på ett i mina ögon uselt lönepåslag och tjafs om övertid, bl a), men sa ett par gånger att det ju är varje människas eget val var man vill jobba.
Visserligen vet jag att det kom som en blixt från klar himmel för honom och jag slank in på hans kontor för att boka en tid för att säga det, men då han hade ont om tid sa jag att det tar ju egentligen inte så lång tid, så vi behöver inte boka utan jag kan ju ta det direkt, innan jag springer ner till nästa lektion - jag kommer att säga upp mig.
Ett par frågor, ett par svar. Så. Kort, koncist, klart. Och resten av eftermiddagen gick i ett svep med lektioner, handla, laga mat, åka och sola med Sotlugg...

Sen började telefonen ringa. Och mailen droppa in.

Han hade inte tagit det så coolt alls, utan ringt till min närmaste kollega och förhört sig om mina motiv, chanserna att övertala mig att stanna, visste hon varför, vad skulle jag göra sen, om jag sade upp mig utan att ha ett nytt jobb att gå till måste det väl vara för att jag var upprörd, han tyckte att jag hade låtit arg, visste hon om jag var arg...?

Nej, hon är inte arg, hon är less, nernött under flera års dåligt styre av skolan (den nuvarande har bara varit 1,5 år, innan hade vi två tomtar efter varandra som fick oss alla att se oss om efter skjutvapen eller cyanidkapslar så fort de kom i närheten. Min nästipp nuddade väggen innan den sista slutade). 
Vi är båda trötta på att vara asduktiga lärare, vars klasser alltid har varit de bäst fungerande på skolan, vars föräldrar aldrig hör av sig till rektorn för att vi roddar runt allt så jäkla proffessionellt och aldrig få cred för det för att vi är för intelligenta och självgående för att springa upp till chefen och slå oss för bröstet så fort vi har gjort något bra. 
Hon är trött på fenomenet "ju duktigare du är, desto mer får du jobba" och att det inte syns i lönekuvertet längre och hon är trött på att du lyssnar på en enda mans skvaller när du sätter våra löner eller bedömer oss som arbetskraft och på förnedringen i att behöva tjafsa om timmar av beordrad övertid när vi jobbar flera hela arbetsdagar extra per månad för att få allt att gå ihop, utan att ens prata om det. Trött på att det alltid är de duktiga lärarna som lämnar skolan sist på dagen - timmar efter skolledning och den som egentligen ska låsa skolan, men ändå blir ifrågasatta. 
Trött på att du visionerar om framtiden och snygga lärmiljöer men föreslår att vi, om vi skänker skåpstommar och gångjärn till skolan för att få snyggare i klassrummet, också lägger ut pengar till luckor och en bänkskiva "så ser vi om ni kan få tillbaka dem under nästa budgetår". 
Trött, helt enkelt. 
Inte arg, men trött.
Ja, mycket mer sades där, för samtalet var långt och kollegan ringde upp och berättade när vi var på väg hem från strålningen. Han hade också ringt biträdande rektor och förhört sig om vad hon vet och om det finns något de kan göra för att få mig att stanna. I mailboxen fanns ett mycket bedjande mail om ett möte. Jag övervägde att vänta lika länge som honom med att svara (c:a en halv termin), men kände att det är ju inte riktigt jag, så jag svarade idag att visst kan vi ses.

Han vill att jag ska stanna och att jag ska tänka över hur jag skulle vilja att det såg ut för att jag ska göra det, alltså sätta upp villkor.
Jag har inga villkor, inga som han kan uppfylla. Jag vill att vi alla ska få bättre lön och arbetsvillkor så att vi orkar med våra jobb. Jag vill undervisa mer än jag servar föräldrar. Jag vill att han ska börja svara på mail. Men det kommer inte att få mig att stanna.

Det enda som känns tungt är att lämna mina blivande nior.
Dem hade jag gärna följt hela vägen ut...

Kambodja

Kvällen har tillbringats på ett möte om resan till Kambodja. Jag har för första gången träffat övriga svenska deltagare - ett härligt gäng, som det verkar. Vi har pratat workshops, skolbesök, utbildning (inte bara av blivande lärare, utan av lärarutbildare på deras lärarhögskola också!) och schema och upplägg under tiden där.

Vi hann också prata lite om vad alla ska göra efter arbetets slut, och de flesta verkar stanna några dagar extra för att hinna se mer av Kambodja, Thailand eller (till min glädje inte bara jag!) Vietnam.

Mig lockar ju förstås Vietnam mest, eftersom jag flyger den vägen, men det är klart, Phnom Pen kanske är värt några dagar. Eller den kambodjanska kusten. Jag ska googla på det när jag får en stund över, och se vilket som lockar mest och hur det passar ekonomin.

På tal om ekonomin så finns det ju fortfarande en del smycken här. Bara att höra av sig och beställa. Jag har faktiskt gjort en del nya också, men har inte hunnit fota dem ännu, och inte hinner jag ikväll heller, för nu ska det rättas nationella prov. 

Hör av dig och fråga om det är någon färg du är sugen på, kanske har jag materiel att göra ett av, eller så kanske det redan finns ett färdigt.
Glöm inte att förtjänsten går till ett gott syfte!

Jag ser i alla fall fram emot resan till Kambodja ännu mer nu, ju mer den närmar sig!

:)

Ibland blir det fel

Jag tänkte att jag inte skulle VAB:a idag, utan sitta med på eftermiddagens konferenser.
Senast jag behövde följa Sotlugg på behandling på konferenstid fick jag ett mail från chefen som undrade var jag var. Flera var borta av olika anledningar, men det var bara jag och min närmsta kollega som fick frågan. Dum som jag var kände jag mig dum. Som om jag hade gjort något fel, fast jag faktiskt hade meddelat att jag skulle VAB:a, i riktigt god tid.

Nåväl, idag bestämde jag mig för att INTE missa konferensen.
Jag sköt istället fram Sotluggs behandling till efter min arbetstid och hans träning.
Det slutade med att vi stressade som idioter och ändå inte hann äta middag förrän vid 20.40 ikväll. Då ska hans smörjning egentligen redan vara påbörjad och han ska vara på väg isäng, eftersom han ska upp vid sex imorgon bitti.
Trots att jag t o m lade ett par timmar igår på att förbereda både mellis till Sotlugg att äta innan träningen, en extra fruktsmoothie att ta med i väskan och hela middagen, för att bara behöva värma när vi kom hem idag, blev hela eftermiddagen urusel med stress, blodsockerfall, inga läxor gjorda och sura miner vid smörjningen.
Jag förbannade mig själv för att jag lade fokus på en ohörsam chef istället för på vad som är bäst för Sotlugg. Han somnade strax efter tio och vi hann i alla fall prata en stund innan han försvann in i drömmarnas värld.
Nästa gång följer vi vår plan, bestämde vi, inte någon annans önskemål, som inte har en aning om hur vår tillvaro ser ut.
Vi gör rätt, helt enkelt.

Bokat

Ikväll har jag bokat flygbiljetter till Kambodja. Jag ser verkligen fram emot det äventyret! Jag har fått hela lektionsupplägget skickat till mig från Rick i USA, som jag ska samarbeta med, och jag gillar det. det passar mig och mitt sätt att undervisa perfekt!
Jag kommer att hinna med några dagars sightseeing i Kambodja också, det ser jag också fram emot. Frågan är om jag ska åka ensam eller om det finns någon i den svensk-amerikanska gruppen man kan haka på. Ibland tänker jag att jag kanske borde tänka efter lite mer innan jag fattar beslut. Men sen tänker jag att "äh, det brukar ju gå bra..."

:)

Var sjätte har flytt yrket

Svd.se skriver idag om att var sjätte lärare har lämnat den yrkeskår som det har satsats minst på de senaste decennierna. Vars arbetsuppgifter har ökat och reallöner de facto har sänkts. Vars arbetsbörda har blivit tyngre samtidigt som det ofta påpekas att det är landets, ja t o m världens viktigaste yrke.

Jag har en teori kring vilka som först lämnar sjunkande skepp, de starkaste. De som har kraften och förmågan att göra annat och ser sitt eget värde. Så vem ska då utbilda våra barn? Vem ska se till att Sverige i framtiden har invånare som för vårt land framåt?

10 000 mer i månaden är omöjligt, sägs det. Och ändå räcker det inte med det för att vi ska ha bra lärare i våra skolor. Man behöver dessutom fylla på med fler lärare och annan personal i skolorna, som kan dela på arbetsbördan så att var och en får mindre att göra och mer tid till grunduppdraget: utbildning.
Undrar vad det kommer att kosta.
Och undrar vad det kommer att kosta om man INTE gör det...

För vem lär man?

De sitter bakom mig på bussen, fyra trettonåriga killar från en av klasserna på skolan. De diskuterar högljutt en läxa som de haft till morgonens första lektion. En omläxa, förstår jag.
"Jag läste lite, det var inte så svårt" säger en av killarna. Han är drygt ett huvud kortare än de andra men har den starkaste rösten. Jag känner honom inte men har förstått på konferenser att det tidigare har gått ganska bra för honom i skolan, men att resultaten börjat svaja på senare tid.
"Vaf-n läste du?! Men du var ju sjuk?!"
"Ja, lite. Eller typ, nästan inget."
"Jag läste inget."
"Hon skrev den  inte på nätet, hon får f-n skylla sig själv!"
"Hon kan inte bara skita i att skriva!"
"Hon kommer säga att vi var alla där på lektionen så hon behövde inte skriva på nätet, för alla visste."
"Det spelar ingen roll, hon ska f-n skriva på nätet i alla fall."
"Hennes dator var ju paj då, därför hon sa det på lektionen (Nej, ingen skrivmiss) till alla. Och hon skrev det på tavlan. Och hon sa vi skulle skriva i vår kalender"
"Men hon ska f-n skriva på nätet, annars jag gör inte läxan. Hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, vaf-n alla kommer skriva dåligt och hon får skylla sig själv" säger även en tvärhand hög.

"Ingen vill ju gå in i väggen!"

Den nya tjänstefördelningen kom ut innan långhelgen.
Många tjänster verkar ha utökats utan att man får mer tid för att utföra uppdraget. Man har plockat bort ett par heltidstjänster från "golvet" till andra arbetsuppgifter och dessutom utökat tid i ett par ämnen med sammanlagt ett par tjänster, ungefär.
Men inga personer har satts in på denna tid, utan man har smetat ut tiden över befintlig personal. Någon har fått sin tjänst utökad med 35%, någon annan med 15%. Några har fått tjänster i teoretiska ämnen som innebär att de kommer att träffa och ha kunskaps- och socialt ansvar för över 300 elever under ett år. Elever mellan 12 och 16 år, det absolut tyngsta stadiet att jobba på.

Besvikelse och upprördhet bland redan trötta lärare!
Det pratas om det i alla forum - via mail och telefon, i personalrummet, på konferenser, i korridorerna... Tårar och uppgivenhet i tryggheten med pålitliga kollegor.

"Allt skulle vara lättare om vi hade en större samsyn" säger en kollega. "Om vi hjälptes åt när det blir för tungt och inte bara skjuter ifrån oss ansvaret så att vissa går in i väggen."
Vi har inte tid att ha större samsyn! Vi springer som skållade troll i ekorrhjulet och försöker överleva vår egen vardag. Vi hinner inte prata med varandra, samplanera, tänka på de starka likväl som de svaga medan vi kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan! Vi hinner inte sköta det uppdrag vi är satta att utföra.
Det är så det ser ut idag, tyvärr. Vi tar inte på oss något utöver vår egen redan för stora arbetsbörda.
Vi hjälper inte varandra eller samarbetar som förr, för att hjälpa kollegor som har det tungt.
För vi hinner inte.

Ingen vill ju gå in i väggen! Varken vi som har varit där eller de som sett det hända.

Vissa säger ifrån direkt. Andra vågar inte av rädsla för vad som ska hända med deras tjänster och att det kommer att visa sig i lönekuvertet att de inte är flexibla och vill skolans bästa.
Detta i Sverige i år.
2012.

Länkar här till ett bra inlägg i en ny blogg som blev min favoritläsning så fort jag hittade den. Jag tror att även andra än lärare kan ha glädje av den, särskilt föräldrar till skolbarn.

Guldkorn i ens vardag

När man få lämna tillbaka ett spanskt läsförståelseprov med MVG skrivet i hörnet till en kille som jobbat hårt med strategier men aldrig tidigare nått så högt p g a läs- och skrivsvårigheter.