För vem lär man?

De sitter bakom mig på bussen, fyra trettonåriga killar från en av klasserna på skolan. De diskuterar högljutt en läxa som de haft till morgonens första lektion. En omläxa, förstår jag.
"Jag läste lite, det var inte så svårt" säger en av killarna. Han är drygt ett huvud kortare än de andra men har den starkaste rösten. Jag känner honom inte men har förstått på konferenser att det tidigare har gått ganska bra för honom i skolan, men att resultaten börjat svaja på senare tid.
"Vaf-n läste du?! Men du var ju sjuk?!"
"Ja, lite. Eller typ, nästan inget."
"Jag läste inget."
"Hon skrev den  inte på nätet, hon får f-n skylla sig själv!"
"Hon kan inte bara skita i att skriva!"
"Hon kommer säga att vi var alla där på lektionen så hon behövde inte skriva på nätet, för alla visste."
"Det spelar ingen roll, hon ska f-n skriva på nätet i alla fall."
"Hennes dator var ju paj då, därför hon sa det på lektionen (Nej, ingen skrivmiss) till alla. Och hon skrev det på tavlan. Och hon sa vi skulle skriva i vår kalender"
"Men hon ska f-n skriva på nätet, annars jag gör inte läxan. Hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, vaf-n alla kommer skriva dåligt och hon får skylla sig själv" säger även en tvärhand hög.