Den tid det tar

I går gick vi hem tidigare från Valborgsfesten för att hinna lägga en timme på smörjningen innan Sotlugg blev för trött och därmed mindre samarbetsvillig. Idag gick vi också upp en timme tidigare för att hinna fjälla av, duscha och smörja in, innan man får ringa kompisar kl 10. Man måste ju hinna leka!

Man går igenom olika stadier i barnens liv, där tiden de behöver ens hjälp och tiderna som måste passas minskar genom åren. Spädbarnsstadiet kräver ju en ständig närvaro av förälder, naturligtvis. Sedan kommer en period strax innan dagis då det känns som om man lagar och serverar mat precis hela tiden. Så fort ett mål är uppätet ska det tvättas, bytas, diskas, plockas undan för att strax börja plocka fram igen. Under dagisåren passas tider för hämtning och lämning och under de allra första skolåren tillkommer dessutom hämtning och lämning hos kompisar och sällskap till träningarna. 

Sedan kommer - äntligen! :) - en period av självständighet i slutet av lågstadiet, då barnen själva går till skolan, till träningarna och till och från kompisar. Då får man som förälder plötsligt en massa tid över, och det vänjer man sig snabbt vid. Om man sedan av någon anledning (som psoriasis, t ex) behöver lägga alla de där timmarna igen är det klart att man vänjer sig även vid det. Men inte helt lätt...

Imorgon ska vi till KS för undersökning och behandling. Det kan ta allt mellan 1,5 och tre timmar, beroende på hur det ser ut, om det ska fotograferas och vad som ska behandlas och hur. Sedan ska vi till Sumpan för ljusterapibehandling och på kvällen är det föräldramöte i Sotluggs klass. Jag har själv fått ordna vikarie till jobbet och min tanke har varit att skynda tillbaka för att eventuellt hinna ta sista lektionen och en konferens, men jag känner mer och mer att jag nog ska strunta i det. Det blir bara en press och allt det här är redan så negativt, det behövs inte mer. 

Jag tror jag tar en glass med Sotlugg i solen istället, om det blir tid över.