Trötter

Är lite för trött för att skriva. Och om fem timmar ska jag upp, för att åka och se Angkor Wat i soluppgången. Kvart över fyra går bussen. Det tar inte lång tid att åka dit, en kvart ungefär. Men området är stort och det blir nog många timmar där.

Så istället för att skriva får ni här en länk till mitt senaste inlägg på Pedaggog Stockholm-bloggen.

En Bild bjuder jag också på, från ett skolbesök härom dagen :)

Jag gästbloggar...

...på Pedagog Stockholm. Här skriver jag lite mer om resan hit, till Siem Reap, Kambodja och Teachers Training College.

Trodde inte att det skulle bli någon big deal...

...av min uppsägning.
Ja, utöver i mitt eget liv, förstås.
Chefen såg ut att ta det med ro. Han höll inte med om mina argument (att jag inte är den typ av lärare som efterfrågas i den nya organisationen, baserat på ett i mina ögon uselt lönepåslag och tjafs om övertid, bl a), men sa ett par gånger att det ju är varje människas eget val var man vill jobba.
Visserligen vet jag att det kom som en blixt från klar himmel för honom och jag slank in på hans kontor för att boka en tid för att säga det, men då han hade ont om tid sa jag att det tar ju egentligen inte så lång tid, så vi behöver inte boka utan jag kan ju ta det direkt, innan jag springer ner till nästa lektion - jag kommer att säga upp mig.
Ett par frågor, ett par svar. Så. Kort, koncist, klart. Och resten av eftermiddagen gick i ett svep med lektioner, handla, laga mat, åka och sola med Sotlugg...

Sen började telefonen ringa. Och mailen droppa in.

Han hade inte tagit det så coolt alls, utan ringt till min närmaste kollega och förhört sig om mina motiv, chanserna att övertala mig att stanna, visste hon varför, vad skulle jag göra sen, om jag sade upp mig utan att ha ett nytt jobb att gå till måste det väl vara för att jag var upprörd, han tyckte att jag hade låtit arg, visste hon om jag var arg...?

Nej, hon är inte arg, hon är less, nernött under flera års dåligt styre av skolan (den nuvarande har bara varit 1,5 år, innan hade vi två tomtar efter varandra som fick oss alla att se oss om efter skjutvapen eller cyanidkapslar så fort de kom i närheten. Min nästipp nuddade väggen innan den sista slutade). 
Vi är båda trötta på att vara asduktiga lärare, vars klasser alltid har varit de bäst fungerande på skolan, vars föräldrar aldrig hör av sig till rektorn för att vi roddar runt allt så jäkla proffessionellt och aldrig få cred för det för att vi är för intelligenta och självgående för att springa upp till chefen och slå oss för bröstet så fort vi har gjort något bra. 
Hon är trött på fenomenet "ju duktigare du är, desto mer får du jobba" och att det inte syns i lönekuvertet längre och hon är trött på att du lyssnar på en enda mans skvaller när du sätter våra löner eller bedömer oss som arbetskraft och på förnedringen i att behöva tjafsa om timmar av beordrad övertid när vi jobbar flera hela arbetsdagar extra per månad för att få allt att gå ihop, utan att ens prata om det. Trött på att det alltid är de duktiga lärarna som lämnar skolan sist på dagen - timmar efter skolledning och den som egentligen ska låsa skolan, men ändå blir ifrågasatta. 
Trött på att du visionerar om framtiden och snygga lärmiljöer men föreslår att vi, om vi skänker skåpstommar och gångjärn till skolan för att få snyggare i klassrummet, också lägger ut pengar till luckor och en bänkskiva "så ser vi om ni kan få tillbaka dem under nästa budgetår". 
Trött, helt enkelt. 
Inte arg, men trött.
Ja, mycket mer sades där, för samtalet var långt och kollegan ringde upp och berättade när vi var på väg hem från strålningen. Han hade också ringt biträdande rektor och förhört sig om vad hon vet och om det finns något de kan göra för att få mig att stanna. I mailboxen fanns ett mycket bedjande mail om ett möte. Jag övervägde att vänta lika länge som honom med att svara (c:a en halv termin), men kände att det är ju inte riktigt jag, så jag svarade idag att visst kan vi ses.

Han vill att jag ska stanna och att jag ska tänka över hur jag skulle vilja att det såg ut för att jag ska göra det, alltså sätta upp villkor.
Jag har inga villkor, inga som han kan uppfylla. Jag vill att vi alla ska få bättre lön och arbetsvillkor så att vi orkar med våra jobb. Jag vill undervisa mer än jag servar föräldrar. Jag vill att han ska börja svara på mail. Men det kommer inte att få mig att stanna.

Det enda som känns tungt är att lämna mina blivande nior.
Dem hade jag gärna följt hela vägen ut...

Vad hände med yrket?

En sen natt på en busstation i HuaHin mötte jag Julie, en lärare i English Litterature från USA. Hon lämnade USA för 7 år sedan för att undervisa utomlands, senast tre år i Dubai. "Jag kände att det blev fel. Eleverna hemma var bra men föräldrarna tog för stor plats, ställde för höga krav. Fokus hamnade hela tiden fel." Nu är hon ute på en jorden-runt-resa och funderar på vad hon ska göra när hon kommer tillbaka till USA. Vill hon ens jobba som lärare där?

Hon gick i samma tankar som jag. Yrket var ju roligt en gång! Något att trivas i och vara stolt över.
Känslan när man efter lite klurande kom på hur man skulle nå den där eleven som bara inte hade lyckats lära sig ett visst moment! Glädjen när eleven lyckades! Man funderade på hur man kunde göra ett tråkigt moment lite roligare för att nå fler. Hur man skulle göra saker lättare att förstå. Hur man skulle få den där starka eleven att utvecklas vidare och inte bara luta sig tillbaka, nöjd med att det var ganska lätt.
Nu handlar det om andra saker. Tiden till att fundera på undervisning och enskilda elever finns inte. Det man funderar på och lägger energi på nu är hur man ska formulera sig i de olika dokumenten som ska skrivas. Hur ser man till att ha torrt på fötterna ifall någon kollar upp en.

Den tid som jag tidigare skulle ha lagt på Kalle och att försöka lösa hans svårigheter med att lära sig ett visst moment i språken lägger jag nu på att formulera mig i olika dokument för att hans föräldrar eller någon annan eventuellt ska kunna läsa vad vi i skolan har gjort. Jag kämpar i obetalda timmar för att skriva omdömen om hur det går för Kalle och vad han borde göra för att utvecklas bättre istället för att tillbringa lite mer tid med Kalle själv för att jobba fram ett sätt som fungerar för honom eller eller hela gruppen.
Den tid jag tidigare lade på att utveckla min undervisning, bli ännu bättre, nå ännu fler, få elever att VILJA lära sig mer. Den lägger jag nu på att i olika dokument, skrivna på olika sätt för att alla olika läsare (elever, föräldrar, kollegor, ledning, skolverk, ev granskande journalister) formulera vad jag ska göra och varför. På olika sätt i de olika dokumenten så att de alla ska förstå.
Där jag tidigare i början av varje läsår meddelade till vilken dag i veckan man hade läxa och sedan kontinuerligt varje vecka meddelade exakt vad läxan bestod av måste jag nu fylla i den digitalt för att föräldrarna ska veta exakt vilken läxan är och hur den ska göras. Och har jag missat att fylla i så anser både elever och föräldrar att den inte existerade och därmed kan det inte räknas att den inte var gjord. Som om det inte var kunskaperna som räknades, längre...

Länge har jag funderat på vart min glädje i yrket tog vägen, för jag hade den verkligen förut! Nu vet jag att den försvann i en aldrig sinande ström av dokument att fylla i och i att kontakten med eleverna nu till alltför stor del har bytts ut mot kontakten med föräldrar. Inget ont om föräldrar men jag känner nu att de tar alldeles för stor tid och fokus från sina barn.

Jag tänkte att några veckor borta från undervisning skulle ge mig lust att komma tillbaka, men jag har jobbat lite hela tiden, haft jobbet i bakhuvudet varje dag och min mailbox är full av mail om olika möten och annat som innebär massor av timmars övertid när jag kommer hem. Det enda jag inte har tänkt på är undervisningen...

Jag fortsätter att fundera på vilket yrke jag vill ägna mig åt i framtiden.