Vad hände med yrket?

En sen natt på en busstation i HuaHin mötte jag Julie, en lärare i English Litterature från USA. Hon lämnade USA för 7 år sedan för att undervisa utomlands, senast tre år i Dubai. "Jag kände att det blev fel. Eleverna hemma var bra men föräldrarna tog för stor plats, ställde för höga krav. Fokus hamnade hela tiden fel." Nu är hon ute på en jorden-runt-resa och funderar på vad hon ska göra när hon kommer tillbaka till USA. Vill hon ens jobba som lärare där?

Hon gick i samma tankar som jag. Yrket var ju roligt en gång! Något att trivas i och vara stolt över.
Känslan när man efter lite klurande kom på hur man skulle nå den där eleven som bara inte hade lyckats lära sig ett visst moment! Glädjen när eleven lyckades! Man funderade på hur man kunde göra ett tråkigt moment lite roligare för att nå fler. Hur man skulle göra saker lättare att förstå. Hur man skulle få den där starka eleven att utvecklas vidare och inte bara luta sig tillbaka, nöjd med att det var ganska lätt.
Nu handlar det om andra saker. Tiden till att fundera på undervisning och enskilda elever finns inte. Det man funderar på och lägger energi på nu är hur man ska formulera sig i de olika dokumenten som ska skrivas. Hur ser man till att ha torrt på fötterna ifall någon kollar upp en.

Den tid som jag tidigare skulle ha lagt på Kalle och att försöka lösa hans svårigheter med att lära sig ett visst moment i språken lägger jag nu på att formulera mig i olika dokument för att hans föräldrar eller någon annan eventuellt ska kunna läsa vad vi i skolan har gjort. Jag kämpar i obetalda timmar för att skriva omdömen om hur det går för Kalle och vad han borde göra för att utvecklas bättre istället för att tillbringa lite mer tid med Kalle själv för att jobba fram ett sätt som fungerar för honom eller eller hela gruppen.
Den tid jag tidigare lade på att utveckla min undervisning, bli ännu bättre, nå ännu fler, få elever att VILJA lära sig mer. Den lägger jag nu på att i olika dokument, skrivna på olika sätt för att alla olika läsare (elever, föräldrar, kollegor, ledning, skolverk, ev granskande journalister) formulera vad jag ska göra och varför. På olika sätt i de olika dokumenten så att de alla ska förstå.
Där jag tidigare i början av varje läsår meddelade till vilken dag i veckan man hade läxa och sedan kontinuerligt varje vecka meddelade exakt vad läxan bestod av måste jag nu fylla i den digitalt för att föräldrarna ska veta exakt vilken läxan är och hur den ska göras. Och har jag missat att fylla i så anser både elever och föräldrar att den inte existerade och därmed kan det inte räknas att den inte var gjord. Som om det inte var kunskaperna som räknades, längre...

Länge har jag funderat på vart min glädje i yrket tog vägen, för jag hade den verkligen förut! Nu vet jag att den försvann i en aldrig sinande ström av dokument att fylla i och i att kontakten med eleverna nu till alltför stor del har bytts ut mot kontakten med föräldrar. Inget ont om föräldrar men jag känner nu att de tar alldeles för stor tid och fokus från sina barn.

Jag tänkte att några veckor borta från undervisning skulle ge mig lust att komma tillbaka, men jag har jobbat lite hela tiden, haft jobbet i bakhuvudet varje dag och min mailbox är full av mail om olika möten och annat som innebär massor av timmars övertid när jag kommer hem. Det enda jag inte har tänkt på är undervisningen...

Jag fortsätter att fundera på vilket yrke jag vill ägna mig åt i framtiden.