Bristvaran tid

På något sätt vänjer man sig vid att tillgången på tid krymper.
På jobbet ökar sedan några år  antalet arbetsuppgifter en bit i taget utan att den betalda arbetstiden följer med i utvecklingen och på hemmafronten har det lagts till timmar av smörjning och resor till läkare och solterapibehandling utan att dygnets timmar har blivit fler. På något sätt växer man in i det och gillar läget, eller stannar helt enkelt inte upp och tänker efter. Man märker knappt hur mycket av den egna tiden som försvinner utan funderar mest på hur andra egentligen hinner med allt de faktiskt hinner.
Men ibland slår det en hur det faktiskt ligger till.
Härom veckan fick jag ett intyg från Sotluggs läkare som ska skickas vidare till F-kassan. Där hade hon listat saker som sjukdomer för med sig i extrakostnader och extratid. När jag tittade på den och räknade ihop vad hon skrivit insåg jag att det faktiskt är två hela arbetsdagar per vecka som vi lägger på detta. Jag har tänkt tanken förut, men inte riktigt låtit den sjunka in.
 För mig är det ju bara varannan vecka, men för sotlugg är det varje. Dyrbar lektid som försvinner för en social kille.
Här i Thailand slår det mig vad det är vi tappar under den tiden. Det där normala hänget hemma i köket och soffan, promenader till och från platser för att vi hinner, samtalen om ditt och datt som är både mys och utveckling för en nioåring. Allt det försvinner i stress hit och dit, skynda-på-order, tjat om läxor som måste pressas in på korta stunder och planering av smörjande för att tiden ska räcka till och huden ska hinna torka.
Nu känner jag att vi har hittat tillbaka till de sköna samtalen och myset. Stressen är naturligtvis mindre pga att vi har tid, men också pga det faktum att vi inte måste räkna ut vilken tid vi måste smörja för att sedan kunna ta på kläder eller komma i säng i tid. Man kan gå halvnäck i en halvtimme utan att frysa och utan att behöva skynda till något.
Himmelrike just nu!
Tanken slår mig igen: kanske borde jag gå ner i arbetstid...?