Jag, som är bortskämd (eller ja, det har ju inte kommit gratis...) med att kunna kommunicera med folk vart än jag har rest finner det lite frustrerande att det inte flyter lika lätt här i Thailand. Jag försökte i början med vanlig engelska men den går lite för snabbt och är lite för ordrik för att samtalen ska gå framåt. Nu är jag nere på basnivå och ofta fungerar det. Men inte alltid.
I receptionen igår eftermiddag:
-Internet no working?
-?
-WiFi. No signal. (pekar på mobilen i handen)
-?
(pekar på modemet bakom disken som har alla sina små dioder nersläckta) -No working.
-No. Tumelo (med betoning på u).
-When working? Jag pekar på en låtsasklocka på min handled.
-Tumelo. Han ler brett, lättad över att vi äntligen har förstått varandra.
Jag går därifrån och upprepar det för mig själv. Tumelo...? Tumelo...? Tumelo...? Tumelo...? Tumollow... Tomorrow!!
Utöver missförstånd och annat tycker jag det är oerhört frustrerande att vara så långt ifrån lokalbefolkningen som man blir när man inte kan föra ett någorlunda normalt samtal med de människor man kommer i kontakt med. Som att fråga taxichauffören om saker man ser på vägen, fråga om den lille killen som står bakom expediten i affären är hennes son och hur gammal han är, fråga hotellportieren om han är från orten och om inte, varifrån då...? Små saker som ändå gör att man får veta lite. Nu känns det lite som om man surfar en bit ovanför ytan, utan att riktigt nudda vattnet.
I övrigt har Linlugg anlänt och vi har omlokaliserat oss till HuaHin. Härligt att få tillbringa över en vecka ledig tid med båda mina hjärtan på härliga stränder och i underbart klimat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar