Vägar att gå och väggar att gå in i

Jag fick en läxa av Gurun: 
"Inom de här fem (specificerade) områdena kan du få tio poäng som bäst. Men du får bara ha 45 poäng. Hur gör du?"
Jag tänkte på det, diskuterade och ältade med nära och kära och kom i princip inte fram till något. 
Hur sänker man medvetet kvalitetsnivån på sitt sätt att arbeta eller vara? Hur släpper man prestationskraven? Hur känns det att gå till jobbet och inte vara en av de bästa? Att inte ha helikopterperspektiv? Att inte ha koll på allt? Var ska man välja att bli lite sämre? 


Jag tänkte att mitt val kunde vara att fortfarande vara bland de bästa men kanske i ett mindre krävande yrke och berättade triumferande för Gurun att jag hade kommit fram till något.
Det räckte inte. Jag hade fortfarande inte gjort läxan och livet spann på i samma snabba takt eftersom jag inte hade gjort något för att lösa situationen. 


Det är flera år sedan jag fick läxan och nu när jag tänker på den igen ser jag att jag kanske omedvetet har löst den, utan att lida av att sänka ambitionsnivån. Jag har balans på yrkeslivet för första gången på många år. Delvis för att jag har sagt nej till uppdrag och därmed själv sänkt kraven på mig. Delvis beror det på att jag jobbar på två platser nu, då kan den ena inte kräva lika mycket av mig och jag märker tydligare när den gör det, och kan hantera situationen.

Halvvägs

Men insikten om vad som är viktigt i livet för mig har varit den viktigaste orsaken till att jag nu i större utsträckning jobbar för att leva och inte lever för att jobba längre. Så många runt omkring mig har jobbat för mycket i perioder och blivit brända av det, jag har dragits till den typen av människor - kunniga och intelligenta människor med arbetsmoral, ambitioner och en strävan att komma någonstans i livet.  
Nu verkar vi alla vara i en ålder eller tid då vi omvärderar vårt sätt att leva. Många värderar fritid, familj och vänner högre än yrkesstatusen. Det känns bra!
"Du är halvvägs" sa Gurun. "Mitt i livet, mitt i yrkeslivet och mitt i familjelivet". 
Det är tydligen då man stannar upp och tänker efter.


Ambitioner är ett märkligt behov av att söka makt och förlora frihet sa Filosofen Francis Bacon på sin tid. 
Klok man, även han.