För första gången idag fick jag höra att mitt liv verkar som om det alltid har varit harmoniskt, och som att det är så ordnat och självklart. En fascinerande tanke! Och förhoppningsvis sann idag.
Allt är ju relativt och beror på vad man jämför med.
Ramón de Campoamor skrev på 1800-talet i en dikt
som fastnade i mitt medvetande för många år sedan:
...nada es verdad, ni mentira,
Todo es según el color
del cristal con que se mira.
(Inget är varken sanning eller lögn
allt beror på färgen
på glaset som man ser det igenom.)
Jag har alltid värjt mig för beskrivningar av mitt liv som struligt. "Vi som har haft ett jobbigt liv..." ville en vän kategorisera oss en gång, och jag ville inte hålla med, många har ju och har haft mycket jobbigare liv än mitt. "Om du försöker se ditt liv ur andra människors perspektiv så ser du varför du är utsliten" sa Gurun en gång för många år sedan. Och jag försökte. Men hur ser man sitt liv ur andra människors perspektiv? Man är ju mitt i det och försöker bita ihop och ta sig igenom när det är jobbigt.
 |
| Det man kan göra är att välja färg på glaset man ska se igenom. |
Och det är ju inte så att man kan välja bort det... Man kan omprioritera, välja andra vägar och välja hur man ska förhålla sig till det, men man har ju det liv man har, med bagage och upplevelser som har format en och relationer som fortsätter att göra det.
Och som jag skrivit tidigare så gäller det ju oss alla.
I mina tyngsta perioder blir jag lätt ett offer som "drabbas" av omständigheter och människor, men att vara ett offer tynger ju ännu mer och man blir lätt lite handlingsförlamad eftersom man ändå inte har någon makt.
Det är längesedan det hände nu.
Jag vet att jag har makt över mitt liv. Jag har inte alltid gjort rätt val utifrån förutsättningarna och delar av det har jag kanske slarvat bort, men det är ändå mina val, och de har fört mig till den plats där jag är idag och det är jag nöjd med, så varför skulle jag vara missnöjd med vägen hit? Jag tror också att vi måste lära oss att förlåta oss själva för allt som kunde ha blivit bättre, och minnas att det faktiskt också kunde ha blivit sämre och att vi bara är människor och antagligen har gjort vad vi kunnat och trott vara bäst just då.
Det fantastiska med att nå min "aktningsvärda" ålder är att man inser att det som man tidigare sett som begränsningar och hinder kanske är det som hållit en upprätt och någorlunda inom ramarna.
Och att The only way is up :)
.
