Av flera anledningar och i flera olika situationer har helgen handlat om klarspråk, ärlighet och vem man kan lita på. Både i frågan hur mycket man lovar och sedan inte håller och i hur man uttrycker sig om andra och får dem att framstå i andras ögon, vare sig man menar det eller inte.
Vem blir man själv utifrån löften man ger och sedan håller eller inte håller? Vad gör det en till för människa i andras ögon och hur formas man sedan av andra människors bemötande grundat på det?
Förtroende får man inte, det förtjänar man är väl summan av funderingar och samtal. Intet nytt...
Men hur lätt är det att alltid hålla vad man lovar? Och hur ofta har man inte velat lova saker som någon har velat ha eller önskat, bara för att få glädja där och då, i stunden?
Men hur landar det i den som litar på det man lovar men sen inte infriar? Och vilka egenskaper ger vi människorna runtomkring oss genom att ofta lova men sällan hålla? Hur formar vi t ex våra barn genom att fylla deras barndom med oinfriade löften?
Vissa gånger är jag själv alldeles för feg för att säga sanningen, och för feg för att höra den också. Andra gånger kryper det i mig om jag inte får den ur mig och jag orkar inte linda in orden i vackert språk, utan kräks ur mig det jag vill ha sagt. Och vill ha samma klarspråk tillbaka - så länge det inte sårar i grunden.
Den här helgen har bestått av lite av varje. Jag har talat klarspråk åt ett håll och blandat klarspråk med outtalade tankar och känslor åt ett annat. Det har gett en del, men frustration ligger kvar och skaver för att jag inte sa allt. Får se när jag ska hantera det... Om det ens behövs...
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar