Gränser

Jag är säker på att barn gillar gränser. De är ramar att hålla sig innanför, staket att tryggt luta sig mot. Även ungdomar gillar gränser, även om det är deras uppgift i livet att testa dem och revoltera mot dem. "Du är bra för att du är sträng" är ett omdöme jag ofta fått genom åren.
Och för mig är det självklart att regler är till för att följas, vare sig jag personligen gillar dem eller inte. I alla fall i föräldra- och lärarrollen, där man är en förebild och en vägvisare (i andra roller bryter jag ibland mot dem om de inte riktigt passar mig, eller känns onödiga).

Går någon över gränsen ska det markeras. Om man ofta ser genom fingrarna eller inte markerar tillräckligt tydligt att det var en gräns, vet de ju inte var den går. Och hur ska de då lära sig? Hur ska de då veta? 

Mitt jobb skulle vara så mycket lättare om vi bestämde oss för att alla vuxna, utan undantag, skulle följa de regler vi har. Och inte se genom fingrarna. Och inte låta bli att se. 

För när vi gör det är det inte så att vi är snälla mot eleverna, även om det är det vi tror, utan lata eller fega. 

Vi orkar inte bry oss, helt enkelt. 

Och det är ett svek.