Stelbenthet eller oförstånd?

-Vi har pratat igenom det här och bestämt att han måste gå in på damernas sida när han är här med dig, så att du kan följa med honom in.
-Vadå? Har det hänt något? Jag blir ju lite orolig, förstås, för att han ska ha glömt något, missat något, gjort sig illa, klantat sig på något sätt.
-Nejdå, men vi har pratat om det här och bestämt att så får det bli.
-Men han har ju klarat det i en och en halv månad och det bestämdes ju första gången han kom hit att han alltid skulle gå på herrarnas...? För att han är för stor för damernas.
-Ja, men vi kan inte ta ansvar för honom när du inte kan följa med in.
-Men det kommer inte att gå. Vad ska vi göra då?
-Jo men nu har vi bestämt det här. Vi kan inte ta ansvar.
-Jag kan ta ansvar.
-Någon behöver vara inne med honom.
-Men det har ju gått bra?! Jamen vafan, kan jag få numret till Karolinska då, så kan vi åka dit varannan vecka. Jag får väl gå ner till halvtid på jobbet, helt enkelt (KS stänger två timmar tidigare).
-Fast man kan inte få behandling där varannan vecka och här varannan för vi mäter i olika enheter.
Det där med enheter är väldigt viktigt, för dosen UVB-strålning ökas med sekunder för varje gång och det är naturligtvis väldigt noga att det inte blir fel.
-Nähä, så vi måste åka till KS varje vecka då. Det betyder att vi båda behöver gå ner till halvtid varannan vecka... Kan du ge mig numret eller säga vart jag ska ringa?
-Andra barn går in på damernas.
-Killar på 10 år...?
-Nej, vi har inga andra killar på 10.
-Vem går in där då?
-Vi har inte så många andra barn just nu som får ljusterapi.
-Ni förstår säkert själva att han inte kommer att gå in där. Han är i förpuberteten, det finns inte på världskartan. Varför kan han inte fortsätta gå in själv varannan vecka, jag förstår inte?
-Vi kan inte ta ansvar för honom.
-Men jag sitter ju här, två steg ifrån...? Har det hänt något? Vad kan hända?
-Ni kanske kan prata med honom?
-Det behövs inte, jag vet vad han kommer att säga, men visst kan vi prata.
-Han behöver ju fortsätta behandlingen...
-Ja, men vet du det är inget argument för honom. Han vill inte ha den här behandlingen, för han vill vara hemma och leka istället för att lägga sammanlagt sju timmar i veckan på att åka hit. Han vill inte ha sjukdomen och han tycker redan att det är jobbigt. Han är tio och kommer inte att resonera logiskt kring det här och jag tänker inte tvinga in honom i ett omklädningsrum med en massa nakna kvinnokroppar (som dessutom har svår psoriasis!). Vem ska jag prata med på KS?
-Ja... Jag kan ju titta in till honom (hon går iväg och kommer tillbaka, det tar ca 20 sekunder). Vi kan ju göra så att ni kan komma hit på onsdag igen, så får vi se hur vi kan göra.

Här brister det för mig och jag måste gå in på toa för tårarna börjar rinna och jag orkar inte stå kvar med dem. Så jag grinar lite och sen kommer Sotlugg och vi går och han frågar på vägen hem varför jag är ledsen och jag orkar inte förklara just då och sen blir jag oerhört trött.
Och där är jag nu. Oerhört trött och vill egentligen lägga mig och sova. Som om energin bara sögs ur mig. En liten sak egentligen, men lite av en droppe som fick min tidspressade bägare att rinna över...