...och saknad
Nästan samtidigt en sen försommarkväll i söder och i norr
tisdag 31 maj 2011
söndag 29 maj 2011
Lyckligt lottad mamma
Sotlugg och Linlugg tog mig med på restaurang idag och jag avnjöt en grillad tonfisk med tillika grillad citron och grönsaker samt en fantastiskt god kapriscreme som jag måste ringa och be om receptet på. Jag gillar verkligen färsk tonfisk. Borde köpa hem det oftare!
Förutom den goda maten fick jag också presenter - en hel hudvårdsserie från Kanebo i dubbel reseupplaga med fin liten necessär och Elisabeth Ardens lyxiga 8 hour creme, både originalet, handcreme och ansiktscreme. Lyxigt så det förslår!
Och så fick jag ju glädjen att hänga med mina barn en hel kväll. Den ena lite jobbtrött för kvällen och den andra totalt pladdrig och ovillig att lämna talutrymme åt andra.
Men mysiga!
Och mina!
De är så fina!!
Living well is the best revenge
Mitt liv ur andras perspektiv.
För första gången idag fick jag höra att mitt liv verkar som om det alltid har varit harmoniskt, och som att det är så ordnat och självklart. En fascinerande tanke! Och förhoppningsvis sann idag.
Allt är ju relativt och beror på vad man jämför med.
Ramón de Campoamor skrev på 1800-talet i en dikt
som fastnade i mitt medvetande för många år sedan:
Jag har alltid värjt mig för beskrivningar av mitt liv som struligt. "Vi som har haft ett jobbigt liv..." ville en vän kategorisera oss en gång, och jag ville inte hålla med, många har ju och har haft mycket jobbigare liv än mitt. "Om du försöker se ditt liv ur andra människors perspektiv så ser du varför du är utsliten" sa Gurun en gång för många år sedan. Och jag försökte. Men hur ser man sitt liv ur andra människors perspektiv? Man är ju mitt i det och försöker bita ihop och ta sig igenom när det är jobbigt.
Och det är ju inte så att man kan välja bort det... Man kan omprioritera, välja andra vägar och välja hur man ska förhålla sig till det, men man har ju det liv man har, med bagage och upplevelser som har format en och relationer som fortsätter att göra det.
Och som jag skrivit tidigare så gäller det ju oss alla.
I mina tyngsta perioder blir jag lätt ett offer som "drabbas" av omständigheter och människor, men att vara ett offer tynger ju ännu mer och man blir lätt lite handlingsförlamad eftersom man ändå inte har någon makt.
Det är längesedan det hände nu.
Jag vet att jag har makt över mitt liv. Jag har inte alltid gjort rätt val utifrån förutsättningarna och delar av det har jag kanske slarvat bort, men det är ändå mina val, och de har fört mig till den plats där jag är idag och det är jag nöjd med, så varför skulle jag vara missnöjd med vägen hit? Jag tror också att vi måste lära oss att förlåta oss själva för allt som kunde ha blivit bättre, och minnas att det faktiskt också kunde ha blivit sämre och att vi bara är människor och antagligen har gjort vad vi kunnat och trott vara bäst just då.
Det fantastiska med att nå min "aktningsvärda" ålder är att man inser att det som man tidigare sett som begränsningar och hinder kanske är det som hållit en upprätt och någorlunda inom ramarna.
Och att The only way is up :)
.
För första gången idag fick jag höra att mitt liv verkar som om det alltid har varit harmoniskt, och som att det är så ordnat och självklart. En fascinerande tanke! Och förhoppningsvis sann idag.
Allt är ju relativt och beror på vad man jämför med.
Ramón de Campoamor skrev på 1800-talet i en dikt
som fastnade i mitt medvetande för många år sedan:
...nada es verdad, ni mentira,
Todo es según el color
del cristal con que se mira.
(Inget är varken sanning eller lögn
allt beror på färgen
på glaset som man ser det igenom.)
Jag har alltid värjt mig för beskrivningar av mitt liv som struligt. "Vi som har haft ett jobbigt liv..." ville en vän kategorisera oss en gång, och jag ville inte hålla med, många har ju och har haft mycket jobbigare liv än mitt. "Om du försöker se ditt liv ur andra människors perspektiv så ser du varför du är utsliten" sa Gurun en gång för många år sedan. Och jag försökte. Men hur ser man sitt liv ur andra människors perspektiv? Man är ju mitt i det och försöker bita ihop och ta sig igenom när det är jobbigt.
 |
| Det man kan göra är att välja färg på glaset man ska se igenom. |
Och det är ju inte så att man kan välja bort det... Man kan omprioritera, välja andra vägar och välja hur man ska förhålla sig till det, men man har ju det liv man har, med bagage och upplevelser som har format en och relationer som fortsätter att göra det.
Och som jag skrivit tidigare så gäller det ju oss alla.
I mina tyngsta perioder blir jag lätt ett offer som "drabbas" av omständigheter och människor, men att vara ett offer tynger ju ännu mer och man blir lätt lite handlingsförlamad eftersom man ändå inte har någon makt.
Det är längesedan det hände nu.
Jag vet att jag har makt över mitt liv. Jag har inte alltid gjort rätt val utifrån förutsättningarna och delar av det har jag kanske slarvat bort, men det är ändå mina val, och de har fört mig till den plats där jag är idag och det är jag nöjd med, så varför skulle jag vara missnöjd med vägen hit? Jag tror också att vi måste lära oss att förlåta oss själva för allt som kunde ha blivit bättre, och minnas att det faktiskt också kunde ha blivit sämre och att vi bara är människor och antagligen har gjort vad vi kunnat och trott vara bäst just då.
Det fantastiska med att nå min "aktningsvärda" ålder är att man inser att det som man tidigare sett som begränsningar och hinder kanske är det som hållit en upprätt och någorlunda inom ramarna.
Och att The only way is up :)
.
lördag 28 maj 2011
Finaste!!
Hon bjöd honom på middag och hjälpte honom handla present till kalaset han skulle på på kvällen och följde honom sedan dit i regnet.
Det kändes stort för mig och hade räckt som Mors dagspresent i min bok.
Men det de gjorde var att planera hemligheter tillsammans och jag har fått instruktioner att befinna mig vid Odenplan i morgon vid halv sex på eftermiddagen. Då kommer jag att få veta vilka planer som smitts.
De är så fina, Sotlugg och Linlugg, och när hjärtat svämmar över av kärlek till dem och stolthet över dem slås jag av vilken fantastisk tur jag har. Inte bara det faktum att jag har dem och vi alla är friska och mår bra och klarar oss bra i livet, utan vilka underbara människor de är, på så många sätt.
Kärlek större än störst!
<3
<3
<3
1,2 mil
Det har varit lite si och så med motionerandet i veckan, och jag var ganska långt ifrån målet på minst fem mil per vecka. Idag jobbade jag ifatt lite med en PW på 1.2 mil genom skogen och ligger nu på 4 mil. Alltså återstår en mil att trava i morgon. Hoppas att det inte regnar en massa då...
Konstaterade två saker på vägen genom skogen:
1. När man går i skogen ökas automatiskt takten lite, man andas bättre och kroppen hittar rytmen på ett härligt sätt. Jag märker det inte själv, men Runkeeper talar om för mig att det går snabbare.
2. Jag bor på en underbar plats! Allt som huvudstaden har att erbjuda bara en kvarts bilväg bort och naturen, skogen och vattnet alldeles runt knuten där jag bor. Ibland längtar jag ju efter att flytta in till Söder, men just nu är det så perfekt att bo här och jag njuter av skogen mer än någonsin, bara för att jag hinner. Jag har det oförskämt bra, helt enkelt!
.
Konstaterade två saker på vägen genom skogen:
1. När man går i skogen ökas automatiskt takten lite, man andas bättre och kroppen hittar rytmen på ett härligt sätt. Jag märker det inte själv, men Runkeeper talar om för mig att det går snabbare.
2. Jag bor på en underbar plats! Allt som huvudstaden har att erbjuda bara en kvarts bilväg bort och naturen, skogen och vattnet alldeles runt knuten där jag bor. Ibland längtar jag ju efter att flytta in till Söder, men just nu är det så perfekt att bo här och jag njuter av skogen mer än någonsin, bara för att jag hinner. Jag har det oförskämt bra, helt enkelt!
.
torsdag 26 maj 2011
Vägar att gå och väggar att gå in i
Jag fick en läxa av Gurun:
"Inom de här fem (specificerade) områdena kan du få tio poäng som bäst. Men du får bara ha 45 poäng. Hur gör du?"
Jag tänkte på det, diskuterade och ältade med nära och kära och kom i princip inte fram till något.
Hur sänker man medvetet kvalitetsnivån på sitt sätt att arbeta eller vara? Hur släpper man prestationskraven? Hur känns det att gå till jobbet och inte vara en av de bästa? Att inte ha helikopterperspektiv? Att inte ha koll på allt? Var ska man välja att bli lite sämre?
Jag tänkte att mitt val kunde vara att fortfarande vara bland de bästa men kanske i ett mindre krävande yrke och berättade triumferande för Gurun att jag hade kommit fram till något.
Det räckte inte. Jag hade fortfarande inte gjort läxan och livet spann på i samma snabba takt eftersom jag inte hade gjort något för att lösa situationen.
Det är flera år sedan jag fick läxan och nu när jag tänker på den igen ser jag att jag kanske omedvetet har löst den, utan att lida av att sänka ambitionsnivån. Jag har balans på yrkeslivet för första gången på många år. Delvis för att jag har sagt nej till uppdrag och därmed själv sänkt kraven på mig. Delvis beror det på att jag jobbar på två platser nu, då kan den ena inte kräva lika mycket av mig och jag märker tydligare när den gör det, och kan hantera situationen.
Men insikten om vad som är viktigt i livet för mig har varit den viktigaste orsaken till att jag nu i större utsträckning jobbar för att leva och inte lever för att jobba längre. Så många runt omkring mig har jobbat för mycket i perioder och blivit brända av det, jag har dragits till den typen av människor - kunniga och intelligenta människor med arbetsmoral, ambitioner och en strävan att komma någonstans i livet.
Nu verkar vi alla vara i en ålder eller tid då vi omvärderar vårt sätt att leva. Många värderar fritid, familj och vänner högre än yrkesstatusen. Det känns bra!
"Du är halvvägs" sa Gurun. "Mitt i livet, mitt i yrkeslivet och mitt i familjelivet".
Det är tydligen då man stannar upp och tänker efter.
Ambitioner är ett märkligt behov av att söka makt och förlora frihet sa Filosofen Francis Bacon på sin tid.
Klok man, även han.
"Inom de här fem (specificerade) områdena kan du få tio poäng som bäst. Men du får bara ha 45 poäng. Hur gör du?"
Jag tänkte på det, diskuterade och ältade med nära och kära och kom i princip inte fram till något.
Hur sänker man medvetet kvalitetsnivån på sitt sätt att arbeta eller vara? Hur släpper man prestationskraven? Hur känns det att gå till jobbet och inte vara en av de bästa? Att inte ha helikopterperspektiv? Att inte ha koll på allt? Var ska man välja att bli lite sämre?
Jag tänkte att mitt val kunde vara att fortfarande vara bland de bästa men kanske i ett mindre krävande yrke och berättade triumferande för Gurun att jag hade kommit fram till något.
Det räckte inte. Jag hade fortfarande inte gjort läxan och livet spann på i samma snabba takt eftersom jag inte hade gjort något för att lösa situationen.
Det är flera år sedan jag fick läxan och nu när jag tänker på den igen ser jag att jag kanske omedvetet har löst den, utan att lida av att sänka ambitionsnivån. Jag har balans på yrkeslivet för första gången på många år. Delvis för att jag har sagt nej till uppdrag och därmed själv sänkt kraven på mig. Delvis beror det på att jag jobbar på två platser nu, då kan den ena inte kräva lika mycket av mig och jag märker tydligare när den gör det, och kan hantera situationen.
 |
| Halvvägs |
Nu verkar vi alla vara i en ålder eller tid då vi omvärderar vårt sätt att leva. Många värderar fritid, familj och vänner högre än yrkesstatusen. Det känns bra!
"Du är halvvägs" sa Gurun. "Mitt i livet, mitt i yrkeslivet och mitt i familjelivet".
Det är tydligen då man stannar upp och tänker efter.
Ambitioner är ett märkligt behov av att söka makt och förlora frihet sa Filosofen Francis Bacon på sin tid.
Klok man, även han.
onsdag 25 maj 2011
Heart
You can close your eyes to things you don´t want to see, but you can´t close your heart to things you don´t want to feel.
<3
<3
<3
<3
<3
<3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)