Ibland blir det fel

Jag tänkte att jag inte skulle VAB:a idag, utan sitta med på eftermiddagens konferenser.
Senast jag behövde följa Sotlugg på behandling på konferenstid fick jag ett mail från chefen som undrade var jag var. Flera var borta av olika anledningar, men det var bara jag och min närmsta kollega som fick frågan. Dum som jag var kände jag mig dum. Som om jag hade gjort något fel, fast jag faktiskt hade meddelat att jag skulle VAB:a, i riktigt god tid.

Nåväl, idag bestämde jag mig för att INTE missa konferensen.
Jag sköt istället fram Sotluggs behandling till efter min arbetstid och hans träning.
Det slutade med att vi stressade som idioter och ändå inte hann äta middag förrän vid 20.40 ikväll. Då ska hans smörjning egentligen redan vara påbörjad och han ska vara på väg isäng, eftersom han ska upp vid sex imorgon bitti.
Trots att jag t o m lade ett par timmar igår på att förbereda både mellis till Sotlugg att äta innan träningen, en extra fruktsmoothie att ta med i väskan och hela middagen, för att bara behöva värma när vi kom hem idag, blev hela eftermiddagen urusel med stress, blodsockerfall, inga läxor gjorda och sura miner vid smörjningen.
Jag förbannade mig själv för att jag lade fokus på en ohörsam chef istället för på vad som är bäst för Sotlugg. Han somnade strax efter tio och vi hann i alla fall prata en stund innan han försvann in i drömmarnas värld.
Nästa gång följer vi vår plan, bestämde vi, inte någon annans önskemål, som inte har en aning om hur vår tillvaro ser ut.
Vi gör rätt, helt enkelt.

Bokat

Ikväll har jag bokat flygbiljetter till Kambodja. Jag ser verkligen fram emot det äventyret! Jag har fått hela lektionsupplägget skickat till mig från Rick i USA, som jag ska samarbeta med, och jag gillar det. det passar mig och mitt sätt att undervisa perfekt!
Jag kommer att hinna med några dagars sightseeing i Kambodja också, det ser jag också fram emot. Frågan är om jag ska åka ensam eller om det finns någon i den svensk-amerikanska gruppen man kan haka på. Ibland tänker jag att jag kanske borde tänka efter lite mer innan jag fattar beslut. Men sen tänker jag att "äh, det brukar ju gå bra..."

:)

Var sjätte har flytt yrket

Svd.se skriver idag om att var sjätte lärare har lämnat den yrkeskår som det har satsats minst på de senaste decennierna. Vars arbetsuppgifter har ökat och reallöner de facto har sänkts. Vars arbetsbörda har blivit tyngre samtidigt som det ofta påpekas att det är landets, ja t o m världens viktigaste yrke.

Jag har en teori kring vilka som först lämnar sjunkande skepp, de starkaste. De som har kraften och förmågan att göra annat och ser sitt eget värde. Så vem ska då utbilda våra barn? Vem ska se till att Sverige i framtiden har invånare som för vårt land framåt?

10 000 mer i månaden är omöjligt, sägs det. Och ändå räcker det inte med det för att vi ska ha bra lärare i våra skolor. Man behöver dessutom fylla på med fler lärare och annan personal i skolorna, som kan dela på arbetsbördan så att var och en får mindre att göra och mer tid till grunduppdraget: utbildning.
Undrar vad det kommer att kosta.
Och undrar vad det kommer att kosta om man INTE gör det...

Olika sätt att förlora ett barn

En kollega berättade idag att det som nog är hans största livssorg är att hans dotter slutade prata med honom för flera år sedan, då hon gick på högstadiet och inte har gjort det sedan dess, på vilka sätt han än försökt. Hon har inte heller sagt varför och han kan inte få ur henne vad det beror på.

Vilken underlig känsla det måste vara att bo i samma hus som ett barn som inte pratar med en! 

Vilken sorg!

Det finns olika sätt att förlora sina barn...

För vem lär man?

De sitter bakom mig på bussen, fyra trettonåriga killar från en av klasserna på skolan. De diskuterar högljutt en läxa som de haft till morgonens första lektion. En omläxa, förstår jag.
"Jag läste lite, det var inte så svårt" säger en av killarna. Han är drygt ett huvud kortare än de andra men har den starkaste rösten. Jag känner honom inte men har förstått på konferenser att det tidigare har gått ganska bra för honom i skolan, men att resultaten börjat svaja på senare tid.
"Vaf-n läste du?! Men du var ju sjuk?!"
"Ja, lite. Eller typ, nästan inget."
"Jag läste inget."
"Hon skrev den  inte på nätet, hon får f-n skylla sig själv!"
"Hon kan inte bara skita i att skriva!"
"Hon kommer säga att vi var alla där på lektionen så hon behövde inte skriva på nätet, för alla visste."
"Det spelar ingen roll, hon ska f-n skriva på nätet i alla fall."
"Hennes dator var ju paj då, därför hon sa det på lektionen (Nej, ingen skrivmiss) till alla. Och hon skrev det på tavlan. Och hon sa vi skulle skriva i vår kalender"
"Men hon ska f-n skriva på nätet, annars jag gör inte läxan. Hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, hon får f-n skylla sig själv!"
"Ja, vaf-n alla kommer skriva dåligt och hon får skylla sig själv" säger även en tvärhand hög.

Om psoriasis och Sotluggs dagar

Jag mailade fröken i Sotluggs klass för spridning bland kollegor. Sotlugg vet inte om det, och jag hoppas jag gör rätt som gör det ändå.


Hej!

Det här skriver jag för att ni som jobbar kring Sotlugg ska veta lite om hans sjukdom och hur den påverkar honom och hans vardag.

Psoriasis är inte en hudsjukdom, som man vanligen tror (även vi till för ett halvår sedan). 

Det är en systemsjukdom, en autoimmun sjukdom som gör att kroppen i försvar mot något (man vet ännu inte vad) ger sig på den egna kroppens celler. 

Den syns utanpå i form av utslag, men finns också på insidan i form av inflammationer i lederna och en ökad tendens till depression, bl a. I Sotluggs fall har den hittills bara synts utanpå kroppen, på huden. Utslagen har han över hela kroppen, från hårbotten till fötterna, även inuti öronen. Värst är de på smalbenen och det är också den del som varit mest svårbehandlad hittills. 

Utslagen kommer av att hudens celler, som ska förnyas var 28:e dag, förnyas i 10 ggr så snabb takt som normalt, och hudcellerna ställer sig som ”på kö” eftersom de gamla inte hinner dö och försvinna. Utslagen kliar och blöder ofta, särskilt när aktiviteten i dem är stor, men de smittar aldrig.

Man vet inte varför just Sotlugg fick sjukdomen, men han har ett ärftligt anlag för den och man tror att den har brutit ut av att någon i hans närhet burit på t ex ett halsflussvirus som inte brutit ut hos Sotlugg, men som gav honom psoriasis.

Vi var i Thailand i tre veckor under VT och då påbörjades en läkningsprocess i huden som vi med fortsatt behandling hoppas håller i sig till sommaren, och helst en bit in på hösten.

Sotluggs nuvarande behandling tar 12-15 timmar/vecka och består av att han smörjs morgon och kväll, med mjukgörande salva över hela kroppen och med 4 olika kortisonsalvor beroende på hur utslagen ser ut och var på kroppen de sitter. En till två gånger/ vecka behöver utslag, främst i hårbotten, fjällas av. Då smörjer man med en extra salva på kvällen, går upp extra tidigt på morgonen, kammar/skrapar bort fjällen/döda hudceller och duschar sedan innan man börjar med den vanliga morgonsmörjningen. 

Eftersom Sotluggs psoriasis är så svår och svårbehandlad får han sedan i januari också ljusterapibehandling (UVB-strålning) på Psoriasisförbundet i Sundbyberg 3 ggr/vecka, måndag, onsdag och fredag. I första hand fram till sommarlovet. 

Psoriasis är en sjukdom som blir bättre ju bättre patienten mår psykiskt och fysiskt, så vårt fokus är att han trots de timmar sjukdomen tar ändå ska hinna leka, träna och göra saker han gillar. Det innebär att vi ibland kommer att hämta honom lite tidigare från skolan, för att han ska hinna till fotbollsträningen utan mer stress än normalt. Det innebär också att vi ibland låter läxan vänta eller göras lite slarvigt, för att han ska kunna vara ute lika länge som de andra och leka men ändå hinna sova sina timmar mellan smörjningarna. Nu kommer det förhoppningsvis inte att märkas så mycket i skolan, eftersom det ju också skulle vara en faktor som han skulle må dåligt av - han vill ju gärna att det ska gå bra, och mår bäst när det gör det.

Sotlugg vill inte att jag berättar detta, för han tycker att sjukdomen är jättejobbig och vill att ingen ska veta, men jag tror att det är bättre att vuxna i hans närhet vet vad sjukdomen innebär för honom, och på så vis kanske kan förekomma negativa kommentarer från andra barn. Det är också viktigt att ni vet varför han inte klarar att visa smalbenen (han sveper in sig i sin handduk tills han är inne i duschen efter gympan, t ex), och inte ifrågasätter, vilket man väl normalt kanske gör, att han har långbyxor när det är varmt, et c. Ser ni att han har hudflagor i håret får ni gärna diskret säga till eller borsta bort innan kompisarna hinner undra.

Eftersom han upplever att han är ganska ensam i världen i detta vore det också bra om ni vet om någon, barn eller vuxen, på skolan som har psoriasis och är öppen med det, lite diskret kan nämna det någon gång för honom.

Det är också viktigt att Sotuggs äter bra mat, med så lite gifter som möjligt, och där är ju skolmaten ett problem. Men den vet jag att ni inte kan påverka, så i den frågan vänder jag mig till högre ort :)

Hör gärna av er om ni har frågor.

Vänligen

...

"Ingen vill ju gå in i väggen!"

Den nya tjänstefördelningen kom ut innan långhelgen.
Många tjänster verkar ha utökats utan att man får mer tid för att utföra uppdraget. Man har plockat bort ett par heltidstjänster från "golvet" till andra arbetsuppgifter och dessutom utökat tid i ett par ämnen med sammanlagt ett par tjänster, ungefär.
Men inga personer har satts in på denna tid, utan man har smetat ut tiden över befintlig personal. Någon har fått sin tjänst utökad med 35%, någon annan med 15%. Några har fått tjänster i teoretiska ämnen som innebär att de kommer att träffa och ha kunskaps- och socialt ansvar för över 300 elever under ett år. Elever mellan 12 och 16 år, det absolut tyngsta stadiet att jobba på.

Besvikelse och upprördhet bland redan trötta lärare!
Det pratas om det i alla forum - via mail och telefon, i personalrummet, på konferenser, i korridorerna... Tårar och uppgivenhet i tryggheten med pålitliga kollegor.

"Allt skulle vara lättare om vi hade en större samsyn" säger en kollega. "Om vi hjälptes åt när det blir för tungt och inte bara skjuter ifrån oss ansvaret så att vissa går in i väggen."
Vi har inte tid att ha större samsyn! Vi springer som skållade troll i ekorrhjulet och försöker överleva vår egen vardag. Vi hinner inte prata med varandra, samplanera, tänka på de starka likväl som de svaga medan vi kämpar för att hålla huvudet ovanför vattenytan! Vi hinner inte sköta det uppdrag vi är satta att utföra.
Det är så det ser ut idag, tyvärr. Vi tar inte på oss något utöver vår egen redan för stora arbetsbörda.
Vi hjälper inte varandra eller samarbetar som förr, för att hjälpa kollegor som har det tungt.
För vi hinner inte.

Ingen vill ju gå in i väggen! Varken vi som har varit där eller de som sett det hända.

Vissa säger ifrån direkt. Andra vågar inte av rädsla för vad som ska hända med deras tjänster och att det kommer att visa sig i lönekuvertet att de inte är flexibla och vill skolans bästa.
Detta i Sverige i år.
2012.

Länkar här till ett bra inlägg i en ny blogg som blev min favoritläsning så fort jag hittade den. Jag tror att även andra än lärare kan ha glädje av den, särskilt föräldrar till skolbarn.