Hur får man ihop det?

Det är tisdag imorgon.
Vi går upp vid sex och går hemifrån 07.10, Sotlugg till fritids och jag till bussen mot jobbet i stan.
Vid elva tar jag tuben därifrån till den andra skolan, den som ligger här. Jag jobbar till 15.15, avslutar, packar ner det jag behöver ha med mig hem och går för att hämta Sotlugg på fritids.
Klockan 16 är vi hemma, jag lagar mat, vi äter och vid halv sex går vi tillbaka till mitt jobb för ett föräldramöte. Sotlugg gör läxor ensam och leker med sin iPad i tre timmar medan jag har föräldramöte och pratar om tonåringar och alkohol. Sen går vi hem.
Vid 21.30 är vi hemma och det är dags att fjälla av, smörja och få på pyjamas. Har vi tur är Sotlugg isäng före halv elva. Då ska jag dammsuga badrummet och torka bort alla fjäll innan jag efterarbetar dagens lektioner och planerar för onsdagens.
För då börjar det om.
Men den dagen är inte lika sen, då slutar jag vid fem, vi åker iväg för UVB-strålningen och är hemma vid sju. Då blir det middag, gå igenom de läxor han fick göra på egen hand kvällen innan, dusch, smörjning och isäng. Förhoppningsvis strax efter nio om vi är effektiva. Då efterarbetar jag den dagens lektioner och planerar för nästa.
Och den har bara tre! :)

Stelbenthet eller oförstånd?

-Vi har pratat igenom det här och bestämt att han måste gå in på damernas sida när han är här med dig, så att du kan följa med honom in.
-Vadå? Har det hänt något? Jag blir ju lite orolig, förstås, för att han ska ha glömt något, missat något, gjort sig illa, klantat sig på något sätt.
-Nejdå, men vi har pratat om det här och bestämt att så får det bli.
-Men han har ju klarat det i en och en halv månad och det bestämdes ju första gången han kom hit att han alltid skulle gå på herrarnas...? För att han är för stor för damernas.
-Ja, men vi kan inte ta ansvar för honom när du inte kan följa med in.
-Men det kommer inte att gå. Vad ska vi göra då?
-Jo men nu har vi bestämt det här. Vi kan inte ta ansvar.
-Jag kan ta ansvar.
-Någon behöver vara inne med honom.
-Men det har ju gått bra?! Jamen vafan, kan jag få numret till Karolinska då, så kan vi åka dit varannan vecka. Jag får väl gå ner till halvtid på jobbet, helt enkelt (KS stänger två timmar tidigare).
-Fast man kan inte få behandling där varannan vecka och här varannan för vi mäter i olika enheter.
Det där med enheter är väldigt viktigt, för dosen UVB-strålning ökas med sekunder för varje gång och det är naturligtvis väldigt noga att det inte blir fel.
-Nähä, så vi måste åka till KS varje vecka då. Det betyder att vi båda behöver gå ner till halvtid varannan vecka... Kan du ge mig numret eller säga vart jag ska ringa?
-Andra barn går in på damernas.
-Killar på 10 år...?
-Nej, vi har inga andra killar på 10.
-Vem går in där då?
-Vi har inte så många andra barn just nu som får ljusterapi.
-Ni förstår säkert själva att han inte kommer att gå in där. Han är i förpuberteten, det finns inte på världskartan. Varför kan han inte fortsätta gå in själv varannan vecka, jag förstår inte?
-Vi kan inte ta ansvar för honom.
-Men jag sitter ju här, två steg ifrån...? Har det hänt något? Vad kan hända?
-Ni kanske kan prata med honom?
-Det behövs inte, jag vet vad han kommer att säga, men visst kan vi prata.
-Han behöver ju fortsätta behandlingen...
-Ja, men vet du det är inget argument för honom. Han vill inte ha den här behandlingen, för han vill vara hemma och leka istället för att lägga sammanlagt sju timmar i veckan på att åka hit. Han vill inte ha sjukdomen och han tycker redan att det är jobbigt. Han är tio och kommer inte att resonera logiskt kring det här och jag tänker inte tvinga in honom i ett omklädningsrum med en massa nakna kvinnokroppar (som dessutom har svår psoriasis!). Vem ska jag prata med på KS?
-Ja... Jag kan ju titta in till honom (hon går iväg och kommer tillbaka, det tar ca 20 sekunder). Vi kan ju göra så att ni kan komma hit på onsdag igen, så får vi se hur vi kan göra.

Här brister det för mig och jag måste gå in på toa för tårarna börjar rinna och jag orkar inte stå kvar med dem. Så jag grinar lite och sen kommer Sotlugg och vi går och han frågar på vägen hem varför jag är ledsen och jag orkar inte förklara just då och sen blir jag oerhört trött.
Och där är jag nu. Oerhört trött och vill egentligen lägga mig och sova. Som om energin bara sögs ur mig. En liten sak egentligen, men lite av en droppe som fick min tidspressade bägare att rinna över...

Ett lyft...?

Måndag morgon. Jag står vid diskbänken iklädd trosor och T-shirt och mäter upp kaffe. Sotlugg sitter bakom mig vid köksbordet och dricker smoothie.
-Är du trött?
-Nej. Måndagmorgon och trist väder så jag har ju haft piggare stunder, men inte tröttare än vanligt. Hurså?
-Du ser lite trött ut.
-Gör jag?
-Din rumpa ser lite trött ut i alla fall.
-...

Vikarier

Den har gått runt några varv på nätet. Så många, verkar det som, så att jag inte hittar ursprunget till den. Men den är bra och tänkvärd, så jag publicerar den igen.
Om ni vet vem som är upphovsman/kvinna till den, så berätta gärna så att rätt person får cred.

Ett genialiskt sätt att spara pengar i skolan är att inte sätta in lärare. Om en lärare blir sjuk skall ingen vikarie tillsättas första dagen, utan annan personal ska titta till klassen.

Förslaget är så bra att det borde genomföras även i lokaltrafiken. När en busschaufför blir sjuk, kan ju en kollega till honom hoppa in och köra två bussar. Han kan ju springa mellan bussarna och köra fram dem ett stycke i taget. Att passagerarna under tiden tycker att det går väldigt långsamt framåt gör väl inte så mycket. De är ju bara passagerare. Och nästa dag kommer någon annan och kör bussen, och han kan ju vara riktigt duktig fast han inte har körkort för buss.

En annan härlig utväg är ju att passagerarna själva hjälps åt att köra bussen. Alla människor vet ju, hur man kör en buss, för alla har ju åkt buss. I bästa demokratisk ordning kan man fastställa, vart man ska åka och vilken väg man ska köra, vilken hastighet man ska hålla och när man ska stanna. Att man under tiden inte når sitt mål och kan göra sin insats i samhället betyder intet mot att man fått vara med om att i gemenskap med andra människor fatta beslut. Kan barnen i skolan, kan vi i bussen!

Skulle det trots allt uppstå problem i bussen och skulle någon sakna den trygga färden under den vanliga chaufförens ledning, kan man väl hitta på lite fria aktiviteter. Man kan spela kort och schack. Någon kan kanske berätta en festlig historia. På så sätt glömmer man kanske, varför man sitter i bussen.

Det som duger åt barnen i skolan måtte väl duga åt en passagerare i en buss?

Vad hände med yrket?

En sen natt på en busstation i HuaHin mötte jag Julie, en lärare i English Litterature från USA. Hon lämnade USA för 7 år sedan för att undervisa utomlands, senast tre år i Dubai. "Jag kände att det blev fel. Eleverna hemma var bra men föräldrarna tog för stor plats, ställde för höga krav. Fokus hamnade hela tiden fel." Nu är hon ute på en jorden-runt-resa och funderar på vad hon ska göra när hon kommer tillbaka till USA. Vill hon ens jobba som lärare där?

Hon gick i samma tankar som jag. Yrket var ju roligt en gång! Något att trivas i och vara stolt över.
Känslan när man efter lite klurande kom på hur man skulle nå den där eleven som bara inte hade lyckats lära sig ett visst moment! Glädjen när eleven lyckades! Man funderade på hur man kunde göra ett tråkigt moment lite roligare för att nå fler. Hur man skulle göra saker lättare att förstå. Hur man skulle få den där starka eleven att utvecklas vidare och inte bara luta sig tillbaka, nöjd med att det var ganska lätt.
Nu handlar det om andra saker. Tiden till att fundera på undervisning och enskilda elever finns inte. Det man funderar på och lägger energi på nu är hur man ska formulera sig i de olika dokumenten som ska skrivas. Hur ser man till att ha torrt på fötterna ifall någon kollar upp en.

Den tid som jag tidigare skulle ha lagt på Kalle och att försöka lösa hans svårigheter med att lära sig ett visst moment i språken lägger jag nu på att formulera mig i olika dokument för att hans föräldrar eller någon annan eventuellt ska kunna läsa vad vi i skolan har gjort. Jag kämpar i obetalda timmar för att skriva omdömen om hur det går för Kalle och vad han borde göra för att utvecklas bättre istället för att tillbringa lite mer tid med Kalle själv för att jobba fram ett sätt som fungerar för honom eller eller hela gruppen.
Den tid jag tidigare lade på att utveckla min undervisning, bli ännu bättre, nå ännu fler, få elever att VILJA lära sig mer. Den lägger jag nu på att i olika dokument, skrivna på olika sätt för att alla olika läsare (elever, föräldrar, kollegor, ledning, skolverk, ev granskande journalister) formulera vad jag ska göra och varför. På olika sätt i de olika dokumenten så att de alla ska förstå.
Där jag tidigare i början av varje läsår meddelade till vilken dag i veckan man hade läxa och sedan kontinuerligt varje vecka meddelade exakt vad läxan bestod av måste jag nu fylla i den digitalt för att föräldrarna ska veta exakt vilken läxan är och hur den ska göras. Och har jag missat att fylla i så anser både elever och föräldrar att den inte existerade och därmed kan det inte räknas att den inte var gjord. Som om det inte var kunskaperna som räknades, längre...

Länge har jag funderat på vart min glädje i yrket tog vägen, för jag hade den verkligen förut! Nu vet jag att den försvann i en aldrig sinande ström av dokument att fylla i och i att kontakten med eleverna nu till alltför stor del har bytts ut mot kontakten med föräldrar. Inget ont om föräldrar men jag känner nu att de tar alldeles för stor tid och fokus från sina barn.

Jag tänkte att några veckor borta från undervisning skulle ge mig lust att komma tillbaka, men jag har jobbat lite hela tiden, haft jobbet i bakhuvudet varje dag och min mailbox är full av mail om olika möten och annat som innebär massor av timmars övertid när jag kommer hem. Det enda jag inte har tänkt på är undervisningen...

Jag fortsätter att fundera på vilket yrke jag vill ägna mig åt i framtiden.

Frustration

Jag har c:a 50 elevomdömen kvar att skriva av 164 och tiden rinner iväg, de ska vara klara imorgon kl 06:00 svensk tid. Ungefär 500 minuters arbete kvar  och jag vet inte riktigt hur jag ska få till det. Nu har jag tagit med mig datorn till poolen och försöker skriva här, men det går långsammare när man inte kan fokusera till 100%.
Sotlugg vill bada och att jag ska vara i poolen med honom. Jag blir frustrerad och fräser att han ju måste vara i solen. Men egentligen kan han lika gärna vara i vattnet, det är lika bra. Egentligen handlar det om att jag är stressad över omdömena och vill upp ur poolen för att beta av dem. Vi är på en rehabresa, försäkringskassan betalar min lön under den här tiden. Skolan betalar inget. Det är där min frustration borde ligga. Att jag har jobbat någon timme ungefär varannan dag fast jag inte borde. Men ändå inte har möjlighet att låta bli för jobbet måste göras.

Här har en läsare av Johan Kants blogg satt ord på en mycket stor del av anledningen till att jag känner att det är dags att byta karriär.

Romantisk middag... ;)

Igår åt vi middag på en thairestaurang alldeles runt hörnet. Men Sotlugg var sugen på att gå till restaurangen på "vår" strand eftersom han såg hur de drog ut lampor och ställde ut bord och stolar när vi gick därifrån på eftermiddagen, så vi gick dit för efterrätten som han hade blivit lovad.
En styck friterad glass och ett glas vitt intogs alltså med fötterna i den svala sanden, i skenet av fullmånen och kulörta lyktor och till ljudet av vågornas stillsamma skvalp mot strandkanten.

Synd bara att jag inte har en kamera som gör det hela rättvisa. Dags att spara ihop till en likadan som jag gav Linlugg i födelsedagspresent, tror jag!