En sticka nostalgi

Fyra års minnen i fotoform, lagrade på en 8 Gig:s ljusblå

USB-sticka har varit försvunna i över tre år. 

Idag dök de upp i botten av en låda med gamla 

papper och tidningar som sorterades ut till soprummet.

Lyckan var total! 

Flera timmar av dagen har ägnats åt nostalgi och tillbakablickar.
Så mycket roligt, så många fina ögonblick att bli påmind om. Så mycket man har gjort och så mycket som har hänt på de här åren.

Och samtidigt gav det en massa anledning till eftertanke. 

Vad har man gett upp på vägen? Varför? 

Vad har man vunnit? Hur? 

Vad står man i för relation till de människor man har närmast? Vilken relation vill man ha till dem?

Hur kan man komma så nära vissa människor och sedan känna sig så främmande med tiden? 

Vissa kommer man alltid att känna nära samhörighet med, trots att vatten rinner under broarna. Hur kommer det sig?

Åter många frågor. Fortfarande inga svar. 

Än... 

:)

Bagage och styrkor

På en otroligt trevlig tjejkväll igår träffade jag åter en samling kvinnor som jag verkligen gillar.
Samtalen under kvällen rörde adoptioner, kända/okända föräldrar, barn med och utan diagnoser, sjukhusvistelser och tilltron respektive misstron mot svensk sjukvård, liv och död och relationer till släkt och familj. Ja, och så en del vin, mode och resor också, förstås :)
En av tjejerna var ny i sällskapet och slogs av vilka fantastiska människor och livsöden som samlats på en och samma plats denna kväll och hur mycket vi, var och en, varit med om genom livet.
Jag har upplevt det tidigare under en kväll runt en väns köksbord med en massa gott att äta och dricka och ännu mer skönt prat. Den kvällen pratade vi om alkoholiserade exmän och fäder, exmän som slagit och exmän och mödrar som dött. Att uppfostra barn ensam eller i ett dysfunktionellt förhållande. Bland mycket annat. Den kvällen summerade en av vännerna med :"Så otroligt mycket styrka och erfarenhet som fanns samlat runt det bordet ikväll träffar man nog aldrig på på en gång."

Men jag tänker att man gör det. Ofta. Särskilt när man kommit upp i den här åldern, då vi har både föräldrar, syskon, nära vänner, partners (ex- och nuvarande) och barn med oss på resan genom livet.

Varje gång man skrapar på den sociala ytan och kommer närmare människor får vi veta lite om deras bagage, det som man inte bär runt synligt. Och ja, jag håller med: det finns fantastiskt många starka och kompetenta människor därute, som bär på minnen och erfarenheter som gjort dem till de de är och till människor att lära av. Och det som slår mig mest när man får lära känna människan under ytan är hur mycket vi faktiskt klarar. Hur många motgångar vi faktiskt kan ta oss igenom och komma ut hela på andra sidan. Ibland förändrade, oftast utvecklade och med lite större ödmjukhet och inlevelseförmåga, men i princip alltid hela - förr eller senare.
Och det inger en liten känsla av trygghet, för man förstår att vi antagligen kommer att klara vad livet ställer i vår väg.
På ett eller annat sätt och med lite hjälp av våra vänner.