Ligger på golvet i en gympahall och lyfter höfterna mot taket samtidigt som jag kniiiper och sträcker ett ben i taget rakt ut, parallellt med golvet. I högtalarna sjunger Diana Ross om sin förkärlek för muskulösa män.
Jag tänker tillbaka till det året då låten släpptes och jag gick på högstadiet. Jag avskydde både genren och låten. Dessutom var det den absolut töntigaste text jag hört!! Hur kunde hon stöna fram att hon ville ha muskler?? Vem ville det...?!
Nu, när jag har lagt ner rumpan på mattan och stönande gör sit-ups med en redan öm mage och svetten rinnande inser jag: jag gör ju det.
Nästan 30 år senare förstår jag vad hon menar och håller till min förvåning till fullo med. Jag gillar män med muskler. Inte anabolstinna, dörrvakter av släpp-kylskåpet-typen, men starka, välbyggda män med breda axlar. Some strong man to hold on to.
Undrar om det är en åldersgrej...?
I så fall är det ju jäkligt korkat att börja gilla muskler när man själv har nått en ålder då kroppen knappast är byggbar längre. Och då den dessutom under många år har utsatts för graviditeter, barnafödande, en jäkla massa stress och annat slitage som placerar den väldigt lågt på attraktionsskalan ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar