Vi får åka!

Idag ringde Försäkringskassan och sade att jag får ta ut tillfällig föräldrapenning om vi åker utomlands! En stor sten lyftes från mina axlar! Så fort jag har rättat färdigt kvällens bunt ska jag surfa på resor, solsäkerhet och priser. Så himla skönt!!
Sotluggs pappa ringde när jag satt ensam kvar på jobbet. Han hade varit med på UVB-strålningen för första gången. Jag tar ju ivrigt (ibland alltför ivrigt) reda på allt jag kan om allt som händer mig, så jag har ju hela tiden målat upp skräckscenarier inuti mitt eget huvud kring hur Sotluggs sjukdom kommer att utvecklas, men för pappan gick det upp ett ljus idag när han fick följa med in i omklädningsrummet på solningen (dit får jag inte gå).
"Det var som om jag såg hans framtid när jag såg de där vuxna männen, gamlingarna med förstörd hud. Är det så han ska ha det!? Hela livet?!" Hans röst bröts och han fick mig att gråta också, där vid skrivbordet.
"Hur ska jag orka hålla mig stark inför honom om jag själv tycker att det är så hemskt?"
Ja, jo... Jag vet inte... Man bara gör, helt enkelt. För att man inte kan smitta honom med sina tankar. Och man fortsätter att hoppas att det inte blir värre än så här och att det snart blir bättre. Att solen hjälper.
Tänk om han har rätt när han säger att jag inte ska ha för höga förhoppningar om en solresa.
"Du kommer att bli helt sänkt om det inte hjälper. För då har vi provat allt."
Inte hjälper...?
Provat allt...?
Klart det hjälper.
Klart vi inte har provat allt.