2012 till handlingarna

2012 blev ett förändringarnas år, mycket positivt och spännande, men också en del jobbiga inslag. 

Våren präglades av de många resorna till och från UVB-strålningen med Sotlugg, den tid det tog och den press den lade över allas vår tillvaro. Mycket kraft gick åt till att fundera ut hur vi skulle få tillvaron att fungera om vår vardag skulle fortsätta att se ut som den gjorde då, läsa och försöka förstå sjukdomen och försöka hitta alternativa behandlingsmetoder. Som tur var fanns de sanna vännerna där, som hjälpte till att söka lösningar och lyssnade på mitt ältande när det nu blev min tur att behöva dem.

De fanns också där och stöttade mig i beslutet och delade min glädje över vårens två stora äventyr: att säga upp mig på jobbet efter 15 år, och att resa till Kambodja för att arbeta som volontär på lärarhögskolan i Siem Reap. 

Nu blev inte uppsägningen 100%-ig eftersom jag behöll min klass deras sista läsår på högstadiet, och det var jag glad för i Kambodja, där jag återupptäckte glädjen i att undervisa. Så det föll sig som så att jag stod med en fot kvar i yrket samtidigt som jag började i ett nytt och spännande. Jag är glad att jag tog de stegen som krävdes för förändring, trots att det alltid är tryggast att stanna i det invanda. Det känns som om 2012 innebar mer utveckling för personlig del än vad flera av de föregående åren innehållit tillsammans.

Årets resor innehöll också nyheter. Tre nya länder lades till listan: Thailand, Kambodja och Albanien. Utöver dem blev det även London, Grekland och Mallorca och återträffar med ytterligare en kär gammal vän. 

Och i skrivande stund sitter jag på Teneriffa efter en vecka på Gran Canaria. 

Ältande med vännerna ledde mig fram till att det är bättre att jag jobbar över alla de där timmarna som annars skulle ha lagts på att åka till UVB-strålningen och tar med mig Sotlugg till den riktiga solen istället. Så jul och nyår har tillbringats här och vi har samtidigt passat på att se oss omkring på öarna, jag Sotlugg och Linlugg. Julafton tillbringade vi på Gran Canaria, sedan tog vi flyget övet till Teneriffa och tillbringade fem dagar vid Lagos Maritianes i Puerto de la Cruz. Det nya året firades in i Costa del Silencio och om fyra dagar åker vi härifrån för att se La Cabalgata de Reyes i Las Palmas, och tillbringa en natt där innan vi flyger hem till Sverige igen. 

Även det nya året har alltså börjat bra, och jag hoppas att det fortsätter så och blir minst lika givande som det förra.

Färger gör mig glad!

Äntligen fick jag tummen ur och köpte målardukar!
Jag har varit sugen på att måla hela hösten men det har inte blivit av förrän nu.
Livet som bara en väldigt liten del lärare gör att mycket lust återkommer.
Lust som begravdes under tjocka lager av stress förr men som nu har skakat dem av sig och klivit fram i ljuset igen.
Jag som trodde det var åldern...

Om vänskap, på sätt och vis

"Jag är egentligen emot den här typen av tillställningar för  när jag var singel under åtta år blev jag aldrig bjuden och jag tycker det är exkluderande" säger den tidigare bästa vännen angående en social tillställning för par i medelåldern som går av stapeln i vårt område varje år. "Men nu har vi varit med i två år och det är i alla fall himla trevligt."
"Dessutom stör det mig att min bror har börjat höra av sig nu när jag är gift, och vill göra saker. Det ville han aldrig när jag var singel. När man var singel blev man aldrig inbjuden till par eller andra vänner än singlar. Som att man inte dög då, men nu går det bra när man har en man."
"Ja, det är väl så för vissa, att par helst umgås med par." försöker jag försiktigt.
"Ja, men det borde ju inte va så. Man borde ju kunna umgås ändå."
"Ja, vissa av oss kan ju det..."
"Men singlar umgås ju mest med singlar."
"För att de inte blir bjudna av de andra...?"

"Men ni två umgicks ju jättemycket förut, nu har jag inte sett dig häromkring på jättelänge" säger en granne i sällskapet med en nick mot mig.
"Nä..." säger jag.
"Nej, jag hinner inte umgås längre," säger väninnan "jag hinner ju knappt med familjen."


...

Små sociala dilemman

Jag pratar med min kollega från grundskolan i telefon och vi konstaterar båda att helgen innehöll små dilemman i sociala sammanhang. Man är lärare och med det i andras ögon alltid en representant för sin skola.

För kollegans del handlade det om att hon träffade en förälder till en elev och hamnade i skolprat på en fest. Det brukar vara rätt OK för henne att prata jobb på fester, men när man är mentor och lärare för eleven vars förälder, som man tidigare bara träffat i skolsammanhang, efter några glas vin gärna vill prata om sitt barns prestationer och ens förtjänster som lärare blir det lite obekvämt.

För egen del träffade jag en förälder till yngre elever på skolan, bland annat en som gått i en mycket stökig klass som kanske inte har skötts så bra. Det har inte varit i "min" del av skolan och jag vet inte mycket om det, mer än lite korridorsnack som jag hört och som har gett mig känslan av en blandning av klantigt bemötande från skolans sida, häxjakt från föräldrars och en grupp väldigt okontrollerade barn. Men jag är inte insatt.

Men då blir jag alltså representant för skolan, och detta dessutom i ett sällskap där jag har sagts ta för mycket plats, bland annat med jobbprat. Jag försöker styra över samtalet på annat men lyckas inte och känner att om jag åtminstone svarar på frågorna, markerar att jag inte vet och sedan försöker prata om annat kan vi korta ner det. Det lyckas inte heller riktigt så snabbt som jag hade velat och till slut känner jag att jag blir väldigt kort i tonen mot denna, för mig dittills främmande, kvinna som bara vill vara trevlig och prata om ett gemensamt ämne - som man ju gör när man i sociala sammanhang möter nya människor. 

Så är det att vara lärare där man bor. "Alla" vet vem man är och har åsikter om ens jobb, ens arbetsplats, ens kollegor, skolpolitik et c. 

Oftast är det helt OK, ibland t o m trevligt, och man brukar kunna vara trevlig mot folk, men efter kritiken tidigare tänkte jag att jag anpassar mig och försöker avstyra. Resultatet blev ett väldigt klumpigt (från min sida) samtal där jag varken kunde representera min skola eller mig själv. Och antagligen dessutom framstod som bitsk och tråkig - inte heller det den bild jag vill ha eller ge av mig själv.

Och under gårdagen irriterade det mig. Inte för att jag gillar att prata jobb på fester, det har jag aldrig gjort. Men jag gillar heller inte känslan av att inte kunna prata om vad jag vill. 

Så kanske är det som jag sade till kollegan: man får låta bli att festa där man bor och jobbar...

Vilket kanske minskar ens möjligheter till fest, men kanske också vidgar ens vyer lite.

:((:

Vad gör man när man inte jobbar...

...på en söndag?
Terminen är igång, och så även mitt "nya liv". Tisdag och torsdag förmiddag på gymnasieskolan i stan och samma eftermiddagar på grundskolan härute. Måndag, onsdag och fredag på nya jobbet: utbildning i svenska på företag. Jag har hunnit träffa en av mina elever där, och det var en helt ny känsla. Att sitta med en intresserad och välutbildad människa i ett konferensrum är inte samma sak som att stå framför 29 elever i ett klassrum.
En annan otroligt stor skillnad är att det är söndag idag och jag har inte jobbat! Helgen blev flera timmar längre, men framför allt försvann känslan av att ha något framför sig som måste göras.
Eller, rättare sagt: den försvann inte. Den dök ofta upp i huvudet, eftersom det ju är söndag och jag har varit lärare i 21 år. Men varje gång den dök upp slog det mig att det inte finns något jag måste planera idag. Hela söndagen är min att användas som jag vill.
Idag har det rensats lite härhemma. Inte så mycket som jag hade kunnat hinna...
Men, vad tusan! Det kommer ju fler obokade söndagar framöver!
Härlig känsla!

Vad andra människor gör mot en...

...och hur det påverkar en, har under en tid upptagit stor del av mina tankar.

Hur mycket man ska låta det påverka. Hur mycket man kan förhindra att låta det påverka.
Hur vissa saker sakta men säkert nöter ner ens välvilja och förvandlar den till ovilja. Hur man kallar sig vän men tillåter sig att ha åsikter om hur man borde leva, äta, prata, tänka, vara, och tar sig rätten att försöka förändra en för att man ska passa i deras mallar.
Hur mycket negativitet och pikar man ska tåla för att andra mår dåligt och inte kan se något positivt. Hur man ska kunna bita ifrån när allt egentligen bara handlar om känslor och alla ju måste få uttrycka vad de tycker och känner. Och visst är det bättre att de säger det än bara går och tänker och inte ger en chans att förklara/bestrida/försvara det man i deras tankar anklagas för.
Men måste allt vara så svart!? Kan man inte bara försöka se något lite positivt!?
Idag lämnade jag en konferens igen, pga av gnäll och offermentalitet.
Jag låter inte människor suga min energi längre.

Men jag har också funderat på hur man kan bli en fantastisk fotbollsspelare utan föräldrastöd och med så många som har motarbetat en. Hur man kan bli en stark, närvarande och kärleksfull mamma trots att ens egen mamma aldrig visade en någon kärlek. Hur man orkar bygga upp en styrka som får en att kämpa vidare trots att olycka efter olycka drabbar en. Hur man orkar kämpa sig tillbaka till ett värdigt liv efter år av utnyttjande, misshandel, drogberoende, och misär.
Tänk så många fantastiska människor det finns!

LCHF-kex

På begäran, men utan bild eftersom jag inte har bakat idag trots att jag hade tänkt det...

Min variant av LCHF-knäckebrödsrecept som jag gör mindre kex av och som är himla goda, både till ostbrickan och till frukost. Krispiga och med tydlig nötsmak.

c:a 250gr solrosfrön/pumpafrön

c:a 100gr linfrö/sesamfrö/psylliumfrö
2 msk fiberhusk
lite salt
c:a 0,5 liter vatten

Jag rostar pumpa- och solroskärnorna för att få starkare nötsmak och kör dem sedan snabbt i mixer så att några av dem blir hackade, men en del fortfarande är mer eller mindre hela.

Sedan blandar jag allt och låter stå i c:a 10 minuter (väntar man för länge är det svårare att bre ut smeten). 

Sedan lägger jag det mellan två bakplåtspapper och brer med händerna eller kavel ut ett jämnt, tunt lager på två bakplåtar och saltar med flingsalt.

Skär i bitar och grädda i varmluftsugn 150° i c:a 1,5 timme. Ibland har jag stängt av efter en dryg halvtimme och låtit stå till dagen efter. Det fungerar också.

Varianter: Jag skär mina i små bitar eftersom jag vill ha dem som smörgåskex och som salta snacks på stranden. Vill man ha knäckebröd kan man avstå flingsaltet och skära i större bitar. Jag har också testat olika kryddor som jag tycker om, och både kanel och kardemumma fungerar helt OK.